Fart värre än höjder
Jag är inte särskilt rädd för höjder, trots systrars och moders ofrivilliga möte med aggressiva fladdermöss när de stod på en hög stege och skulle måla farstukvisten.
Bland det bästa jag vet är Grönans "Fritt fall". På vägen upp tänker jag om och om igen att jag är dum i huvudet, varför i alla gudars namn har jag valt att dö på just det här sättet? Så jäkla korkat Lovisa, fattar du inte att det är helt idiotiskt att dö i en åkattraktion?
Sen säger det ju svoosch och man är nere på marken, jag brukar skrika IGEN! och rusa ut och ställa mig i kö för att åka en gång till.
Men jag kan förstå den där svindelkänslan. Jag får den varje morgon när jag står nere på iskalla blå linjen och väntar på Hjulstatåget. När det kommer (alltid försenat!) svischande från Kungsträdgården måste jag luta mig långt, långt bak för att ingen ska kunna putta ner mig på spåret. Jag får tvångsbilder av hur jag far fram emot t-banevagnen och av hur mitt huvud krossas mot rutan där en skräckslagen och nu för evigt ärrad förare sitter.
Och jag känner det i benen. Det där pirret, som jag förstår är samma som man får när man har svindel. Lite liknande fick jag när jag och O var uppe i La Sagrada Familla förrförra sommaren (men oj vad länge sen det var vi hade världens bästa semester!). Men då med en blandning av tvångstanken att faktiskt ta steget ner i intet när vi stod och tvångsfotade utsikten från de små balkongerna.
Obehagligt.
