Jag blir inte klok
Hm, inte mycket till hjälp. Kanske ska jag ha en omröstning bland nära och betrodda hårspecialister?
Färga eller inte färga?
Eller måste och måste... Jo, MÅSTE.
Jag börjar återigen likna McGyver, och det är inte okej. Inte alls.
Min kära frisör föreslog i våras att vi skulle prova en mörk färg till hösten, eftersom jag redan tröttnat på att se likadan ut i ett helt halvår (nej, jag har inget tålamod).
Vad tycker ni om det? En mörkhårig Lovisa, skulle det funka?
Jag börjar sakta sakta att gå emot den idén, för jag tror inte jag passar i mörkt. Men å andra sidan så vet man inte förrän man testat. Och det kan ju inte bli värre än att jag är ful i håret...
vilket ju är det värsta jag kan tänka mig. Jag får panik av att vara ful i håret. Jag kommer få ångest och vägra gå ut och inte söka ett enda jobb och jag kommer ha mössa och sjal och sorgeflor ända tills jag kan återgå till att se snygg ut.
Så det är ett väldigt viktigt val. Vad tycker ni?
Jag får spela
Syster M föreslog att jag skulle outsourca. O läser alltid igenom det jag skrivit i alla fall, så det är ju ett steg på vägen. Men nog skulle det vara nice att ha en egen liten person som sitter och skriver allt det där tråkiga åt en. En sådan ska jag skaffa. En liten person. Det måste vara en liten en, för nu har vi ett piano i lägenheten också.
Herre gud. Precis när vi börjat få ordning på saker och ting och jag var nöjd med inredningen i vardagsrummet, ja då kommer mitt gamla barpiano inrullande och ska stå och ta ljus och plats.
men jag älskar det, jag spenderade både lördag och söndag morgon med att spela. Jag kommer tyvärr inte ihåg mycket av det jag en gång kunde, så jag improviserade lite. Det är svårt. Fast O försöker lära mig. Så jag bara kör. Grannarna är nog inte så glada, men det skiter jag i, för jag har suttit i styrelsen sen jag flyttade in och något ska man ju ha för besväret.
Min lön är att jag får spela tråkiga ackordstycken klockan tio på morgonen en söndag. Så det så!
Hjälp
Söker jobb såklart!
Det är inte helt lätt. Jag önskar att man slapp skriva det där jäkla personliga brevet utan bara komma direkt på intervju, jag presenterar mig bättre live än i skrift. Jag låter så tråkig i mina brev, inte ett dugg charmig. Och man kan inte gärna skriva "Hej, jag heter Lovisa Giertta, är 23 år och jäkligt charmig. Anställ mig, por favor".
Det går inte.
Kan ingen hjälpa mig?
Dahlberg är ute och tar på sig själv
Se det här.
Läs sen mitt inlägg.
Så ni förstår.
Varför jag känner att jag måste spotta lite galla till innan jag går hem från jobbet idag.
Okej, nu har ni sett den.
Första frågan, är den lite sarkastisk och låten är på skämt med en liten spark mot alla bimbobrudar med plutande läppar på skiv- och tidningsomslag som ser ut just så: Ta mig!
Eller är det på allvar som Sandra Dahlberg försöker göra en party-låt á la Lady GaGa?
Sammanfattning av all den otroliga hånfulla kritik som bubblar i min hjärna:
Vem faan har producerat låten? Det låter för täskigt, som östeuropeisk bubbelpop från 90-talet.
Vem har sagt att det är okej att sjunga så nasalt?
Varför har de försökt klä ut henne till Christina Aguilera?
Vem har skrivit texten, "jag måste ge mig till tåls", vem sjunger så efter 70-talet?
Och sist, men absolut inte minst, VEM har stält fläkten bakom henne så att bakhåret står rakt upp men framhåret ligger platt.
Jag skäms, skäms, för att inte de riktigt duktiga musikerna står arbetslösa medans sånt här talanglöst skräp sprids i svensk radio. SKÄMS!
Måste söka allt
Vill du säsongsjobba i Åre i vinter?
Och mitt svar är:
Nja, egentligen inte.
Eller det vore väl roligt, att få åka skidor lite då och då, pulsa runt i snön och göra något halvjobbigt arbete. Men vill jag verkligen bo på något sjaskigt personalhotell tillsammans med ett gäng 18-åringar? Vill jag handla svindyr mat? Vill jag ut och festa på Stat och alla hippa ställen tillsammans med Stureplanseliten samtidigt som den ringa lön jag kan inbringa knappast räcker till mer än valla?
Nej.
Men man kan ju söka, tänker jag, och lägger det i min söka-jobb-hög, sorterat under "Jobb jag egentligen inte vill ha, men måste söka ändå".
Se detta klipp!
I går, eller idag, beroende på vilket land man är i, hade hon lagt upp det här klippet från engelska X-factor. Alltså, ni måste måste se det. Jag fick gåshud och grät en liten tår här på jobbet, framför min skruttiga pc. Otroligt!
Det var allt jag hade att säga för denna gång.
Över och ut!
I've got nippran
När jag inte har något att göra, ja, då tänker jag på vad jag ska döpa mina framtida barn till (mina nuvarande barn har ju redan så många namn). Jag älskar att analysera folks namn, och att veta att alla mina namn har jag fått för många olika anledningar.
Jag tycker även om att "döpa om" folk som har fått fel namn av sina föräldrar. Till exempel vet jag aldrig vem en Johan i O:s klass är, i mitt huvud heter han Carl eller John. Johan? Ingen aning om vem det är.
Även en viss Robin heter Simon i min värld. Om någon säger, ja och så kommer Robin också på festen. Robin vem, undrar jag? Om de då säger, ja men Simon-Robin, då vet jag vem de menar.
Idag har Rolf och Raul namnsdag. Inga, i min mening, särskild snygga namn. Kanske är det för att Rolf rimmar på golf och Raul genast gör att man med mörk stämma vill uttala det på spanska...
Här är i alla fall lite väl utvald information (från wikiiii) om dessa namn:
Rolf är en kortform av det fornnordiska namnet Rodhulf som är sammansatt av orden hrodr, 'ära' och ulf som betyder 'varg'. Namnet är känt sedan vikingatiden genom Gånge-Rolf som erövrade Normandie år 911 (!) och blev dess första hertig.
Raul är ett mycket ovanligt namn i Sverige, både bland äldre generationer och bland de yngre. 31 december 2005 fanns totalt 761 personer i Sverige med namnet Raoul varav 316 med det som tilltalsnamn. År 2003 fick 11 pojkar namnet, varav 3 fick det som tilltalsnamn.
Jag tänker genast att självklart ska min son få heta Rodhulf. Det är nog det roligaste namnet jag hört på länge. Rodhulf Giertta, det låter alla tiders!
Ståtliga namn
Det är en konstig onsdag. Jag tänker hela tiden att det är torsdag. Idag har Östen namnsdag, jag känner ingen som heter så, men man känner ju till Östen med resten och Östen Warnebring.
Så jag har hittat denna fakta (wiki) för att upplysa era sinnen:
"Mansanamnet Östen är av gammalt fornnordiskt ursprung (fornvästnordiska Eysteinn, norska Øystein). Namnet är bildat av ett ord som troligtvis kommer av auja - "lycka" och ordet sten. På runstenar kan man finna namnet med skrivningen Aystain.
Namnet placering i almanackan hör till de lustigheter som 1901 års namnkommitté på vissa ställen kostade på sig. Föregångaren på detta datum var påven Zefyrinus vars namn kommer av ordet zefyr som betyder "västanvind". Namnet Östen har dock inget med väderstreck att göra."
Lurigt av dem va, att sätta dit namnet Östen där det tidigare hade varit västanvind. Riktigt riktigt lurigt och lustigt. Varför var folk så mycket mer filliluriga i början av 1900-talet?
Om jag får en son ska han nog få heta Zefyrinus. Zefyrinus Giertta, pampigt värre!
Woodstock kan drömma vidare
Så av någon anledning gick jag in på Tradera för att kolla runt lite. Och jag märkte att Tradera är precis lika beroendeframkallande (och huvudvärksframkallande) som Blocket. Vips har jag lagt ett bud på en kappa, men inte en som passar för höst, utan en vinterkappa från 70-talet med fluff och mocka.
Och nu sitter jag här, med 8 timmar kvar till sista budet, och hoppas att Woodstock321, som är den andra personen som har budat, inte ska lägga mer än mina 220 kronor. För jag vill ha den där hippiekappan!
Någonstans i bakhuvudet ropar en liten röst att det var ju höstytterkläder jag skulle köpa. Men jag låtsas att jag inte hör. Tralla-la en vinterjacka som jag behöver.
Men mocka, ropar rösten, det regnar och snöar ju i Sverige!
Tralla-la impregnera är ju inte svårt.
Men det kommer du ju bara göra en gång och sen kommer du glömma så blir jackan förstörd i alla fall!
Tralla-la den är ju rödbrun och jag kommer se ut som att jag kommer från vinterscenerna i Hair.
Men Lovisa, du har ju inte långt hippiehår som i Hair!
Tralla-la, men i min fantasi har jag det.
Och min fantasi rular över logiken, varje dag, varje sekund.
Alltså, Woodstock 321, du har inte en chans!
Min Oooo
Inte om mig själv, utan om O.
Det finns helt enkelt ingen som gör så fina saker för någon annan som han.
Igår var det min namnsdag (som om någon inte märkt det), det är inte särskilt stort även om jag tjatade om det hela dagen.
Efter jobbet kommer han och möter mig med en blomma och en present. Sen går vi och käkar middag med mor och när vi kommer hem till vår lilla lägenhet, då har han köpt en blombukett och en ny orkidé med tre stänglar! En jätteblomma. Fantastiskt.
Jag blir helt snurrig när jag försöker komma på vad i herrans namn jag har gjort för att få ha honom i mitt liv. Jag har ingen aning om vad det kan vara. Hoppas det var något bra.
Så, min förmiddag idag innebär att jag sitter och skickar glada tankar till O. Nu ska jag sluta skryta om honom. Det blir nog lite tråkigt i längden, fast inte för mig!
Iiiiii
Ja, allt detta förtjänade ett "Iiiii" från mig idag.
För jag får inte vrida mig på tre dagar på grund av den här jäkla ryggen jag kallar min (nappes orders) och då gäller det att "Iiii"-a sig för det minsta lilla.
När jag sa till honom att jag hade tränat (försiktigt!) två dagar efter den senaste behandlingen, då höjde han bara på sina buskiga ögonbryn och skakade huvudet fram och tillbaka några gånger. Jag hade gjort fel.
Så nu, efter att han tryckt mitt bäcken på plats, gäller det att inte bära, inte vrida, inte lyfta, inte inte inte inte inte någonting. Jag får absolut inte träna, och ska jag träna om fyra dagar, då får jag inte vrida mig. Jag blir tokig. Mina lårmuskler har försvunnit, sjunkit in, blivit ett tomrum. Där det brukade vara en muskelbula finns nu bara en slät massa med hud. Det känns fruktansvärt. Jag saknar mina muskler!
Så därför: Iiiiiiii, snart ska jag få äta god namnsdagsmiddag! Hurra tjohej och galopp!
Jag förefaller benägen
Du förefaller benägen att omvärdera ett och annat. Mycket kan dock komma att förändras snabbt.
Ja, inte kan man säga emot de kloka orden.
Jag gillar framförallt de första orden "du förefaller benägen". Det verkar alltså som om att jag känner mig dragen till att omvärdera saker och ting. Jadu, inte kan man väl tro att vi Stenbockar ska var handlingsmänniskor där inte.
Äsch, nu ska jag sluta tjata om mitt namn. Eller ska jag?
My kind of town
Det finns en stad, Loviisa i Finland, uppkallad efter henne (och jag efter den?).
I finska Loviisa bor det, enligt Wikipedia, cirka 7429 invånare och ungefär 38 procent av invånarna är svensktalande. Staden grundades 1745 som gränsfort mot Ryssland.
Där kan man även hitta ett av Finlands två kärnkraftverk. På stadens hemsida kan man läsa följande (efter att man valt svenska och inte finska som språk)
"Lovisa är en idyllisk havsstad vid Finska viken 87 km öster om Helsingfors, intill huvudvägen mellan Helsingfors och St. Petersburg. I den tvåspråkiga staden bor ca 7.400 invånare. Det som ger Lovisa dess speciella karaktär är fästningsverken från 1700-talet, den gamla trästaden samt stadskärnan från 1800-talet."
Är man sugen på att turista där så bjuder "Vinterlovisa på upplevelser speciellt för dem som är intresserade av kultur och friluftsliv. För kulturfantaster finns det konstutställningar, kyrkokonserter och filmer."
Tänk, det finns filmer i min stad! Tjohej!
Hur jag uttalas
Hela denna dag ska jag leta upp information om mitt namn. Ja, jag kommer hylla mig själv lite, om det är okej?
Jag har redan, i tidigare inlägg, berättat att Lovisa kommer ur namnet Ludvig (Louis, franska kungar). Det känns lite kämpigt att mitt namn baseras på en snubbe, men det är lugnt. Jag kan ta det.
Hittade på en engelsk sida den perfekta beskrivningen på hur det ska uttalas också:
Gender: Feminine
Usage: Swedish
Pronounced: loo-VEE-sah
Så, jag heter Looo-veee-sah! Inte Lovaj-sah, som engelskmännen uttalar det. Och inte Loh-wee-sa, som italienarna säger (fast de sa det väldigt liderligt). Och inte Low-eeesa heller.
Och här kan ni se bilder på mig när jag var 15 och spelade piano i Nacka Aula samt lyssna på det vackra stycket jag inte bemästrade till fullo. Men jag hade pippi-lottor, så då blir pappa glad.
Mer spännande fakta kommer inom kort!
My name is knäcken
Och pang så blev jag anställd.
Hur som helst, så är det min namnsdag idag. Lovisa. Fanfar, applåder och allmänna hurrarop.
Jag började dagen med att gå till naprapaten som ruskade, skakade och slog på mitt bäcken tills jag gnydde som ett litet marsvin fast under en ångvält. Tyst alltså.
- Jag kan inte förstå hur en rygg kan vinna mot mig, mumlade han om och om igen för sig själv.
Jag är bäst på att knäcka naprapater!
Baddabom-tisch!
Personligt brev från idag
Jag har svårt att bestämma mig för vad som är tråkigast.
Att ha ett jobb som inte är särskilt roligt men mycket att göra, eller att ha för lite att göra på det jobb man har.
Helt plötsligt har jag nästan inget att göra nämligen, och det är inte särskilt inspirerande. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och jag kan inte göra något vettigt, som att söka jobb, för min hjärna är helt slö och om jag skulle skriva ett personligt brev i detta state of mind, skulle det nog låta ungefär såhär:
Hejsan där!
Tjohej.
Jag heter Lovisa Giertta, är 23 år och vill väldigt väldigt väldigt gärna att ni anställer mig. Jag behöver egentligen ha någon särskild arbetsuppgift, jag vill bara komma dit och lära mig en massa grejer så att jag kan uppdatera mitt cv lite. Nä, så menar jag inte. Jag älskar att jobba. Men jag vill gärna göra något roligt och utvecklande och helt ärligt så känns inte det jobb som ni annonserade om så himlans skoj.
Men anställ mig som sagt gärna.
Och jag lovar, om jag bara får komma på intervju, då kommer jag charma strumporna av er.
Rätt av kommer de åka, tillbaka in i byrålådan, sen ska du och jag, kära personalansvarig, ha ett seriöst samtal om journalistik, för det saknar jag från skolan.
Nu vet jag att ni sökte en kassörska i en leksaksaffär, men jag är ju utbildad journalist, så jag tänker prata om det i alla fall. Och så kommer jag förbjuda ungarna att köpa könsstereotypa grejer om de inte har ett jävligt genuint intresse för dockor med stora ögon och för mycket smink eller pansarbilar som kan skjuta missiler samtidigt som det spelas gangster rapp ur pyttesmå högtalare.
Jag lämnar er med mitt motto:
Ta Lovisa, hon har rakt och rufisgt hår, ta henne!
Orka
På något sätt blev jag och O kvar väldigt väldigt länge, och när vi till slut kom hem och gick och la oss, ja, då var klockan 05.00. Då hade jag varit vaken i 22,5 timme och jobbat 15 av de timmarna.
Jag undrar så hur jag fick ork till det.
I'm a hoarder
Jag har sprat precis allting från när jag var liten.
Alla barbiekläder, alla alla hjärtans dag-kort och vykort jag någonsin fått, alla pärlor jag köpt plus gamla smycken som gått sönder som var gjorda av pärlor.
Och det allra värsta: samtliga smyckeslådor och små burkar jag kommit förbi. Från plåtaskar för cigariller som någon glömt efter fester som mamma och pappa haft, till Guldfyndsaskar från 1995.
Vad hade jag tänkt gör med dem? Bara låta dem ligga i den stora papperslådan jag hittade dem i för evigt antagligen. Så mitt nya motto efter helgen är Släng, släng av bara fasen. Spara inget som inte får det att pirra i hjärtevrån och då ska det vara ett starkt jävla pirr.
Kvällen ska i alla fall spenderas med att läsa alla mina gamla dagböcker. Jag hittade åtta stycken förutom de fem jag redan har hemma. Ska bli spännande att se vad jag tänkte och tyckte när jag var tio. Antagligen jäkligt smarta grejer. Så klart.
...och så var de borta
Det är sockret på fredan som gör det
Så plötsligt hör jag från köket:
- Mmmm, aaaa, MUMS!
- Tjatter, tjatter, tjatter!
Luften fylls av sus och dus, högljudda röster som har sig en jolly good time.
Vad är det som händer i köket? tänker jag, sätter på mig skorna och tassar dit för att se efter.
Fredagsfika såklart!
Det är chokladbollar, biskvier och dammsugare för hela slanten och folk samlas som utsvältna gamar kring faten. Alla ser så glada ut, det lyser om dem, det mumsas och nafsas och tuggas och sväljs av ren och skär glädje.
Som om de aldrig sett en Delicatoboll förut. Som att dammsugarna med grön marsipan är det vackraste världen skådat och biskvier, ja biskvier mina vänner, det är Jesus med chokladöverdrag.
Fantastiskt att lite godsaker gör folk så upprymda. Det gillar jag. Här krävs inte påmpa och ståt för att folk ska slå klackarna i taket. Allt som behövs är lite transfetter och kakaomassa.
Sen är det fest på fyran, stoj och galej. Härliga tider!
Jag löd
Idag sa Metros horoskop till mig att jag inte bara skulle "planera för dagen, utan vara seriös och lägga planer för framtiden också".
Varför kan Metros hosorkop läsa mina tankar?
Det tycker jag är scary scary.
Så jag dök direkt in på lärarjouren.se och anmälde intresse att arbeta som lärarvikarie. Något ska man ju göra. Haha, horoskopet, tänkte jag. Där fick du så du teg.
Slår vad om att det kommer stå något nytt i morgon ändå...
Virrpanna
Det var en parentes, men ack så viktig.
Det har precis varit personalmöte här på jobbet. Jag fick äran att fota för intranätet. Hade glömt bort hur extremt besatt man blir av att någon sätter en humongous kamera i handen på en och ber dig att "fota lite". Jag tog över 100 bilder, mötet bestod av tre personer som stod på ett podium och pratade, sen ett after work-mingel på taket. Allt som allt ungefär 20 minuter tog det hela.
100 bilder.
Jag drack i alla fall en öl. Den var god. Nu är jag tillbaka. I det jag tänkte på igår. Att skriva kort. Koncist. Preciserat. Konkret.
Tror jag struntar i den idén.
Det slog mig nu att ni inte vet vad jag tänkte igår, så det var helt onödigt skrivande, allt det ovan. Hm, suddaknappen finns ju där, så nära, men ändå så långt borta. För det känns som fusk. Just såhär idiotiskt tänkte jag just nu. Så då får det stå så.
Fem av de sex orden i den förra meningen har bokstaven å i sig.
Ska nog jobba lite mer och se om jag kan paja ett datasystem eller två, vore inte så svårt with the state of mind I'm in. Och det beror INTE på ölen.
Don't you look at me with those eyes
Nu när det närmar sig min sista dag på TV4 börjar allt fler människor ställa mig den enda sanna frågan:
- Vad ska du göra sen?
Mina svar har hittills varierat mellan:
- Jag vet inte riktigt.
- Time will tell.
- Det löser sig alltid.
- Jag har ju ett litet extrajobb.
- Jag har sökt massa olika jobb.
- Jag letar efter jobb att söka.
De svaren lämnar otillfredsställda uttryck i frågarens ansikte vareviga gång. Jag blir osäker på vad de vill att jag ska säga i stället.
- Jag har fått en krönikörtjänst på New York Times.
- Det blir en jorden runtresa serru, en viss person frilansar ju ganska fett.
- Jo, men jag har ju redan startat eget och telefonen vill aldrig sluta ringa, nästa vecka ska jag träffa Zlatan och göra en heart to heart i Barcelona. Nämnde jag att jag ska flytta dit också?
Visst, det låter ju bättre, men det är ju lögn. Ljug. Osanning.
Varför blir de inte nöjda med mina svar? Det är ju precis så det är, jag har keine anung om vad som komma skall för lilla mig, precis som de flesta andra i min ålder, position och fas i livet.
Om inte annat måste jag hitta något att göra till hösten för att de ska sluta titta på mig med puppy dog eyes och i sina stilla sinnen tänka:
- Stackars tjej, så ung, så naiv. Fortfarande ser hon på framtiden med tro och hopp i rösten. Vad fel hon har, vad dåligt det kommer gå, tur att hon ser ut att ha kassavana, annars vet jag inte vad som kommer hända.
Eller var det jag som tänkte så?
I love you Cat
Istället fick jag konka på min träningsväska och en vindunk som jag införskaffat i Fältan hela vägen till Sickla. Där satte jag mig på världens mest obekväma bänk och läste min bok i 45 minuter innan O slutade jobba. Sen hjälpte jag honom att packa in grejer på lagret. Det var i alla fall roligt, för där fanns det tejpmaskiner och bubbelplast.
Lättroad månne?
Att kvällen sen slutade lyckligt ändå, det tackar jag Cat Deely, Mary Murphy, Mia Michaels och Nigel Lithgoe för.
So you think you can dance, JAG ÄLSKAR DIG!
H-hrm... ja.
Svensk tv kan aldrig bli så bra. Det är bara att acceptera. Det har jag gjort, och det borde ni också göra.
Amen.
Inte piggsvin
Jag har tränat.
Först blev jag lite pigg och glad, nu är jag supernere och trött som ett... ja.
Hoppas att det beror på att jag har nåt slags blodsockerfall och inte att träning, från att ha gjort mig lycklig och extatisk, nu kommer göra mig till deppo-neggo-trött-Lovisa. Det är vad jag hoppas.
I kväll skulle det ha varit brännboll, men det är inställt, så jag står helt utan planer. Det är oftast väldigt skönt, men inte alltid. Inte när man bara har tråkiga saker som måste göras, oftast i hemmet. Jag vill ha kul ikväll, för att skrämma bort deppkänslorna.
Men det blir väl till att dammsuga och kanske slinka ner i tvättstugan.
Hur-ra.
Ner i källarn Jan
Herre gud, jag har ju käkat lite lite lite godis varje dag nästan hela sommaren, det håller inte grabbar. Nu är det höst, en nystart (eller ny-död, vad man nu väljer att säga) och jag ska låta min kropp vara ren och hälsosam så att det klarar alla nya utmaningar.
Därför ska jag gå ner i TV4:s källare och göra några sit-ups och benlyft. Jag klappar mig själv på axeln, och hoppas att hungern, som inte lagt sig trots att lunchen var för bara två timmar sedan, inte ska sätta käppar i mitt livshjul.
Min dotran min dotran
Jag har ju fyra namn, alltså fyra namnsdagar, så jag får ingenting när det är mina namns dagar. Det är lugnt. Det här med namn är ju känsligt också för alla som får barn, något som jag tycker är det fulaste i världen kan någon annan tycka är gulligt som tusan. Eller så visar det sig att personens pappa heter det namn jag just dissat. Det gäller att passa sig helt enkelt.
Eftersom jag heter Giertta i efternamn finns det flera förnamn som inte funkar på mina kommande barn. Till exempel Sten och Björn. Det funkar inte heller att sätta det först i barnens dubbelefternamn, för det låter som att de är kära i sitt andra efternamn. "Anna Giertta Bjurefors". Nä, it doesn't work.
Om jag skulle vara riktigt elak, skulle jag döpa min dotter till Avís, för när de skulle ropa upp hennes namn hos tandläkaren (hon skulle behöva tandställning i typ 8 år om man kollar på hennes gener, that's for sure) så skulle det låta ungefär såhär:
- Hjärta av is, hjärta av is, du kan gå till rum nummer fem.
Då skulle jag skratta åt min lilla dotter, jag skulle skratta gott, och hon skulle gråta för att hennes mamma var så elak och tyckte om att leka med ord så mycket att hon förstör hennes liv. Och tandläkaren skulle inte fatta ett jota och tänka i sitt stilla sinne att folk med upp-fuckade tänder inte är kloka någonstans och så skulle hon sätta på Lugna favoriter (för det spelas ALLTID hos tandläkaren, för att man inte ska tänka på salivbrist, sugmojänger och borrar) och skruva åt min dotters tandställning ytterligare några varv.
- Gör det ont? skulle tandisen fråga.
- Ja, skulle Avís svara.
- Bra, då tar jag lite till.
För så gjorde tandisterna (orlek med sadisterna) med mig och så ska de göra med alla barn framöver. Så kommer livet bli för Avís och mig, halleluja!
God kväll
Nu ska jag dra mig till Södermalm och träffa lilla S för en middagsfika. Jag ska äta världens godaste sallad, jojomensan.
Hade tänkt dammsuga idag, men eftersom jag inte får anstränga mig, vrida på huvudet, fördela tyngden ojämnt, böja ryggen eller ta i (naprapatens order) låter det som en omöjlig uppgift. Jag får väl bara sätta mig i soffan och titta ut genom våra otroligt otvättade fönster hela kvällen i stället.
Över och ut från Gärdet.
Byxanalys
Där fick ni!
Kanske syftade hon på att jag såg jävligt snabb och lätt irriterande ut. Då kan jag ge henne rätt, jag är jävligt snabb och enligt vissa killor, också lätt iriterande.
Mina pengar - till mig!
Den senaste veckan har jag känt hur ett enormt, uppdämt shoppingbehov har brutit ut i mitt sinne. Jag kan nästan inte tänka på något annat än kläder jag vill ha. Bortsett från de plagg jag fick i julklapp har jag handlat två par byxor och en tröja sen i januari och höstkollektionerna pockar på min uppmärksamhet.
Nä, där ljög jag förresten, jag har köpt fyra byxor i vår. Ett par som var ett felköp eftersom jag ser ut som en clown i dem, (jag struntar i vad O säger!) ett par knallblåa chinos som syster M kommenterade med ett ord: Roadrunner. Sen två par jeans, samma modell, olika färger.
Jeansen får klart godkänt. Alltså, jag har köpt två par byxor (som jag använder).
Jag vill hur som helst ut på en shoppingrunda, köpa bra höstskor som inte pajar efter tre månader (som de jag köpte förra året gjorde, damn you Din Sko) och en snygg jacka som inte gör att jag ser ut som en lantis från 2003 i. Inget fel på lantisar från 2003, men jag vill hellre se ut som Lovisa från 200.....12.
Om inget annat stort händer i helgen, det vill säga om vädret inte är bra, då ska jag fasiken handla grejer till mig själv. För efter att ha inspekterat mina bankkonton kan jag konstatera att jag faktiskt har råd.
Och enda anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att peppa mig själv att inte fall för trycket från min snål-ådra, den största och starkaste ådran i min genbank.
Jag ska slösa pengar på mig själv! Jag ska.
Felgängad
I morse var jag hos naprapaten igen för att återuppta min största utmaning - min kropp.
Vissa saker hade blivit lite bättre, som att meniskerna på vänsterknät, bak och fram, inte var lika vridna längre. Det var ju skönt. Men när han undersökte ryggen och försökte få ett grepp om hur landet låg, mumlade han bara "det är ju inte som det ska vara det här, inte bra, väldigt speciellt, helt unikt... hur har detta kunnat ske?" och så vidare.
Sessionen avslutades med att han deklarerade att ingenting i min rygg satt på rätt plats och att de två första kotorna i nacken bara "verkar vara ditslängda".
Min fråga är alltså:
VEM FAN HAR SLÄNGT DIT DEM?
Midnattsloppet
Idag är dessutom alla glas puts väck, så jag är törstig hela tiden.
I lördags sprang min fader och en vän Midnattsloppet. Precis när vi gett upp hoppet kom en glad, svettig karl i sina bästa år kutandes och jag fick en blöt (av regn och kroppsvätskor) puss på kinden innan han lubbade vidare.
- Efter jag gått i mål vid Zinken sprang jag tillbaka till Götgatan för att hämta bilen, kaxar fadern efteråt.
Den som ändå fick springa!
Men jag, L och T nöjde oss med att stå på sidan av i regnet och heja. Heja heja, ropade vi och upptäckte att det nog är det töntigaste ordet i svensk historia.
Heja, heja tjöt vi och jag drack lite öl och T drack lite vin och funktionärerna tittade på oss som att vi vore aliens. Måste man vara hälsosam när man TITTAR på andra människor som är det? Nej!
När jag var i London i våras och sa hejdå till Syster M, då tittade vi på London Marathon. Vi började kolla vid elvatiden på förmiddagen och på alla barer längst med springsträckan var det fullpackat med suporters som drack öl, rökte och blåste i visselpipor för att heja heja heja. Så inget fel i det.
Fick precis reda på att O köpt en present till mig. Presenter är nog det bästa jag vet. Japp.
Jag är tebax
Not from outer space, men dock från Orust, ön med ett alldeles eget väder. Sol varje dag, blandat med det värsta åskvädret jag varit med om.
Igår gjorde jag också min debut som kommentator. Var så nervös att jag skakade hela första halvlek, var lite lost. Blev bättre i andra tror jag.
Sen fick jag uppdrag från lokalradion i Norrland att fixa intervju med Sören Åkeby, så det gjorde jag. Men jag hade inte fått med mig någon bandare, så jag var tvungen att dra upp honom till min kommentatorshytt, det blev ganska burkigt ljud.
Men här kan ni lyssna på den i alla fall, om ni vill.
Känns konstigt att vara tillbaka i TV4-huset, men det är inte långt kvar, så det är bäst att njuta.
Nu: Lunch.
På det riktiga landet
Orkidéorgie 2
Min kommer från Konsum och var ganska billig, men jag tycker den funkar. Har aldrig trott på växtnäring och sådant tjafs, det ska vara naturligt och så vidare. Men efter att jag upptäckte att orkidéer är en hel vetenskap, föll också jag för myten.
I naturen hänger ju orkidéer upp och ner liksom, eftersom de är en del av något som liknar en klängväxt på stora träd. Så det ultimata är att köpa en typ glaskupa med hål i sidan och låta orkidén hänga utåt och nedåt, typ som en ampel. Men så kan vi ju inte ha det i våra små hem, så vi köper växtnäring i stället.
En tydlig besatthet
Jag fick fråga från syster M om orkidéer. Detta skrev jag till henne:
Svar om orkidéer:
Ibland kan anledningen till att de tappar blommorna snabbt vara, har jag märkt, att de står i något slags drag. Att de får kyla på sig, det tycker de inte om. Det hände min orkidé i vintras.
Om de har blivit bruna, kan det antingen bero på att stjälken i sig inte ger blommorna någon näring, kanske för att den fått något slags jack i sig, eller att den håller på att dö. Det kan kanske också bero på att de har fått någon slags blomsjukdom, som svamp eller något sånt? Jag vet ju inte riktigt vad det är för slags årstid i australien, men orkidéer ska i princip ha näring tillsatt i sitt vatten, på vinterhalvåret en halv kork, på sommarhalvåret en hel kork på 2 liter vatten. (beroende såklart på vilken sorts näring det är). Jag brukar vattna mina kanske varannan vecka, när de har blommor i alla fall, för då går ju så mkt energi åt till det.
Sen har jag läst att man också ska blöta luftrötterna, för de suger åt sig vatten ur luften o barken och det är så den överlever, och om man blöter dem mår blomman ännu bättre. Jag har också läst, och brukar göra, att man ska ta blött hushållspapper och liksom badda bladen, för de tar också upp vatten, plus att damm som lätt samlas på bladen stoppar syreintaget. Så man liksom återfuktar bladen, tänk på dig själv som regn J
I värsta fall kan det ju vara någon slags sjukdom i din bark, då skulle jag plantera om dem, det är ganska kul, men svårt. Använd orkidébark och lite mossa om det går att få tag på i Sydney.
Jag har märkt att mina orkidéer mår bra av att få lite direkt solljus i några dagar. De är trots allt från tropikerna, de behöver liiiite direkt solljus. Man får flytta dem lite fram och tillbaka helt enkelt. Men akta dig för drag!
Vattningen är nyckeln:
Jag brukar blanda mellan att vinkla runt dem under kranen, så att vattnet kommer rakt ner i barken (svag stråle, halvljummet vatten), ett ganska bra tag. Här brukar jag också tänka att jag "gör regn". Absolut inte i bladens krona, men det vet du ju. Så brukar jag göra nästa gång att de får stå nedsjunkna i ett vattenbad tillsammans med växtnäring, då får de stå i kanske 2-5 minuter. Det allra VIKTIGASTE är att de får rinna av ordentligt efter man vattnat dem. De får INTE stå med vatten i krukan.
Jag hade ingen aning att jag var så besatt av orkidéer eller blommor. Helt sjukt. Jag ska nu söka hjälp för detta problem. Innan jag skadar folk i min omedelbara närhet...
Inget särskilt
Det här med att gå tidigare från arbetet är en knepig fråga.
Just nu är jag den enda i min grupp som inte gått hem, jag sitter som en lydig (och stressad) hund och försöker bli klar. Vore mycket härligare om jag kunde dra hem redan nu, slänga i mig lite yoghurt och hoppa på Vita Blixten och rulla ner till Nypan och plaska runt lite.
Jag har verkligen bad på hjärnan idag.
Det var någon som sa att det fanns ett nytt community som hette ass book. Undrar om man vågar googla på det utan att få skavsår i ögonen? Nä, antagligen inte.
Jag kan i alla fall glatt meddela att de orkidéer jag tagit under mina vingar förra veckan mår väldigt bra. En lite lustig orkidé har fått fyra nya skott och de andra har fått början på två nya blad. Så jag hurrar för dem och mina gröna fingrar.
Men jag hurrar tyst, annars kan någon höra...
Bada bada!
Superstressigt, helt stört. Har hjärtat i halsgropen och hjärnan rusar som ett X2000.
Ändå har jag varit så effektiv hela dagen. Jag gillar inte när andras misstag gör att jag måste arbeta mer, I just don't like it.
Igår badade jag i havet, gud så härligt det var. Jag dök mina svandyk ner i det mörkgröna vattnet och ville aldrig gå upp. Önskar jag bodde närmare havet. Då skulle jag ta mig ett litet dopp varje dag från och med maj. Nu har jag att välja mellan Nytorpsbadet, Sicklasjön (som finns med på listan med smutsigt vatten) eller en cykeltripp till Källtorpssjön eller Söderbysjön. Jag ska inte klaga, märker jag nu. Jag bor nära vatten.
Me like vatten!
The western coast
Nästa vecka bär det av till Västkusten för min och O:s del. Det ska bli så skönt att få lite semester. Men självklart ska vädret bli dåligt. Det är lugnt. Jag tänker bada i det "riktiga" havet ändå. Kanske snor jag en kanot och paddlar över till Norge, har hört att svensk arbetskraft ska vara eftertraktad där...
Jag har i alla fall som plan att gå på Liseberg. Jag måste få gå på Liseberg. Jag tänker åka flumride, bergbanan, Balder och massa läbbiga grejer. Jag vill ha pirr i magen och kiss i byxan. Problemet med Liseberg, och med Grönan, är att maten är så fruktansvärt dålig. Och dyr. Kan man komma undan med matsäck? Eller är det för pensionärsaktigt? Det skiter jag i i så fall, för förra året när vi var där, då var O tvungen att köpa mat tre gånger innan han blev mätt (yttepyttiga portioner utan nåt egentligt innehåll) och det blev DYRT!
Jag ska krama Lisse också, åt lillebror. För han var så rädd för de stora kaninerna när vi var små att han gömde sig. Men när ett brassband började spela hade han inga problem att ställa sig framför dem och dansa. Till alla besökares förtjusning och storasysters förtret.
Västkusten, I can't wait!
Vi blev hyschade
Själv är mitt förslag: fly landet och sälja solstolar i Barcelona.
Vet inte riktigt om det kommer täcka min csn-skuld, men vem vet? Kanske får man dricks om man är blond och dessutom lär ut en felfri teknik på en attackforehand?
Nä, jag orkar inte prata mer om framtiden nu, den är alldeles för skrämmande. Alla säger också hela tiden att det löser sig, jaja. Det går som det går.
Annars var jag på Strand igår, det var roligt. Så himla fantastiskt väder, så det gjorde inget att Magnus Carlsson hyschade publiken när han skulle sjunga en lugn låt.
- Vi är väl tysta om det är bra, viskade jag till S.
Alla höl käft i publiken, men inte var det på grund av den fantastiska sången, mer av svensk rädsla och respekt för auktoriteter, i detta fall de som stod på scenen.
Jaja, ikväll ska jag ut och bada i havet, hoppas det blir skönt.
Maskerad skräck
Idag hade dn.se en liten nyhet om att det vänder upp på vissa delar av arbetsmarknaden. Det behövs till exempel specialsjuksköterskor, gymnasielärare och civilingengörer med fem års erfarenhet. Det behövs inte industriarbetare och journalister.
Men över en kvarts miljon svenskar är arbetslösa nu, det är många. Och de arbeten som finns går åt i ett huj. När man tillhör de som inte marknaden vill ha kommer det ungefär en annons i månaden som jag kan skicka svar på. Det känns helt enkelt lite hopplöst.
Och de här tankarna på att sadla om växer sig starkare och starkare. Och känslan av att jag vill packa min kappsäck och dra till något varmt ställe gror djupare och djupare. När vet jag om det egentligen bara är rädsla som maskerar sig som drömmar?
Inför kalla duschar
Konstigt...
Idag har jag sysselsatt mig med ändringar hela dagen. Det är inte alls vad jag behöver göra. Jag behöver skriva alla texter för två veckor, eftersom jag ska till Västkusten nästa vecka. Jippie! Självklart kommer det regna, det gör det alltid där, men det gör inget. Ska köpa med mig massa bra böcker så att det är okej att sitta inomhus fyra dagar i sträck. Och gummistövlar så att jag vågar duscha...
Hua, den duschen går inte av för hackor. Det är fyra plattor med trätrall som ligger rakt på gräsmattan med en segelduk virad runt tre av fyra hörn. När vattnet, som kommer från trädgårdsslangen och är iskallt, börjar rinna kommer det sniglar upp mellan träplankorna och in mellan tårna och ovanför huvudet surrar tusentals getingar, för man står under ett körsbärsträd. Det är fan inte att leka med. O brukar stå och vakta på getingarna, så säger han med lugn röst att nu måste jag springa. Och det gör jag, med eller utan handduk, rakt ut på tomten. Ibland skrikandes. Har lärt mig att duscha i bikini nu.
Tur att jag har kort hår nu som inte behöver tvättas särskilt ofta, tror det räcker med en rejäl tvagning i handfatet för min del.
Över och ut.
Städa
Men först måste jag faktiskt städa. Jag vet att det låter tråkigt, men jag har längtat efter det hela veckan. Att få dra på mig min obligatoriska städsjal i håret (man måste ha färgglad sjal för att städa!) och släppa loss dammtorkandet och svabbandet. Jihu.
Försöker samtidigt förstå varför det alltid blir extra dammigt på vissa ställen. Det är helt sjukt. Det tar bara tre dagar för en liten dammhög att bildas i hörnet till höger om bokhyllan, men hörnet till vänster ser alltid fint och rent ut. Även nu, efter två veckors frånvaro av städning. Sjukt.
Sjukligt intressant inlägg va förresten?
Nu ska jag förbereda mig
Och det är att förbereda mig för matchen jag ska kommentera om två veckor. Det sjuka är att jag blir nervös och illamåenda bara av att förbereda mig. Hur sjukt är inte det?
Fasiken alltså, om det går åt skogen kommer jag nog ta livet av mig. Åtminstone byta yrke, försvinna från media-Sverige fort som tusan. Och bli polis. Eller trädgårdsmästare. Eller dagisfröken, nej, förskolepedagog heter det ju. Tror det skulle vara kul. Man kan göra en enorm skillnad i många människors liv plus att man får vara utomhus ofta. Så får det bli.
Det svåra är att jag inte vet i vilken ände man ska börja. Pannkakan har ingen ände, korven den har två, matchen mellan Assyriska och Giffarna Sundsvall har tretusen, och Lovisa blir stressad då...
Om det är något jag är duktig på så är det att skjuta upp sake, till exempel som nu. Att jag sätter mig och skriver om det istället för att göra det. Så nu gäller det. Jag svarar inte i telefon på fyra timmar och jag ignorerar dammråttorna i hörnen. Och det vid bokhyllan, bakom tv:n, i hallen, badrummet och sovrummet också.
I shall prepare!
