Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Skriva skriva skriva. Det är exakt det jag gjort i två dagar och det är det jag vill fortsätta att göra i hela mitt liv.

Alltså. I hela mitt liv. Det är det enda jag vill.

Just nu i alla fall.

Hösten är alldeles för mörk för sitt eget bästa. Även om det är klar himmel och gula löv så är det deppigt som satan att det är mörkt vid sextiden. Snart är det mörkt vid tretiden. Höstdeppen går i arv i släkten och det känns som att det blir värre varje år. Men lilla Jack lyser upp min vardag.

I skolan ska vi just nu skriva tv-serier och gruppen jag är med i är toppen. På alla sätt och vis. Kloka, roliga och duktiga människor. Helt perfekt. I morgon ska de komma hem till mig och så ska vi knyta ihop hela säsongen som vi jobbat på i en vecka. Hjärnan blir mos med mos och mos av att komma på nya saker och samtidigt få allt att passa ihop, men när jag sitter med alla de här fina klasskompisarna är det ändå okej. För vi gör det tillsammans och när man gemensamt kommit på en skitbra idé känns den tusen gånger bättre än när man fnulat ut den på egen hand.

Tycker jag.

Lovisa har alltså blivit gruppmänniska på gamla dar. Vem hade kunnat gissa det?

Ikväll ska jag och O på födelsedagsmiddag hos några andra fina människor, har saknat dem som tusan nu, inte setts sen i våras. Tiden går för fort.

Är dessutom nästan oförskämt glad efter fina ord från mina lärare idag, det hade inte kunnat komma vid en bättre tidpunkt i mitt liv. Tjollahopp!