Brett Dennan i Radiohuset
Sitter en lördag i Radiohuset. Saker och ting känns som vanligt. Precis såhär var mitt liv för ett år sen, för två år sen, för tre år sen. Framför en seg dator, med sega program, försöker jag tolka överlämningsmejl.
Som om ingenting har hänt i mitt liv på 14 månader. Tiden står still. Utvecklingen är lika med noll.
Fast egentligen är det ju inte så. Mycket har ju förändrats. Men när jag sitter här på andra våningen och blickar ut över en öde redaktion, gärdet och ett gäng skator är det svårt att inte känna att saker och ting upprepar sig.
"Gör du comeback nu?" frågade kollegan när jag äntrade hangaren.
"Everybody loves a comeback, so comeback, comeback comeback" sjöng jag inte efter Brett Dennans hitlåt.
"Everybody loves the underdog, singing that's my dog, that's my dog".
Som om ingenting har hänt i mitt liv på 14 månader. Tiden står still. Utvecklingen är lika med noll.
Fast egentligen är det ju inte så. Mycket har ju förändrats. Men när jag sitter här på andra våningen och blickar ut över en öde redaktion, gärdet och ett gäng skator är det svårt att inte känna att saker och ting upprepar sig.
"Gör du comeback nu?" frågade kollegan när jag äntrade hangaren.
"Everybody loves a comeback, so comeback, comeback comeback" sjöng jag inte efter Brett Dennans hitlåt.
"Everybody loves the underdog, singing that's my dog, that's my dog".
Kommentarer
Postat av: chippe
Heltromma redaktioner är nog det tommaste och mest öde som finns. Arbetsplatser som i vanliga fall sorlar och pulserar av liv blir sällsynt stillastående när inte alla människor är där. Har varit om det många gånger; man upphör aldrig att förvånas.
Postat av: chippe
Helgtomma är ordet som ska stå först...
Trackback
