Sex år i helgen
I helgen var jag alltså i Jönköping. Nu i helgen ska jag till Nyköping.
Varför alla dessa köping?
Jo, helgens tripp sker för att jag och O firar sex år tillsammans.
Sex år. Det är lika mycket som högstadiet och gymnasiet tillsammans. Jag var 18 när vi blev ihop. Bara en liten liten bebis. När jag ser 18-åringar nuförtiden tänker jag att KÄRE BARN, vad kan ni egentligen om världen och livet? Ingenting. Stackers stackers och så vidare.
Men sådan var jag, när jag blev tillsammans med en långhårig Mattis-look-a-like i november 2004. En person som inte fick handla på systemet och knappt komma in på krogen heller. Outbildad och arbetslös med tennisarmbågar i båda armarna. Bodde i mitt rum i Älta som hade ljusblå väggar som jag och Storasyster M målade tillsammans en försommar när jag var var 13. Vi använde den då väldigt populära trasmetoden. Först måla, sen ta blöt trasa och sveeeepa över väggen med. Jävligt tjusigt...
Det läbbigaste med att sitta och tänka tillbaka såhär är att jag upptäcker att jag faktiskt inte minns så mycket. Alls. Jag kommer inte ihåg hur det var att vara 18, 19, 17, 15. Eller 20-23 heller för den delen. Undrar om det var så att det helt enkelt inte hände något intressant under den perioden i mitt liv att jag helt enkelt sket i att lägga den på minnet.
Eller att jag kan för många onödiga fakta så att mitt eget liv raderas ut ur hjärnbanken för att lämna plats för sådant som hur högt Stefan Holm hoppade i sin sista höjdhoppstävling.
Idel intressanta ämnen.
Ditt liv har nog varit helt underbart och då är det så många saker man ska komma ihåg!Så då kommer man inte ihåg nånting. När jag skulle skriva cv över de där tidiga 20-åren hade jag ingen aning om vad jag hade gjort; det var bara att gissa och försöka hitta nån gammal löneutbetlaning. 1 945 kronor tex...
