Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Den lilla mannen var på gymmet idag igen. Jag borde ju anat att det skulle ske, eftersom han ju sa att han faktiskt var där nästan varje dag to my face.

Jaja.

Han satt på träningscykeln när jag drog mitt passerkort och vinkade glatt. Jag morsade tillbaka, men kände mig inte särskilt sällskaplig. När jag stod och gjorde ryggres i cablecross (17,5 kg) fick jag syn på honom igen. Han hade på sig badshorts och pikétröja samt ljusbruna kostymskor. Blanka som fan. Han gick först fram och gjorde fyra tricepsdrag med rep. Sen gick han till skivstången, tog av alla vikter och gjorde tre axelpress. Till slut satte han sig för att göra lastdrag.

Han såg sig förvirrat omkring. Sen knackade han en testosteronfylld muskelknutte på axeln.
- Usäkta, visa mig hur man gör med den här.

Belgian Blue-karln såg förvånat på den lille mannen. Och så visade han snällt hur man tränade olika muskler beroende på var på stången man håller. Badshortsmannen tackade för hjälpen. Han drog en gång, sen knackade han den store på axeln igen.
- Ursäkta, mina ben halkar omkring, ska det vara så?

Den vandrande lårmuskeln släppte 40-kilosvikten han gjorde bicepscurl med och visade honom hur man ställde in benskyddet.

Den lille mannen drog en gång till.

Sen var han klar. Han gick och stretchade.

Ja, om man nu tränar med den sortens intensitet, då behöver man nog träna varje dag om man ska märka någon skillnad. Men det sa jag inte till honom. Det kommer han nog upptäcka på egen hand.

Tjing.