Skrivarfrågor i skrift
Första riktiga skrivdagen alltså. Jag har precis ätit upp ett litet fat med russin. Det var dagens snack. Det var gott.
O jobbar bäst i pyjamasbyxor, så jag testar det jag med. Kändes lite vrickat att komma hem från jobbet klockan två och sätta på sig sovkläder, men så fick det bli ändå.
Har nästan skrivit maxgränsen i sidantal. Men frågan är om det är bra? Äsch, jag skiter faktiskt i om det är bra eller inte. Det är inte meningen att jag redan ska kunna. Jag är en newbie. Och enormt ödmjuk inför precis allt. Såhär ödmjuk har jag fan aldrig varit. Det är en bra upplevelse. Nyttig. Jag känner mig som en korkad blondin som går in på en lektion i rörelseteori på KTH. Typ tom. Men lite nyfiken.
Har ju mest skrivit noveller innan. Och då upptäckt att jag är en jävel på att beskriva stämningar och tankar, men dålig på när det ska hända något. När figurerna ska agera. Inte bara sitta och fnula i ett hörn av skogen. Självklart är det precis samma svårighet nu. Jag sitter och skriver ett manus där de mest går och småpratar med varandra. Ja, det är väl trevligt. Men de ska ju göra slut. Hur fanken kommer jag dit? Det ska jag fråga i morgon eller på tisdag, vilket dag det nu blir som vi ska prata om texterna.
Hur fanken skriver man när det ska hända grejer? Vad är det som sker precis innan något händer. Suget i luften. Sekunden man efteråt kan återkalla i minnet hur lätt som helst. "Det var som att tiden stannade precis innan hon gjorde slut". Det är det tillfället jag försöker skriva mig fram till. Men tystnaden, vacuumet dyker aldrig upp. De småputtrar vidare, mina övernaturliga karaktärer. Och jag sitter där och vet ju vad som ska hända dem och får liksom lite dåligt samvete att jag ska behöva utsätta dem för det.
Asch, det blir som det blir.
Undrar vilka jag kommer i samma seminariegrupp som?
O jobbar bäst i pyjamasbyxor, så jag testar det jag med. Kändes lite vrickat att komma hem från jobbet klockan två och sätta på sig sovkläder, men så fick det bli ändå.
Har nästan skrivit maxgränsen i sidantal. Men frågan är om det är bra? Äsch, jag skiter faktiskt i om det är bra eller inte. Det är inte meningen att jag redan ska kunna. Jag är en newbie. Och enormt ödmjuk inför precis allt. Såhär ödmjuk har jag fan aldrig varit. Det är en bra upplevelse. Nyttig. Jag känner mig som en korkad blondin som går in på en lektion i rörelseteori på KTH. Typ tom. Men lite nyfiken.
Har ju mest skrivit noveller innan. Och då upptäckt att jag är en jävel på att beskriva stämningar och tankar, men dålig på när det ska hända något. När figurerna ska agera. Inte bara sitta och fnula i ett hörn av skogen. Självklart är det precis samma svårighet nu. Jag sitter och skriver ett manus där de mest går och småpratar med varandra. Ja, det är väl trevligt. Men de ska ju göra slut. Hur fanken kommer jag dit? Det ska jag fråga i morgon eller på tisdag, vilket dag det nu blir som vi ska prata om texterna.
Hur fanken skriver man när det ska hända grejer? Vad är det som sker precis innan något händer. Suget i luften. Sekunden man efteråt kan återkalla i minnet hur lätt som helst. "Det var som att tiden stannade precis innan hon gjorde slut". Det är det tillfället jag försöker skriva mig fram till. Men tystnaden, vacuumet dyker aldrig upp. De småputtrar vidare, mina övernaturliga karaktärer. Och jag sitter där och vet ju vad som ska hända dem och får liksom lite dåligt samvete att jag ska behöva utsätta dem för det.
Asch, det blir som det blir.
Undrar vilka jag kommer i samma seminariegrupp som?
Kommentarer
Postat av: chippe
Det låter helt fantastiskt att få skriva så där mycket och inte behöva vara proffs direkt. Vi hade skrivarkurser internt på DN när jag var där för 100 år sen, det var jättespänannde eftersom man skulle byta skrivstil hela tiden och eftersom man faktiskt diskuterade texterna. Ha fortsatt härligt!!
Trackback
