En harmonisk morgon i kollektivtrafikens anda

Idag tog det mig en timme och en kvart att ta mig till jobbet. Anledning? Kan det någonsin vara något annat än gröna linjen? Nä, det kan det inte.

Men något slog mig där nere i tunnlarna, i den stillastående stålcylindern jag råkade befinna mig i: jag syns inte.

Det är den enda anledningen jag kommer på till att folk går in i mig, trampar på mig, stöter till mig med armbågar/rumpor/knän. Det är anledningen till att ingen flyttar på sig när man försöker komma ut ur tunnelbanevagnen och det är anledningen till att folk inte håller upp dörrar.

Tänk att det var så enkelt.

Att jag är osynlig.

Nu kanske ni som träffat mig på senaste tiden tänker att det är omöjligt att man inte lägger märke till en vitblond, kortklippt, ofta färgglatt klädd liten pansarvagn som jag själv. Men ni har fel. Jag har beviset på min kropp i form av otaliga små blåmärken åsamkade av ett dussintal idioter som inte orkar lyfta blicken från sina second hand loafers/myspysiga chinos/medialantismustaschiga överläppar/crasyfärgade läppstiftsmunnar/hemmagjorda batiksjalar för att kolla ifall de GÅR PÅ NÅGON ANNANS FÖTTER!!!

Om jag vore sekunden argare hade jag fan brottat ner en tjej vid Slussen idag. Men istället koncentrerade jag mig på min yogaandning och koncentrerade mig på att inte dra tag i hennes (självklart!) kort-skinnjacke-klädda överkropp och slita ner henne på betonggolvet och rycka ut hennes näsring och sudda bort det röda läppstiftet och rycka de dyra hörlurarna från hennes huvud och skrika till henne att för i helvete inte gå på mig för jag finns, jag känner och jag ANDAS!

Ja... så i perfekt harmonisk form sitter jag nu på jobbet med fullt fokus på rätt saker. Je promise, c'est ca! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0