Sekyld
Hade några känningar i söndags och nu under tisdagen har det gått från snörvel till en helt rinniga ögon och yrsel. Inte bra alls.
I morgon är det september. Då är det en höstmånad, no doubt about it.
Frisör-Maria var väldigt glad och optimistisk inför denna nya årstid och hon smittade av sig lite på mig. Känslan av nystart och så vidare. Måste leta upp den där septemberlistan jag gjorde åt mig själv för ett tag sen. Och se till att jag gör åtminstone några delar av den.
På lördag är det förresten dags för bröllop igen. Det ska bli ruggigt skojigt denna gång med!
Fem saker
Till exempel fisk, sås, ris, morot och paprika. Det är fem saker.
Jag vet inte riktigt hur det hjälper, på vilket sätt, men det känns i alla fall som en spännande utmaning. Kan nog vara för att man som veggo då tänker lite extra så att man får i sig alla delar av kostcirkeln.
Inte av själva cirkeln alltså. Innehållet av cirkeln. Jaja.
Detta innbär att jag nu till lunchen måste gå ut och köpa en femte ingrediens. För i min låda finns det bara tre, den fjärde får bli lite hårt bröd tänkte jag. Sen ska jag ut på promenad i solen. För när det är fint väder mina damer och herrar, då ska man ut och gå i det.
Lyckligt klippt
Jag fick ögonbrynen färgade och plockade hos frisören igår.
- Det ser snyggt ut, inte alls onaturligt, förutom allt det röda såklart, sammanfattade hon min förvandling.
Det röda är alltså efter hennes hårda bortryckande av mina små fjuniga, fjantiga bryn. Aj.
Annars fick jag lite slingor och vi gjorde en ny plan för hur jag ska se ut till vintern.
- Vill du fortfarande spara ut eller har du ändrat dig igen? frågade hon.
- Jag har inte ändrat mig, svarade jag sturskt medans min hjärna viskade tyst för sig själv :"än".
O sa häromdagen att jag är allra finast i den längd jag har på håret nu, page ungefär.
- Men i vintras när jag hade kort och skulle börja spara ut det sa du att jag var finast i kort.
- Ja... men det var du då. Nu tycker jag faktiskt att du är finast i lite halvlångt hår.
På den lyxiga frisersalongen på Nybrogatan stod M och skröt till assistenten och receptionisten om hur tjockt hår jag hade. Och hur bra kvalitet det var på det. Och hur roligt det var att klippa mig.
Det är väl inte konstigt att jag har gått till henne i två år nu? Jag blir ju överöst av komplimanger och fina ord, jag känner mig som världens bästa människa när jag varit hos frisören.
Kanske gör hon ännu mer för mitt ego än mitt hår, men det är det fanimej värt. För jag är alltid glad, om än lite pank, när jag reser mig ur den mjuka stolen och borstar bort hårstrån från kjolen. Rent ut sagt överlycklig.
Bröllop, del 2
Jag kommer från en familj där talen under middagarna är den stora grejen.
Så fort någon i min familj gjort något pinsamt har den personen fått höra att "det här ska jag berätta om på din student/bröllop/40-årsdag".
Vilket har gjort att de historier som berättas oftast under släktmiddagar INTE är dem man kommer få höra där man sitter med vattenfast mascara med en slokande bukett i högsta hugg. Du kommer sitta där och få en överraskning, en dumhet du gjort som du helt hade glömt bort och inte var förberedd på att få återuppleva inför 50 av dina närmaste vänner.
På bröllopet i helgen höll alla fantastiska tal. Brudgummens pappa öppnade med en kanonskål och alla följde efter och berättade lagom mängd anekdoter blandat med känslor från hjärtat.
Och för mig som inte kände brud eller gum så jättebra, var det otroligt kul att få höra historier om hur de var som barn och om deras liv tillsammans.
En sak jag lärt mig i pappas talhållarskola, är att de flesta människor pratar för mycket om sig själva. Och de flesta är ju inte där för att höra om någon kusins barndom. Så det är regel nummer ett, prata om den du håller tal till.
- Jag vill hålla tal på mitt eget bröllop! sa O igår efter vår Morden i Midsummer-session.
Jag sa att det fick han, man får göra som man vill. Vi kom också överens om att vi nog tänker strunta i pojke/flicka-bordsplaceringen. Det känns lite för heteronormativt och gammaldags, det är väl roligare om folk som har skoj med varandra får sitta ihop, oavsett om det är en "med" eller "utan".
Eller?
Bröllop, del 1
På lördagen åkte jag och hämtade O vid Årsta brygga. Han gick av båten iklädd turkosa byxor och släpandes på mitt gamla elpiano och lillebrors basketboll. Vi susade till Globen, köpte bröllopspresent och åt äcklig sushi och jag lovade återigen mig själv att jag aldrig ska äta sushi i Globen igen. För jag mår bara dåligt av det.
När vi kom hem visade det sig att en buss vi trodde att vi var tvugna att ta från Hallunda bara gick en gång i halvtimmen. Så vi snabbade oss som bara tusan och bytte om till festskrud. Jag slängde ner nagellack och jox i handväskan eftersom jag inte hann göra allting hemma.
Vi kastade oss ut på gatan och småsprang till t-banan och O flämtade fram att "vilken tur att du inte har högklackat på dig va?". In genom spärrarna och hopp hopp upp för trappan.
Då stannar O tvärt. Jag vänder mig om och han står och gapar och har rynkat sina svarta ögonbryn i en ledsen båge.
- Men jag har ju glömt min slips!
Så vi småspringer tillbaka till lägenheten medans jag ringer en taxi. Vi förklarar för den snälla chauffören att vi behöver ta oss till Liljeholmen och hinna med ett tåg som går om femton minuter.
- Då är det bäst att jag gasar lite, sa han som förstod helt och hållet hur man kan vara ute i sista stund för ett bröllop.
När vi kommer fram till Hallunda, efter en tågresa som innehöll att Lovisa åt en dubbelsnickers för att hon bara ätit fyra sushibitar på hela dagen, ser O till sin förvåning på sin iphone att kyrkan ligger ungefär fem minuters promenad från t-banestationen. Att bussen vi skyndat oss till är helt onödig. Och vips så var vi nästan en timme för tidiga.
Men det gjorde inget, vi passade på att bekanta oss med Hallunda och O köpte en glass. Botkyrka kyrka har funnits sen 1100-talet och den stod tryggt och säkert kvar när Robin och Magdalena gifte sig. Sen åkte de iväg med en Rolls Royce och jag och O tiggde skjuts av kvällens bandmedlemmar till Skärholmens gård. Vi satt med en bas i knäna och Ikea-bröllopet hade bara börjat.
Detta var del 1.
Skärholmens gård Botkyrka kyrka
Klädköp
Men till och med Magdalena Ribbing skulle ha svårt att leva upp till hyfs&stil-råden i Sumpan.
Alla koftor som fanns var antingen svarta eller vita, och som vi alla vet ska man undvika svart på grund av att det är en sorgefärg och vitt för att vi inte vill tävla med bruden. Om hon nu har en vit klänning, det vet jag inte om hon har...
I alla fall, det finns bara svarta och vita koftor och små jackor i Sumpans klädaffärer. Nej, nu ljög jag, det fanns några med guldpaljetter också. Jag vill tyvärr inte gå omkring som en levande OS-medalj hela lördagen.
De här bröllopsbestyren har fått mig att tänka att jag själv nog inte vill ha en vit klänning om jag någon gång gifter mig. Jag ville inte ha vitt på studenten heller, men av någon konstig anledning fick jag en tjockischock på den första klänningen jag köpte att jag i panik drog med mig mor för att köpa en mer likriktad modell två dagar innan den stora dagen.
Den första klänningen var kort och randig i knallrosa, gult, grönt och orange. Det hade blivit tusans mycket spexigare bilder om jag haft den istället för en vit klänning på studenten, som alla andra.
Så om jag gifter mig vill jag ha en färg på klänningen som passar mig. Vitt får mig att se lite urtvättad ut. Jag tror jag kör på rött, för vad än Ribbing har att säga om denna färgs ickebetydelse, så har jag förhoppningsvis haft något slags umgänge med brudgummen i fråga.
Det blir nog till slut en prickig kavaj i morgon. Once you go prickigt känns allt annat stickigt.
It pays off
Jag har kommit fram till en sak. Alla som inte är ihop med O måste vara väldigt ledsna.
Eftersom jag inte lyckats hitta någon klänning att ha på mig på bröllopet i helgen på någon av Sumpans två klädbutiker, började jag igår att misströsta.
Då ringer O på väg hem från sjukgymnasten och frågar om han ska svänga förbi Globen och kolla efter en klänning till mig. Vilket han ju verkligen inte behöver göra, men gör ändå. Så jag sitter hela eftermiddagen och får bilder skickade till min gmail på klänningar som han frågar om han ska köpa. Den han till slut bestämde sig för är så fin att mitt lilla Giertta-hjärta går sönder och samman.
Inte nog med det: När jag kom hem från gymmet har karln betalat alla räkningar, lagat middag och matlåda samt dammsugit och dammtorkat hela lägenheten.
Hur kan jag ha det så bra? Vad har jag egentligen gjort för att få ha en sådan fantastisk kompis som han? Jag måste ha varit världens snällaste människa i ett tidigare liv. Jag var nog Gandhi eller nåt.
Snorpiercing i Sumpan
Stod på Åhléns och provade en stålblå klänning när två tjejer i 13-årsåldern ställde sig utanför och började snacka.
- Alltså, min brorsa gillar min piercing så mycket att han typ bad mig att jag skulle ta med hans fru och göra en likadan, sa den ena.
- A men shit, den är skitfin asså.
- Ja, jag vet.
- Men gjorde det inte ont att göra den i ansiktet?
- Jag gillar typ smärta, alltså, jag är typ beroende av det. Det är skitskönt när det gör riktigt ont liksom.
På väg ut från omklädningsrummet kunde jag inte låta bli att kolla vilken sorts ansiktspiercing hon hade.
Det var en "snorkråka", ni vet de plupparna som sitter på samma ställe som Marilyn Monroes och Madonnas moucher. Den där brorsan måste jäkligt flummig smak...
Regnade
Sex män i pikétröjor på en regnig fotbollsstadion, en fotoassistent som höll paraplyer över tre olika uppsättningar av blixtar och en Lovisa som stod bakom en roll up så att den inte blåste iväg.
Inte de bästa förutsättningarna för en fotografering.
Hoppas att jag inte gjorde någon förkyld. Det skulle vara dålig press...
Nervis
Hela min kropp skriker att jag inte vill och inte kan! Hur ska jag kunna lugna mina nerver?
Min franska kollega del 1
Han sa:
- Ello, güd mörning.
Sen öppnade han en brun papperspåse och tog fram en croissant.
I morgon förväntar jag mig baguette och svart basker.
Jag är inte sämre själv.
Jag äter redan hårt bröd framför datorn varje dag, Wasa såklart, och alla kläder jag har på mig idag är från HM.
Tänk att vara fransman och kunna äta en croissant till fruskot varje dag med gott samvete. Som svensk sitter jag där med mitt surdegsbröd och havregrynsgröt vid matbordet och önskar att jag kunde äta en smörbomb utan att självhatet blir för stort.
För visst fan blir man mätt av croissanter också! Det kommer jag ihåg från Burkina Faso. Då åt jag en halv färsk mango, en halv färsk ananas och en croissant till frukost varje dag i två veckor. Det var underbart. Men magen saknade gröten...
Jag pallar
Nu har jag helt glömt bort vad det var för något.
Men bra var det, jäkligt bra.
Just nu sitter jag och är lite nöjd med mig själv, för igår när jag var och tränade så kunde jag för andra gången springa på löpbandet utan att få ont i ryggen.
Jag vet inte om det är för att jag tränat upp mina stödmuskler bättre eller om jag helt enkelt springer försiktigare. Men för ett år sen fick jag ont i ryggen av att gå på löpbandet, så idag är jag glad som en diabetiker som hittat sockerfria mumsmums.
Jag måste fortsätta tänka positivt för idag ska jag också hålla i en pressfotografering, helt ensam. Det är inte sådant de lär ut på journalistiklinjen. Vart är egentligen ingresserna man behärskar?
Bröllopet närmar sig
På lördag ska jag och O på årets första av två bröllop.
Jag ser verkligen fram emot det. Håller på och fnular på vad jag ska ha på mig och har läst Magdalena Ribbings hyfs och stil-blogg allt vad jag har för att få reda på vad som är comme il faut i färgval och liknande. Hon vill verkligen slå ett slag för att rött är en okej färg och inte alls innebär att man ska ha haft ett förhållande med brudgummen.
I veckan fick jag reda på att man kan följa förberedelserna för bröllopet på den här bloggen också. Så det har jag självklart gjort.
Frågan är bara vad man köper i bröllopspresent till två personer som får ta med sig allt från böllopet hem. En clownfisk kanske? Jag behöver som ni hör lite presentförslag.
Action!
Var? Ulv
Nästan så att man glömde vardagens bekymmer och började fantisera om vampyrer i stället. Men bara nästan.
I morse sa meterologen att definitionen av höst är när det varit under tio grader i genomsnittstemperatur i flera dygn.
Så det är inte höst i Stockholm än. Enligt SMHI:s hemsida brukar det vara höst i huvudstaden kring den 29 september, vilket ju innebär att vi har en hel månad på oss att fira sommar!
I natt ska det vara fullmåne på riktigt. Oturligt nog är det väldigt molnigt idag, så antagligen så kommer vi inte se den. Jag får hålla utkik efter varulvar i stället. Hoppas de är lika hotta som i True Blood...
Parisare i Stockholm
Det är en hårfin skillnad mellan att vara aktiverad och utbränd. Undrar när man lär sig vart den går mer exakt?
Vi har fått en ny arbetskamrat. Han pratar franska, han är nämligen från Frankrike. Jag undrar vad som gör att en fransman flyttar från Paris till Stockholm. En bakvänd flytt liksom, från Europas centrum till den svala Norden.
Om jag pratade bättre franska skulle jag gärna bo i Paris. Eller i Montpellier. Helst i Montpellier för det ligger söderut vid havet mer. Jag vill bo vid havet. Men det måste man ju inte prata franska för att göra.
Det räcker med skånska eller halvfräck blekingska och drömmen kan gå i uppfyllelese. Tylösand känns dock av någon anledning inte lika intressant som Rivieran.
Undrar just varför?
Barnfri
Det var kusiner och barn till höger och vänster och ett tiotal timmar i bilresa. Jag är tröttare idag än jag var i fredags kväll.
Alla dessa barn och trötta föräldrar gjorde att jag kände mig väldigt nöjd som inte har barn. Fy fanken vad de fick springa runt och vilket oväsen det var. Men det fanns en liten prick, han hette Ivan och var ett år och två månader, som gjorde en glad så fort man såg honom.
Han hade jeans och en rutig skjorta och var så yttepytteliten och söt att man bara dog. Och glad var han också. Är det alltså så att man som utomstående bara tycker om glada barn, men alla de trubbiga och tjuriga tål man inte? Det stämmer nog inte helt, men visst är det lättare med ett barn som låter föräldrarna sitta ner lite då och då utan att gallskrika?
Jaja, är extremt nöjd med att vara barnfri efter den här helgen i alla fall. Tjohej.
Barkar måndag
Jag vet inte om det betyder att det var alldeles för länge sen jag såg Oprah, att det snart är dags för löning eller att jag helt enkelt har kass musiksmak.
Har försökt att börja nynna på andra låtar, men de fastnar inte, hur mycket jag än vill. Jag kanske får börja byta ut orden i låten för att röra runt i hjärnan lite. I wanna be a labrador, so freaking sad... Wanna see Danny Glover be smarter than the queen, not eat any bacon unless it's leen, what up måndag!
Ni förstår varåt det barkar va?
Vill inte vill inte
Snart är det fika på jobbet, alltid en morot att bli klar i tid med allting.
Jag måste gå och träna i kväll. Jag måste. Men jag vill inte. Det är så väldigt svårt att motivera sig när jag vet att O kommer ha lagat supergod middag och vi har lite, lite rödvin kvar hemma.
Det heter dessutom concha y toro, som betyder snäcka och tjur, men på sydamerikansk slang betyder det typ snippan (fast det grövre ordet) och tjuren. Bara det gör ju att det svettluktande gymmet känns ännu mindre lockande.
Men jag måste gå dit.
Jäkla kropp som inte tränar sig själv framför repriser av Morden i Midsummer. Den är ju helt klart feljänkad!
Death of summer
Jag undrar om augusti förstår att det vore bättre om tiden gick baklänges under sommaren?
Att man pendlade fram och tillbaka mellan juni och augusti, så att det för det mesta var juli och högsommar hela tiden.
Är inte helt säker på att augusti inser detta. För månaden verkar gå mot sitt slut, och jag ser inte skymten av havsbad och sand mellan tårna.
Allt jag skådar i fjärran är halsdukar, duggregn och blöta strumpor. Vilket kanske vore okej om det innebar att det var vanligt aprilväder och att sommaren var på väg. Men det är den inte. Den håller på att dö.
Dramatiskt va?
Men sant ändå.
Spontana småhopp
Nedanför mitt fönster finns, som ni alla vet vid det här laget, Solna Business Park-skylten och bakom den en Peugeot-verkstad.
På Peugeot-verkstadens tak går tre killar, alla har vita kepsar, halvhängiga byxor och likadana blå sportjackor. Helt plötsligt hoppar en kille från taket. De andra följer efter.
Självmordspakt, tänker jag.
Men de landar på fötterna och hoppar vidare, upp på en brandtrappa, ner på en avsats och så kutar de över gatan bort mot Näckrosen.
Blev lite förvånad över denna spontana le parcour, men jag är glad över att barnen lever. De måste ju för bövelen befolka världen och betala min pension!
En zebra som inte ser bra
Det kändes som en bra idé ända tills jag gick upp i morse och inte såg något.
Mitt hår växer jäkligt fort och jag har inte klippt det sen i början av juni, vilket resulterar i en lugg som hänger ner till munnen och täcker mina ögon helt och hållet.
Jag skulle kunna sätta upp den. Men jag blir så fasligt lik en häst när jag gör det. Eller en åsna. Och det är liksom inte en look jag är ute efter. I och för sig så har jag på mig en svart- och vitrandig klänning idag, så då blir jag kanske mer zebra.
Och zebror är ju fina djur.
Ni har väl förresten inte missat att man har lyckats para en mulåsna och en zebra? Resultatet blev dett:
Lunch
Vi kom fram till att kokosglass är gott, att de flesta människor bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker om dem och att vi inte gillar falskhet.
Och så att kokosglass borde vara lagstadgad föda för alla på hela jorden.
Amen.
Väldigt tyst om Pakistan
Varför har vår kära (ack så kära...) utrikesminister inte nämnt något om Sveriges inställning eller insatser för de översvämningsdrabbade människorna i Pakistan?
Varför har vår statsminister inte nämnt något heller?
Varför har inte opositionen kritiserat regeringens ickenämnande av frågan?
Varför har inte media krävt att någon uttalar och gör en biståndsplan?
Lika många har dött i Pakistan som i Haiti, men under en något längre tidsperiod. Blir vi inte upprörda och vill hjälpa till om inte alla dör på en och samma gång? Låter väldigt mystiskt i mina öron i alla fall...
Glasscafé - nästan alla är bjudna!
Eller en kladdkaka med hallon. Kanske chokladmilkshake med kokosglass.
Gick förbi cafét där de säljer Pedros hemgjorda italienska glass idag och täntke med fasa på att hösten säkert innebär att de kommer sluta med glassförsäljningen.
Det känns ju inte helt bra.
Jag och O pratade om att starta ett glasscafé om våra karriärer verkligen inte rullar på om några år. Då tänker jag mig ett glass- slash (SLÄSH) bokcafé som ska servera glass och kaffe året runt. På vintern kan man få varm choklad med vaniljglass i (eller vilken annan smak man vill såklart, fast jag tvivlar på att det är gott med melonsorbet...) eller en god milkshake med pistage och mintchoklad och en varm bulle. Kanske en våffla med kokosglass skulle sitta fint? Till det skulle jag rekommendera en Agatha Christie-deckare eller varför inte något av Dickens?
På somrarna är det glass i strutar och bägare som gäller för hela slanten på mitt och O:s café. Man kan också få iskaffe med glass i, om man tjatar, vilket jag tar för givet att folk kommer göra för det smakar nog skitgott. Som komplement till sommarstruten kan man plocka upp lite diktsamlingar av Fröding eller Södergran om man vill. Men jag skulle nog förorda lite Dalziel av Reginald Hill, Sputnik älskling av Haruki Murakami eller en rejäl dos Dårens dotter av Mian Lodalen.
Man får bara komma in på vårt café om man läst minst en Per Nilsson eller Peter Pohl-bok. Om man nu inte hunnit det så de blivande stamgästerna tilldelas ett exemplar av Lilla livet, lilla döden och Regnbågen har bara åtta färger, så får de komma in efter femte kapitlet. Hårdare än så kommer jag inte vara, för innerst inne är jag en vän själ.
Nu när planerna har gått såhär långt kanske det är dags att jag ringer till Pedro utanför Venedig och kollar om han är intresserad. Jag slår vad om min fina Moltas att han kommer vara det. Säkert som en pannkaka på torsdagar.
Old Spice vs Senaten
Nu har en amerikansk kandidat till senaten lånat konceptet till sin kampanjreklam. Vet inte om välarna kommer tycka att det är skojigt, ironiskt eller bara helt idiotiskt. Jag skulle rösta på Old Spice före honom i alla fall.
Tanterna
I morse var det till och med okej att åka tunnelbana.
När tåget rullade in vid Skärmarbrink, också känt som platsen dit mobiltäckningen kommer för att dö, stod det två små tanter på plattformen.
En av de små tanterna hade blommig kjol, käpp och en hatt. Inte många som har hatt i morgonrusningen nu för tiden.
Den andra lilla tanten hade svarta träningsbyxor, joggingskor och en knallrosa topp. Hon stod och stretchade.
Olika falla små tanters liv.
Silvstedt är min kollega!
Föga anade jag att jag ett halvår senare skulle arbeta för ett företag som kontrade med Victoria Silvstedt under vinter-OS i Vancouver.
Mitt heta tips är att utmana en nära vän under tiden som ni tittar på det här klippet. Den som skrattar eller gråter först förlorar, den som bara sitter tyst och stirrar med öppen mun och undrar om den har somnat mitt i ett absintrus vinner!
Fp: Framtiden börjar i skolan
Enligt Folkpartiets hemsida tycker Jan Björkelibjörken om Camilla Läckbergs böcker.
Och han ska få bestämma över hela Sveriges utbildningssystem? Hur kan det vara rätt? Det är alltså samma Camilla Läckberg som säljer bilder på sitt bröllop till Se och hör eller Klick eller någon av de där låtsastidningarna.
Folkpartiet har satt upp billboards längst med Sofielundsvägen som går förbi bland annat Blåsut (chhhhhhhho). På bilden syns en synnerligen glad Björk, med gluggen vilset gapande. Ovanför honom står det: Framtiden börjar i skolan. Den obligatoriska klottermustaschen var på plats redan samma dag skyltarna sattes upp.
Men jag skulle vilja göra en egen "klottermustasch", fast utan mustasch, bara en fortsättning på Fp:s mantran om skolan.
Mina förslag är:
Framtiden börjar i skolan med kadaverdicilpin, piska och förbud
Framtiden börjar i skolan och där får du också lära dig vad du EGENTLIGEN är värd i samhället, oavsett vad dina föräldrar säger (denna är lite lång, men ändå klatschig på något sätt)
Framtiden börjar i skolan och framtiden slutar i skolan.
Framtiden börjar i skolan och slutar med a-kassa, nej just det, det har du ingen, du är ändå ingenting värd om du inte pluggat på högskolan.
Framtiden börjar i skolan, skolan börjar för tidigt på morgonen.
Framtiden börjar i skolan och slutar med socialbidrag.
Ja, bara några förslag alltså. Inte sådär jäkla rappa, men jag ska gå och fnula lite mer under dagen, så återkommer jag på sagda ämne. För det är ju trots allt det roligaste jag vet.
Sista dagen på jobbet
Gick genom hangaren och tänkte att detta är näst sista gången jag går här, på väg mot snurrdörrarna som jag är så rädd för. Det är näst sista gången jag hälsar på vakten (man måste ALLTID hälsa på vakten) och näst sista gången jag tar hissen fast jag bara ska två trappor upp.
Jag börjar på Radiosporten i februari 2008. Den första månaden hade jag träningsvärk efter varje arbetspass för att jag hade spänt mig så hårt av stressen. I maj det året gjorde jag min första vikariemånad dagtid. Det sammanföll med att vi skulle skriva c-uppsats i skolan. Jag skrev min c-uppsats på sex dagar, det vill säga de tre helger jag var ledig från jobbet. Min c-uppsats handlade om klamydia, men trots detta extremt intressanta ämne satt jag och byggde OS-sajt för glatta livet.
OS-sajten blev grym, c-uppsatsen blev godkänd. Som tur var.
Det var samma sommar jag tvingades lära mig allt jag inte ville veta om fälttävlan och speedway. Samma sommar Susanna Kallur hoppade in i häcken i stället för över och samma sommar som Jajje stod bakom mig och skrek: ut med skiten, ut med skiten, ut med skiten Giertta! när jag försökte skriva något intressant om fjärilssim.
Nä, jag kan inte skriva något skojigt och lustifikt om just det här ämnet. Det känns faktiskt bara sorgligt att sluta. Sorgligt!
Valet
Mona Sahlin sommarpratar i Tantolunden, Reini vid Slussen. Karin Jämtin vill ha butler i tunnelbanan, Björkis talar om större satsning på skolan.
Vad håller de rödgröna på med egentligen?
Mindag
Eftersom jag får hem en morgontidning så trodde jag att söndagen skulle bjuda på strålande solsken precis som på lördag.
Det blev indisk mat och en stor stark med O till middag i stället.
Tycker måndagar är onödiga, tänk om man fick vakna på måndagen med en god nyhet varje vecka. Som att choklad är supernyttigt och att man inte blir tjock av det, eller att man kan betala med leenden i stället för pengar över hela världen.
Då skulle det ju vara värt att gå upp i början av varje vecka. Tycker jag.
Universum
Jag tänker: Välkommen sköna helg!
Ska äta middag med M efter jobbet, sen kommer T joina oss och vem vet vad som händer då? Jag känner mig alldeles nipprig i kroppen av förväntan på två lediga dagar. Det enda jag vet är att jag vill bada.
Och det ska väl gå att ordna? Självklart ska O ha konsert i Värmland när jag ÄNTLIGEN är ledig. Det är som att universum inte tycker att det är någon mening med att vi ska umgås mer än fyra timmar åt gången.
Jävla universum. När jag blir stor tänker jag hämnas på dig!
Fredag är ett som är säkert
Det märks på flera sätt.
1. Jag har på mig en väldigt fin klänning som jag köpt på HM. Den är vit med svarta ränder. Till den har jag en kavaj som också är från HM. Den är ljusrosa med svarta prickar. Jag känner mig väldigt snofsig och därför är det fredag.
2. Människor på tunnelbanan var något vänligare än vanligt. Leenden delades ut till höger och vänster och inte en enda gång blev jag knuffad eller trampad på. Kollektivtrafikanterna var helt enkelt på gott humör, alltså är det fredag.
3. Moltas ser särdeläs fin ut idag. Igår fick han vatten för första gången och det har gjort honom gott. Bladen pekar piggt ut åt sidorna, luftrötterna ser tjocka och välmående ut och blommorna skimrar sådär fint som bara orkidéer kan.
Arbetskamrat J har dessutom fixat bort alla mina kvällsskift, så jag har hela helgen ledig. Det känns som semester, att ha två dagar i rad utan arbete inplanerat. Jag tror jag ska åka till Barcelona, måla om huset, plocka smultron och hallon, bara slöa i hängmattan, köpa färska kräftor och dricka vitt vin fast jag tycker att det är ganska äckligt.
Allt det som normala människor gör på sina semestrar. Det ska jag göra i helgen, med start idag. För det är ju fredag!
Svampar jag minns
Svamp har varit en viktig del av min uppväxt, på flera sätt.
I Nackareservatet, som jag fortfarande ser lite som MIN skog och undrar vad fan alla joggare gör på MINA stigar, finns det vissa områden som är speciellt svamptäta.
Som vägen ner till Strålsjön. När vi var ute på promenad och såg några ljusgula kantarellbebisar såg vi alltid till att täcka över dem med massa löv och pinnar, så att de fick växa till sig i fred utan att de jobbiga "nybyggarna" tog dem.
Nybyggarna är vad jag föredrar att kalla dem som flyttar till Älta, som ligger mitt i skogen, hugger ner alla träd de kommer åt, asfalterar hela gårdsplanen, köper ett utomhusbadkar som de aldrig använder och hyr in en person som klipper deras gräsmatta. Jag gillar inte dessa människor, om det nu inte framgick av min ytterst tydliga beskrivning.
Gillar man inte träd, flytta inte till skogen. Basta.
Hur som, åter till svampen. När en av våra grannar, en ensam man som såg ut precis som Pettsson, fast i stället för Findus hade han tre skitarga schäferhundar som han räddat från...jag vet inte, från någonstans. När han skaffade hundarna var han ute och gick promenader hela dagarna och nätterna, och vips var skogen alldeles sönderplockad. Pettsson snodde vår svamp. Bastard.
Min morfar har försökt lära mig allt han kan om svamp, vilket är ganska mycket, och han hade alltid med sig en svampbok, en liten kniv och en liten borste när vi var ute och strövade runt i Väddöskogarna. Jag kommer bara ihåg skillnaderna på soppar och skivlingar, smörsopp, björksopp, fingersvamp, fjällskivling... ja, det är nog de udda svamparna jag minns namnet på. Men jag är förbaskat bra på att hålla koll på nötskrikor, för det var den enda rosa fågeln på fågelaffischen i deras kök.
Färg är viktigt när en liten flicka ska lära sig nya ord, verkar det som. Rosa svampar har väl en helt annat inverkan på människor kan jag tänka mig...
Ärtan
Inte höst än ju
Av någon anledning har jag börjat bete mig som att det är höst redan.
Jag sitter på jobbet och tittar på termometern som finns i skylten till Solna Business Park och det är 25 grader varmt, säger den.
Själv sitter jag här inne med svarta jeggins, strumpor, svarta converse, långt linne samt en mörkgrå trekvartsärmad tröja.
Jag hade också på mig mig Fjällrävenjacka på väg till jobbet.
Varför vägrar jag att inse att det faktiskt är sommar fortfarande? Väldigt suspekt beteende från min sida tycker jag...
Näst sista sändningen
Jag har gillat att ha axlarna uppe vid öronen, sitta framhasad på stolen och spänna benen, inte andas regelbundet, harkla sig och drömma mardrömmar om att börja hosta.
Jag gillar verkligen den totala stressen och ångesten. På riktigt alltså. Det måste vara en "lev-eller-dö"-känsla för att Lovisa ska njuta riktigt ordentligt.
Nu kommer i alla fall mitt liv bli alldels normalt, med 9-5-jobb och lediga kvällar. Undrar hur man lever då?
Morgonens lappar
Jag stapplade in i köket och fram till kaffebryggaren.
På den låg en vit lapp. "Tre koppar kaffe förberedda, bara till dig" stod det. Till vänster om bryggaren stod en vit skål med en ännu en lapp. "Kanelkryddad gröt med linfrön förberedd, bara till dig". Till höger om den en skärbräda och en kniv. "Färsk avokado och ett äpple till frukosten!".
Vidare till spisen där en kastrull var fylld med vatten. "Här kan du koka ditt ägg min älskling", stod det på ytterligare en vit pappersbit.
På matbordet låg ett underlägg och en lapp. "Du kan äta din frukost här om du vill...", i vardagsrummet en till "...eller så kan du sitta här och äta".
När jag så ätit min förberedda frukost, duschat och klätt på mig tog jag fram sminket ur badrumsskåpet. I min necessär låg den sista vita lappen. "Jag älskar dig mest av allt, ha en underbar dag" och så en leende liten gubbe.
Är det ens möjligt att en människa kan vara så fin som min O?
Emma Essinger live, O och Moltas
Det kändes som att hela världen var där. Alldeles, alldeles underbart.
Inför kulturfestivalen har det varit en del artiklar i dn och svenskan, men jag måste säga att de bara fokuserar på de jättestora artisterna. Trodde kulturjournalistiken var bra på att plocka upp mindre kända och inte upphaussade band, men de kanske är för underbemannade?
Moster, morbror, mor, far, O:s bror och kusin med blivande make och massor av kompisar var i alla fall där. O stod upp i sina tegelröda tajta byxor, vita skjorta, svarta väst och röda fluga och hamrade på sina två zyntar för allt han var värd.
Till vänster om honom stod vår lilla Macbook och lyste i augustinatten, två tonåringar med randiga tröjor och hatt dansade bugg under hela konserten.
- Det börjar rycka lite i dansbenen, sa far och plutade med läpparna Elvis-style som han brukar göra när det ska svängas på de lurviga.
Själv hade jag feber och såg fram emot en 16 timmars arbetsdag. Som tur är har Moltas varit ganska tyst nu på morgonen, han känner nog av att jag har en migrän som ligger cirka fem minuter bort. Tänk vilken insiktsfull blomma han är ändå.
Min orkidé Moltas
Den är vit och rosa och har exakt 27 knoppar som snart kommer att slå ut. När jag kom till jobbet i morse blev jag så glad när jag såg den att jag genast döpte den till Moltas, efter ett litet tennisbarn jag hade som alltid fick mig på bra humör.
Moltas var knallblond och hade pipig röst och han var väldigt, väldigt förvirrad. Han hade alltid glömt antingen skorna eller sitt racket och varje lektion med honom började med att man fick rota igenom "kvarglömdakläder"-lådan så att han kunde vara med och spela.
Men han var alltid glad. Vad vi än gjorde så log han och skrattade. När vi skulle göra armhävningar glömde Moltas ofta hur många han hade gjort, så om jag inte räknade åt honom kunde han hålla på hur länge som helst.
Moltas hade också alltid byxorna eller tröjan bakochfram. Och när jag hjälpte honom att knyta skorna för att han glömt bort hur man gjorde dubbelknutar log han ett sådant där tandlöst sjuåringleende och sa alltid: tack så mycket tränare Lovisa.
Det var alltså nio år sen jag senast såg Moltas, vilket betyder att han vid det här laget borde vara kring 16-årsåldern. Jag skulle nog inte känna igen honom nu. Små söta barn har en tendens att bli långa, finniga ungdomar när de blir större. Och jag har så väldigt svårt att föreställa mig hur detta lilla solskensbarn skulle kunna ha raseriutbrott och stå och röka vid Slussen och kräkas i papperskorgen på nattbuss 491.
På mig gjorde han i alla fall ett bestående intryck och kanske kommer han ihåg sin tennistränare som alltid hade knallgröna Skurubyxor och kom med visdomsord som: har du inget snällt att säga, så kan du vara tyst.
Han har i alla fall fått namnge min jobborkidé. Han borde vara hedrad.
Skolmaten - ett gissel
I dagens DN skrev två SvD-anställda om hur fabriksmaten är ett hot mot skolelevers och äldres hälsa.
Det är knappast en kontroversiell åsikt.
Alla som har gått i skolan, vilket i ett land med skolplikt nog är de flesta, har något dåligt att säga om skolmaten. Nu har jag inte bott på äldreboende, men om maten liknar den på sjukhus, då längtar jag inte till the golden years.
I min låg- och mellanstadieskola, Älta skola, hade vi två mattanter som båda var finlandsvenska. De såg väldigt stränga ut, men var för det mesta snälla.
I ettan var regeln: Ät upp det du tagit för dig. Problemet var ju att man inte fick lägga upp själv. Jag har, inte lika mycket längre, väldigt svårt för viss mat. Ångesten av att alla hade ätit upp och satt och stirrade på mig när den oigenkännliga sörjan på min tallrik växte för varje sekund som gick ligger inte långt borta. Det gick bara inte. Jag kunde inte pressa ner mer.
Vet inte hur många gånger jag grät i den där satans matsalen, för att jag inte klarade av att äta upp. Bland favoriterna hör självklart falukorv med pizzatäcke och sovande falukorv.
Vad himla konstigt att jag slutade äta korv när jag var nio... Sovande falukorv är, för er som inte vet, ugnsbakad falukorv med rivet äpple, mandel och smält ost.
Bara för att man är barn, saknar man inte smaklökar, eller syn heller för den delen. Nä, heja utvecklingen av skolmaten, så att fler slipper att få illamåendekänslor så fort man känner lukten av storkök. 
Skogstokig inredare
När allt det stora är klar i lägenheten blir det lätt att inredaren (läs jag) tar ett break.
Ett långt break.
Golven målade, köket tapetserat och vips är det brara taklampa i sovrum och vardagsrum, gardinstänger och nämnda tavlor kvar att fokusera på.
Och det tar helt stopp.
Har tre foton som jag köpte direkt av fotografen på Greenwitch market när jag var där förra året. Eller var det förrförra?
Hur som, både dessa foton och Picassoaffischerna från Barcelona har konstiga storlekar. Inga ramar passar dem. Och jag har inte haft tid eller ork eller lust eller pengar att gå till Gallerix och måttbestämma.
Jag önskar att jag vore lika händig som min syster M, som kan bygga egna ramar. Sådant kan inte jag.
Om jag bodde ensam och fick bestämma exakt allting helt själv, då skulle jag vilja att mitt hem såg ut som något ur Designers Guild-katalogen. Med en blandning av 70-tal.
Kanske tur att jag bor tillsammans med O, tänker ni. Ja, men ni går miste om de obekväma men ursnygga stolarna, skrikiga men ursnygga tapeterna, opraktiska men ursnygga mattorna och allt det där andra som jag hade lärt mig leva med om bara mitt hem varit så vackert som de i Designers Guild.
Drömma bör man, annars dör man och om man dör kommer aldrig affischerna få ramar och jag kommer bli tokig av alla vita väggar. Skogstokig!
True blogg
Det var en måndagmorgon, med alla mått mätt.
Först blev jag terroriserad av getingar när jag väntade på tåget i Kärrtorp. Jag lyckas som tur var dyka in i en vagn precis innan de ska till att käka upp mig.
Inne på tåget var det väldigt fuktigt, och jag hade en matlåda från frysen i handväskan så jag blev skitkall om låren under hela resan. Men jag var för inne i boken för att låta mig störas av sådana petitesser.
Tunnelbanerösttanten låter alltid väldigt, väldigt ledsen när tåget mot Hjulsta har kommit till Vreten, men det är bara tur för då hajar man till lite och kommer på att man snart ska av.
Fortsatte läsa boken i rulltrappan och höll på att krocka med en gammal man som tvärstannade så fort han klivit av. Men inte blev jag arg inte.
Jag tänkte på blodsugare, hamnskiftare och svartalfer och vandrade vidare till sportens underbara värld.
Suntag
Kom hem med två par låga Converse All Star-skor.
En underbar söndag kväll helt enkelt.
Frestelsen!
Igår bjöd R på radion på sura godisar. Jag kontrade med Salta katten.
Jag har inte ätit så mycket godis eller sötsaker på hela sommaren som igår, när O först kom till Sumpan och vi åt glass och sen smågodis i Radiohuset.
Jag tror att det har satt fart på sockerdjävulen inom mig.
Efter tre timmar på jobbet insåg jag att jag har klickat på varenda puff på Aftonblade toch Expressen som hade en chokladkaka som dragarbild.
Helt plötsligt hade jag sex fönster med recept på kladdkaka i olika former, brownies eller chocolat chip cookies öppna.
Inte för att jag är så sugen på just chokladkakor (eller jo, det är jag nog) utan jag vill bara ha någonting som är sött. Då är min fråga: Ska jag kämpa emot, eller ska jag helt enkelt falla för frestelsen?
Nada
Nu när DN-galan är över kanske man äntligen kan få läsa lite andra sportnyheter i sin morgontidning?
Det vore skönt tycker jag.
Artiklar som handlar om att många ville träffa Usain Bolt känns lite, vad ska man säga, självklara, onödiga, inte riktigt nyhetsmässiga?
Men vad vet jag...
Det är så tyst i Radiohuset. Inte en kotte så långt ögat (eller örat!) kan nå. Tur att Lovisa sitter och knattrar på sin lilla dator, så att inte betongklumpen känner sig helt tom.
För vad vore en betongklump utan en webbredaktör.
Ingenting, mina damer och herrar, absolut ingenting.
Gay mot Bolt
Tyson Gay överraskade på Stockholms Stadion med att slå världsrekordhållaren på 100- och 200-meter, Usan Bolt. Han vann relativt överlägset.
Bolt var ödmjuk efteråt och sa i Radiosporten att Gay varit fokuserad och att han sprang bättre.
Efter sådana överraskningar kan man inte låta bli att tycka att jobbet man gör är ganska skoj. Ändå.
Saknar Thomas i Höjden
Tjoho.
Försöker komma på andra mysiga saker jag och O kan göra på dagen innan han repar än att gå och bada. Jag skulle gärna se en film. En riktigt bra film.
Några heta tips?
Jag saknar Thomas som jobbade i videobutiken i Hammarbyhöjden. Han var spritt, språngande galen men hade alltid förslag på vad som var hett just nu. Dessutom kunde man ibland få en ny film utan kostnad om man sa att att den första filmen man hyrt var dålig.
Det finns inte så många butiksägare som vågar kalla sina kunder för idioter längre, men Thomas är en av dem. Som när jag och O ville se en lätt och rolig film och av någon anledning hyrde 27 dresses. Den var inte bra. Den var helt fruktansvärd.
När O gick och lämnade tillbaka filmen frågade Thomas vad han tyckte.
- Den var jävligt usel, svarade O.
- Ja, jag sa ju det när du hyrde den, idiot, svarade Thomas.
Så kan det gå.
Killen i videobutiken i Kärrtorp är inte alls lika skoj. Han ser mer ut som ett muskelberg och jag tror som vanligt att butiken är en front för pengatvätt. Det tror jag alltid om små affärer enda sen jag läste Snabba Cash. Den boken har sabbat min tilltro till mina medmänniskor. Kanske ska jag hyra filmen till helgen?
Glasslunch
Därför kom O direkt från frisören till Sumpan för att äta unch och GLASS med sin flickvän.
Glassen är direktimporterad från Venedig och görs av en man som heter Pedro. Pedro gör sin glass på mjölk i stället för grädde och utan färgämnen och tillsatser.
Pedros glass var fanimej den godaste glassen jag ätit i Stockholm. Jag tog kokos och citronsorbet (vilket jag alltid gör), O tog kokos och choklad, vilket han alltid gör.
Jag är så mätt nu att jag knappt får plats bakom skrivbordet. Skulle behöva sitta längre från datorn så att magen får plats, men då når jag inte tangenterna. Och det går inte för sig.
Fredagsglass regerar!
Mysigt mysigare mysigast
Men det har jag inte, så jag får berätta det i stället.
Först och främst vill jag klargöra att Facebookuppdateringar av typen: "Middag med älsklingen <3", "Ska hem och mysa med älsklingen", "Mysig dag med älsklingen, <3 dig!" får mig att kräkas lite i munnen.
Jag förstår hela innebörden, man gillar sin snubbe/snubba, men vad fasen! Inte är väl det något som alla ens "vänner" på fejjan ska behöva ta del av.
Hur som helst. Facebookststusar är ett helt annat ämne, som kan ta månader att avhandla.
Igår var det annars ett ypperligt tillfälle för mig att fylla i just en sådan statusrad. Men det gjorde jag inte. Jag skriver ett blogginlägg om det i stället... Mycket bättre, Lovisa, verkligen.
Det var inga extravaganser, bara en sådan kväll som jag kommer kunna tänka på när vintern kommer. Efter middag på balkongen då vi fajtades med getingar om vem som skulle få dricka rödvinet, tog vi en filt, våra böcker och vinflaskan och gick och la oss på Nypan. Rakt ner i gräset bara. Och läste och njöt av den sista solen och hur avundsjuka alla joggare såg ut när de kämpade sig förbi och såg oss bara slappt ligga på gräset och förkovra oss i den litterära världen.
Augustikvällars ljus är så speciellt, så jag lovar, om jag hade haft en kamera i huvudet hade bilderna varit superba.
Det är i alla fall efter sådana kvällar som jag har lust att skriva "supermysig kväll med älsklingen, luv u" eller nåt annat sliskigt på fejjan. Men det gör jag inte. Då hade självhatet blivit alltför stort.
Sumpan city
Det finns många små butiker som står utanför de stora kedjorna och franchiseföretagen. Kåges herrekipering till exempel. Vore jag karl skulle jag handla där, det ser väldigt mysigt ut. Gick även förbi en frisersalong som hette...
Håll i er nu...
Lady och Kalufsen.
Hur bra är inte det?
I huset bredvid Eurosport finns ett kafé som dessutom säljer direktimporterad italiensk gelato. De har både kokosglass och citronsorbet, det vet jag för jag har kollat. Ungefär varenda dag. Men inte köpt någon.
Jag vill inte äta glass ensam. Jag vill att någon annan ska ta två helt andra smaker, som jag får prova och sen säga "ja, de var goda, men mina är MYCKET bättre".
För att jag ska kunna kläcka ur mig en sådan trevlig kommentar och dessutom äta på den andra människans strut, krävs det nästan att denne är en vän eller släkting till mig. Känns inte helt rätt att förolämpa kollegors glassval på det där sättet.
Så vem vill komma till Sundbyberg och äta glass med mig vid lunchtid nästa vecka?
Gymmä
Tur då att jag bestämt träff med L, för det kunde jag inte ställa in. Jag rusade hem från jobbet, slängde mig på Vita blixten och iväg till gymmet som bara spelar Lady GaGa och Rihanna.
På allvar, de hinner spela fyra GaGa-skräphits och fyra Rihanna gnälllåtar på en timme. Där i mellan är det reklam som berättar hur du kan lämna in fula presenter från mormor till guldpengar.se och få cash i stället.
Inte så konstigt att de inte säljer frukt utan bara Gatorade i receptionen...
Men jag gillar mitt förortsgym, det är lagom svalt och folk är för det mesta fokuserade på sig själva så att man får vara ifred.
Och igår körde jag och L slut på våra magar. Men jag har ingen träningsvärk alls idag. Jag tror att de enda musklerna på min kropp som faktiskt är STARKA, är de på magen.
Måste vara för att jag skrattar så mycket...
Septembermålen
Min plan är:
1. Måla om nattduksborden som just nu är mörkbruna. De ska bli blå hade jag tänkt mig.
2. Åka ut till Aspö, även om det regnar, och ta med mig O och alla de vänner som känner för't.
3. Hitta en kör som jag kan börja sjunga i.
4. Köpa ramar och få upp alla affischer och bilder på väggarna någon gång så att lägenheten ser fin ut.
5. Hjälpa storasyster K med flytt.
6. Bli ASvältränad.
7. Börja spela tennis igen.
8. Sy ett överkast.
9. Planera alla roliga grejer jag tänker hitta på med mor när vi åker till Sydney i oktober.
10. Baka eget bröd och frysa in.
Om jag har prickat av dessa tio punkter efter september, får jag en present av någon frivillig då?
Jan Björklund har gjort det igen
Vad håller du på med?
Ska du förbjuda kvinnor att bära slöja i skolan?
Men du ska ju för fanken vara liberal?
Om all kommunikation sker via ögonkontakt, hur kommer det då sig att min blinda mormor har lyckats uppfostra tre välartade barn? Hur kan hon och jag ha fått en nära kontakt, hur kan hon ha fått kontakt med någon människa i över huvud taget eftersom hon inget kan se?
Lilla, lilla (härskarteknik här vet ni) lilla-lilla Jan.
Vad håller du på med?
Varför får du ens yttra dig i sådana här frågor? Varför ska du få något att säga till om i ett ämne där du klart och tydligt inte har någon som helst kunskap? Varför syftar alla din uttalanden till att fånga upp röster från människor som sitter i sina stugor och muttrar: "Det var bättre förr, då hade eleverna respekt för sina lärare", "Det var bättre förr, då vågade ungdomarna fan inte mopsa upp sig", "Det var bättre förr, då hade man inga konstiga andra religioner".
Är det inte lite billigt Jan? Till och med för en folkpartist?
Absolut onödigt
Bland det roligaste jag vet var att välja bilder till det jag skrev på radiosportens webb.
Igår var det en bild som var så klockren att... ja, jag vet bara inte. Har du inte sett True Blood kommer du nog inte njuta av den lika mycket som jag...
Klicka genast fram till den andra bilden i bildspelet och tänk på: Menaden Marianne som styr en nickedocka från 1910-talet.
Tycker i alla fall jag.
Enligt termometen på skylten för Solna Business Park som jag ser utanför fönstret ska det vara 26 grader ute. Jag tror den termometern är för nära kafferosteriet.
Och se, ja, den står precis bredivd.
Dumpade.se - något för 80-talisterna?
Det är många saker man kan uppröras av här i världen, men en riktigt stöttepelare i de förbannades land är helt klart allt snickesnack som sägs om 80-talister.
Bland godbitarna finns ju att vi är så curlade att vi börjar gå på antidepressiva så fort pojkvännen gjort slut (det är alltid tjejer som tar medicin och killen som gör slut, i alla fall i ALLA de inlägg jag läst).
När sådana människor, som jag aldrig har samma åsikt som, som Hanne Kjöller på DN skriver liknande grejer kan jag antingen:
1. gå i taket
2. acceptera att alla som är äldre är idioter
3. bevisa att vi 80-talister inte är dumma i huvudet
4. ignorera alla som tror att det går att bunta ihop folk i generationsfack
Jag väljer lite olika beroende på väder, tid på dygnet och antal timmar sen min senaste måltid.
Idag fick jag däremot en liten vink på att alla 80-talistbelackare kan ha rätt. Nämligen sajten dumpade.se.
Nu är jag ganska säker på att det inte bara är 80-talister som hänger på den här sidan, men det känns ändå som ett argument för att människor delas har slutat att prata och umgås i verkligheten, dels att ett uppbrott från partnern i dagens samhälle är något nästintill oöverkomligt. Så hemskt faktiskt att man inte kan lösa det på egen hand, eller vara ledsen hur länge som helst men ändå prata med vänner och familj, utan att man vill vara anonym när man gråter ur sig sitt hjärtas svarta innehåll.
Har inte bestämt mig för om det är bra för att folk som inte har någon att prata med eller som inte vågar prata med en vän, har någonstans att vända sig. Eller om det är dåligt för att folk tappar all form av social kontakt, det är ju i motgång som familj och vänner betyder mest.
Vad tycker ni?
Min julklapp till Björklund
Eller något åt det hållet.
När det regnar så här mycket utomhus (för ibland regnar det inomhus...godisregn eller guldregn till exempel) tänker man ju osökt på hösten.
På hösten är det dags att börja tänka på julen och alltså sitter jag och funderar på vad folk ska få i julklapp. Om de ens ska få någon, de kanske varit elaka jävlar under hela 2010 och då blir det inga klappar. Basta!
Om jag skulle få ge en julklapp till en känd person, då skulle jag vilja ge något till Jan, aka Lill-Janne, Björki-björken, Björkis, Los Björkos, Björklund.
Av mig skulle han få:
1. En lista på antal frånvarotimmar från Riksdagen.
2. Dessa skulle sen räknas in i hans fullständiga betyg från hans tid som skolminister.
3. Samt en skriftlig utvärdering av jobbet med att avveckla "flumskolan" och i stället återinföra 50-talet i det svenska skolsystemet.
Eftersom Jesusbarnet fick just tre gåvor av de vise männen, myrra, guld och rökelser, kanske jag borde nöjda mig med tre klappar till Björki-björken också.
Men icke, för jag är inte lika snål som de vise männen. Jag vill att Lill-Janne ska få precis det som han vill ge till Sveriges skolbarn.
Därför får han också:
4. Förbud att ha med sig sin mobiltelefon på möten, riksdagsdebatter, utskottsförhör och dylika skojsiga grejer.
5. Tydliga pekpinnar på vad han får, och inte får, ha på sig varje dag.
6. Instruktioner om att han inte får fatta några egna beslut, dra egna slutsatser eller utveckla sitt konsekvenstänkande utan enbart göra exakt det som Fredrik "Reinie" Reinfeldt säger åt honom att göra.
Min gåva till dig Björken, bara till dig.
Underbara ungdom
17 grader och grått, grått, grått. Jag hoppas verkligen att alla som klagade på värmen skäms! Skäms!
På tunnelbanan på väg hem från L i lördags kväll satt en kille i säg, 15-årsåldern.
Han hade lila prasseljacka, baggy byxor, sketstora gympadojor, bling i öronen och någon slags keps/mössa som jag inte kände igen märket på eftersom jag är 10 år äldre.
En liten hårding på väg hem till Skarpnäck efter en natts gamman i stan.
Han sätter i hörlurarna till sin iPhone i öronen och jag tänker att fasiken, jag orkar inte lyssna på gansta' rap hela vägen hem.
Men icke.
Den halvfinnige lille mannen trycker på play och ut strömmar - klassisk fiolmusik. Tre ensamma stråkar som säkert turas om att spela något av Vivaldi eller liknande.
Jag blev väldigt paff, och glad för att mina förutfattade åsikter om ungdomen inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.
Så tillsammans med alla helfulla stockholmare satt jag på den enda tunnelbanevagn som trafikerar Skarpnäcklinjen på helgerna och lyssnade på klassisk musik.
Underbart.
