Längtan efter någon annans historia

Ibland kan jag, utan någon särskild orsak, bli väldigt nostalgisk.

Längta tillbaka till... något. Som var och fanns för länge sen, något som för alltid är förlorat. Saknaden känns som hugg i hjärttrakten, det suger i hela själen efter detta... något.

Det kanske vore helt i sin ordning om jag nu vore äldre än 25. Men att vara en nostalgisk SJ-ungdom är inte helt okej. Vad fasiken har jag att se tillbaka på och längta efter? Jo, visst var det väl kul att leka burken på ödetomten med stora stenen, att fälla baksätena i Audin och ligga och killa på lillebror under bilresan genom Alperna och att leka viskleken på mellanstadiediscot.

Men det är inte som att det var så länge sen det hände. Och jag minns ju de här sakerna varje dag, ingen glömska här inte. Kanske är det just det som är problemet, tänker jag nu. Att jag har en osviklig förmåga att leva i gårdagen i stället för i nuet och ens i drömmar om framtiden. Ofta är jag mer intresserad av människor historia än av deras kommande liv.

Sorgligt.

Men min återkommande nostalgi gäller tyvärr inte bara mig själv eller min egen barndom. Den gäller någon slags allmän "dåtid" då alla foton var korniga, klänningar smutsiga, luggarna klippta med kökssax. Jag saknar alltså något jag själv aldrig upplevt. Och redan där, när jag blir medveten om dessa tankar hos mig själv, blir jag rädd.

Ska jag hålla på att önska att jag levde "förr i tiden" i hela mitt liv? Kommer jag till slut att klä mig som en övervintrad hippie i hopp om att bli just sådan? Eller kommer jag aldrig med full kärlek omfamna smartphones, laptops och brainstormningar?

Risken finns, go vänner, att det är just så. Eller så finns det en chans?

Kommentarer
Postat av: chippe

Det är lätt att bli nostalgisk när man ser en tid som man inte själv upplevt eftersom de bilder man ser bara är positiva. Sen räcker det på nåt sätt att läsa Jack så blir hela den där svängen ganska äcklig. Det är som man minns sina sommarlov; alltid sol! Utom en sommar när Katarina och Maria var små och det regnade oavbrutet på Muskö; då byggde vi en jättefin koja och det kommer jag i alla fall ihåg.

2011-05-19 @ 15:40:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0