Yogan
På nybörjarkursen i ashtangayoga som jag gick på i höstas hälsade vi deltagare på varandra innan lektionen och vi sa hejdå när vi gick därifrån.
Det har inte varit samma uppsluppna stämning på fortsättningskursen, men vi är tre stycken från nybörjarkursen som envist säger hej hej till alla som kommer, och hejdå när vi rusar ut i trappuppgången för att hinna hem.
Och nu har det börjat smitta av sig. Till och med de mest inåtvända fegisarna har börjat viska hejhej och jag tycker att det är så förbaskat trevligt. Jag gillar dem helt enkelt, min lilla yogagrupp.
Mina favoriter är de stående positionerna, det är i dem jag känner att hjärnan töms och all fokus ligger på att hålla drishti, hålla in bandas och ujayandas. Men ju längre in på terminen vi har kommit, desto fler sittande rörelser gör vi. Mina höfter är så obeskrivligt stela, likaså mitt bäcken eftersom det är helt snett, så hur jag än försöker kan jag inte sitta bekvämt. Men i går bestämde jag mig för att inte låta mig nedslås på förhand, jag gjorde mitt bästa och det fick vara bra nog. Jag fyllde inte huvudet med massa "jag kan inte det går inte det kommer aldrig aldrig gå" utan tänkte att det här gick ju bra med tanke på att jag faktiskt hade helt paja knän, rygg och armar för bara ett år sen.
Och vips så fick jag en härlig känsla i kroppen, trots att jag mer såg ut som att jag var inne i en brottningsmatch med mig själv än inne i en lugn, harmonisk pose.
Nä, fy fanken vad glad jag är för den här yogan, utan den hade vintern inte gått. Det hade helt enkelt inte gått!
Det har inte varit samma uppsluppna stämning på fortsättningskursen, men vi är tre stycken från nybörjarkursen som envist säger hej hej till alla som kommer, och hejdå när vi rusar ut i trappuppgången för att hinna hem.
Och nu har det börjat smitta av sig. Till och med de mest inåtvända fegisarna har börjat viska hejhej och jag tycker att det är så förbaskat trevligt. Jag gillar dem helt enkelt, min lilla yogagrupp.
Mina favoriter är de stående positionerna, det är i dem jag känner att hjärnan töms och all fokus ligger på att hålla drishti, hålla in bandas och ujayandas. Men ju längre in på terminen vi har kommit, desto fler sittande rörelser gör vi. Mina höfter är så obeskrivligt stela, likaså mitt bäcken eftersom det är helt snett, så hur jag än försöker kan jag inte sitta bekvämt. Men i går bestämde jag mig för att inte låta mig nedslås på förhand, jag gjorde mitt bästa och det fick vara bra nog. Jag fyllde inte huvudet med massa "jag kan inte det går inte det kommer aldrig aldrig gå" utan tänkte att det här gick ju bra med tanke på att jag faktiskt hade helt paja knän, rygg och armar för bara ett år sen.
Och vips så fick jag en härlig känsla i kroppen, trots att jag mer såg ut som att jag var inne i en brottningsmatch med mig själv än inne i en lugn, harmonisk pose.
Nä, fy fanken vad glad jag är för den här yogan, utan den hade vintern inte gått. Det hade helt enkelt inte gått!
Kommentarer
Trackback
