Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Den här veckan har jag inte haft mycket intelligent att säga. Beror på att jag inte tänker några särskilt intelligenta tankar just nu. Känns lite som att livet mest tar och tar, utan att ge och ge tillbaka.

Kämpa på, heter det ju. Det blir nog bättre snart.

Jo, så är det kanske. Men efter ett tag blir jag jävligt trött på min egen hjärnas fjantiga, tillkämpade påhejande.

Lägg av och håll käft, vill jag säga till mig själv. Jag vill inte sitta som en liten bortglömd mormor på en kökspall och vänta på att barnbarnen ska ringa för att lysa upp min annars dystra vardag och tyst mumla för mig själv "Det kommer att bli bra, kämpa på bara"!

Löjligt!

Jag har fått lära mig att jag inte kan kontrollera allt, att jag inte kan lösa andras problem och att jag inte får styra världen som jag vill ha den.

Det är en skön lärdom på många sätt, för jag accepterar att jag bara har ansvar för mig själv, inte för någon annan. Men om det som verkligen ligger och trycker på neggo-nerven är något som existerar i en annan människas liv, hur gör man då? 

För jag får ju inte lägga mig i. Och jag får inte försöka göra det bättre. Jag får bara sitta snällt på min rumpa och ACCEPTERA.

Jag är inte gjord för det beteendet, det märker jag i hela kroppen. Men jag övar. Oj oj oj vad jag övar. Får träsmak i röven av allt sittande och allt inte-i-liggande.

Så, vad ska jag göra då? Jo, jag ska fokusera på det som är härligt och bra. Som att jag i morgon ska hyra en glad film, på fredag träffa S och dricka något asgott rödvin, på lördag träffa far och sen T och L. 

Men de där superhjältekrafterna hörni, de vore inte helt fel att ha...