Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Tänk vad glad man kan bli av en så enkel sak som att komma hem.

 

Var som under en tjock, svart is igår. Något hemskt hade hänt vid Gullmarsplan, någon hade hoppat och hela gröna linjen stod still. När jag hade busshoppat mig fram till Gullmars stod det två brandbilar och tre ambulanser där. Polisen stod och intervjuade människor.

 

Har däremot inte sett något i tidningarna än, så det måste vara en personlig tragedi. En drogpåverkad man på bussen berättade att hans kompis hade fått se sin pappa hoppa framför tunnelbanan. Första parkett till faderns självmord, vännen hade varit åtta år då.

 

Så svart och tungt och hemskt det kan vara en solig sommareftermiddag i den här sabla stan som inte har några tvärförbindelser.

 

Men när jag kliver genom dörren till vår stora lägenhet och känner kokosmjölksdoften och hallen fri från kanotliknande skor, då blir jag så in i själen lugn. Plötsligt går det att andas igen.

 

Middag på jordens varmaste balkong, omgärdad av pelargoner som är så otroligt misskötta att de borde flytt för länge sen så kan jag lyssna på flera timmars prat om tv-spelet Zelda. För den där personen som berättar är för bra för att vara sann.

 

Och då gäller det att lyssna till vad han än har att säga. Även om det handlar om magiska svärd och orakel och jättefåglar som försvunnit i det okända.