Drömmarna trängs i hörnen

Jag vill liksom aldrig lämna honom på morgonen, därför måste jag alltid småspringa på rullbandet ner mot blå linjen vid T-centralen.

När det luktar så gott av solvärmda gator vill jag packa några färgglada tröjor och flytta till Barcelona. Där vill jag bo i ett fallfärdigt hus med väggar i en blå färg som en gång varit klar. Balkongen ska ha räcken av järnsmide och det ska stå trasiga terracottakrukor med vildvuxna pelargoner överallt. Där ska jag stå och spana ut över takåsarna och försöka tyda vad det kommer bli för väder. Sen ska jag vända blicken ner mot gatan med spruckna stenar och så ska jag se O när han cyklar iväg till baren för att spela piano.

Självklart är jag barfota.

Kanske vänder jag in i lägenheten igen, sätter mig någonstans och skriver något klyftigt, sätter tänderna i en solmogen tomat. Dagdrömmer om stora ord och små löften, vilar en sekund på en skraltig säng med virkat överkast och ger mig ut i den ljumma kvällen för att lyssna på när min syskonsjäl tolkar livet på svarta och vita tangenter.

Ni förstår. Skrivbordet, datorn, Stockholm. Det räcker inte till längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0