Min viktsaga 2009-2011
I kväll ska jag och lillebror träna utomhus. Det kommer bli otroligt jobbigt. Det hoppas jag i alla fall.
När det gäller det här med träningen. Anledningen till att jag skriver och tänker så mycket på det nu för tiden är ju att jag har begåvats med en kropp som alltid gått sönder titt som tätt. Senaste sejouren varade i ungefär 1,5 år och på den tiden kunde jag inte träna något alls, knappt ens röra mig. Och att vara stillasittande gör mig så ledsen, när kroppen inte får användas till vad den är gjord för.
Att hoppa runt.
Så förra vinter/våren fick jag en present av min far, att träffa en PT tre gånger. Hon satte ihop tre styrketräningspass åt mig, ett för ben och höfter, och två med armar, axlar och bål. I samma veva köpte jag träningskort på 24Seven Fitness, eftersom det finns ett i Hammarbyhöjden, två stationer från mitt hem och en promenad på tio minuter bort.
På grund av lite olika saker kom jag inte riktigt igång ordentligt. Jag hade ont i kroppen, inget fungerade och framförallt var det så gruvligt trist. När lusten började komma krypande var det sommar och jag hade tre jobb, dagar, kvällar och helger gick åt till att arbeta. Och kroppen fortsatte att trilskas. Men så fick jag ett vanligt dagjobb. Och fasta tider. Vilket betydde att jag kunde börja besöka gymmet oftare. Mina stödmuskler byggdes upp och jag anmälde mig till en yogakurs. Vändningen var total. Sakta sakta började jag träna ordentligt. Försiktig jogg, försiktig styrka. Vid juletid började jag träna på luncherna.
Och det sa PANG!
Mitt (nyfunna) tålamod hade gjort nytta. Så från att läkarna sa att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen, kan jag nu kuta i över sex kilometer utan problem. Och jag kan lyfta tungt och jag har sakta byggt upp osynliga muskler lite här och var.
Men det som inte har gått som planerat är viktnedgången. Jag gick upp cirka 10 kilo från min normalvikt under stilla-sitta-året. Och de kilona vill inte ge med sig riktigt. Ibland har jag lite panik på grund av det. För jag vill känna igen min kropp igen, så som den brukade vara och kännas. Och ibland tänker jag som nu, att jag gjort en sabla resa, vad jag orkar mer nu, att jag inte ska jämföra med när jag varit frisk flera år i rad och kunnat träna så som jag velat. För med stillasittande kommer ju också ätande.
De senaste två veckorna har jag gått ner något kilo sådär, men den största skillnaden har skett i "fastheten". Jag ångrar så otroligt mycket att jag inte mätt mig, så som jag kämpat, för nu kan jag inte riktigt mäta framgången.
Men jag litar på O. Och på ögonmåttet. Framförallt väger jag mig inte alls. Jag ser på tyngder och sträckor hur jag utvecklas i stället.
Ja. Det är vad jag har i huvudet idag. Precis allt det här.
Tråkigt att läsa om kanske, men nödvändigt att skriva för mig.
Tankte pa en sak igar nar jag var pa gymmet. Stog som vanligt och spanade pa folk, for det gor jag. Glor som en byfane..och tankte, ahh hon har sa fina armar sanna vill jag ha, och vilken snygg mage san vill jag etc etc...
sa jag stog dar och onskade mig kroppsdelar fran andra, och sen kom jag och tanka pa...egentligen det enda som jag skulle vilja ha, ar knan som inte ar helt sonder pga for manga hopp och studds sessioner, och en hoft utan stora metal bitar in den pga av for langa spring turer, en ryggradd utan kotor som klamts ihop pga av for tunga lyft pa gymmet....
Da skulle jag kunna fixa det dar andra sjalv. Jag tankte satta in en bytes annons..
Sokes: Nya knan, hoger arm, ryggrad och vanster hoft i full funktion.
Finnes: Varldens basta orsak att aldrig trana mer for allt ar sonder..
Tusen Kramar Maria som ar javligt sur pa sitt hoger kna just nu...
Det är fantastikskt att läsa om din förvandling. För oss vid sidan om har detta inte bara varit en fysisk återgång till "Lovisa orginal". Du har fått tillbaka livet, glimten och skrattet i ögonen. Det är inte "gamla" Lovisa som är tillbaka utan den fantastiska Lovisa som börjar bli säg själv. Och jag ler varje dag jag ser det.
Det är fantastiskt att läsa om din förvandling men för oss som finns i omgivningen så är det ändå härligare att se att det är inte bara i det fysiska som förvanlingen har skett. Livet, glimten och hurmorn har återkommit i din blick och det sprakar om dig igen!!!
