Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Tycker att det är en svår gränsdragning mellan vad jag egentligen känner och vad jag bör känna, vad jag tycker och vad jag tror att jag bör tycka.

 

Som igår.

 

Det blev helt plötsligt en solig kväll och jag och O åkte hem tillsammans eftersom han hade varit och spelat på en 80-talssynth.

 

I min hjärna hade jag bestämt att jag skulle köra överkropp på gymmet efter middagen. Men i min mage var jag hungrig och inte ett dugg sugen på att gå till gymmet eftersom jag sprungit jobbiga intervaller på lunchen.

 

Och då blir det så att jag står där på plattformen i Gamla stan och bara inte kan fatta ett beslut. Vad är det jag egentligen VILL göra? Vilket val är rätt? Kommer jag att ångra mig åt ena eller andra hållet?

 

Vet inte om det är en sjukdom jag ärvt av O, men det här velandet är inte likt mig. Jag brukar gå på magkänslan som oftast stämmer överens med vad hjärnan redan tänkt ut.

 

Men nu är det som att jag har tappat kontakten med mitt inre kompass, om man vill uttrycka det så. Tappat kontakten med purusha - den lilla Lovisa inuti som alltid är sann.

 

Måste göra nåt åt detta. För sådär veligt kan vi inte ha det.

 

Blev till slut att vi hade en mysig middag på pizzerian vid Gullmars, god pasta. Och sen The news room när vi kom hem. En serie som är så bra att jag inte ens orkar beskriva den. Bara se. Bara se.