Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Bara för att utmana min hälsena lite valde jag att debutera i redaktionens innebandygäng i onsdags morse.

 

Jag har alltså inte hållt i en klubba sen jag spelade en fruktansvärd turnering med Stockholms sportreportrar 2009, då jag skällde ut en snubbe för att han armbågade mig i ryggen.

 

Har för mig att jag skrek nåt i stil med: ÄR DU FÖR FAN DUM I HUVET DIN JÄVLA IDIOT VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?

 

Ja, gliringarna efteråt... episka...

 

Hur som helst så har jag fortfarande träningsvärk i "sätesmusklerna" idag. Och jag kunde inte göra mer än 30 min yoga i går morse, för blåsorna under fötterna gjorde för ont. Enda skillnaden från när jag spelade handboll var att de då var fyllda med blod.

 

- Våra barn ska aldrig få spela handboll, säger O väldigt ofta.

- Men det är ju den bästa sporten i världen!

- Vill du se dina barn gå sönder? kontrar han.

 

Och så har jag inget svar, men tyst för mig själv lovar jag mina framtida ungar att om de som jag älskar att springa, skjuta, passa och våga stå i vägen för gigantiska människor tack vare enorma adrenalinpåslag, då ska de få spela handboll om de vill. Men jag ska se till att deras tränare kör knäuppbyggnad och rehabträning med dem. Och stretch.

 

Snart är det helg!