Recension av Blue Valentine

Jag och S såg Blue Valentine i går, ett romantiskt drama med Ryan Gosling och Michelle Williams. Skådespeleriet i filmen är enormt. Tonen slås an direkt och när den var slut kändes det som att vi fått tjuvtitta på några människor riktiga liv.

Det är något med råheten i dagens lite Dogmainspirerande filmteknik som gör att det känns äkta, detta ord som är de flesta konstnärers heliga Graal. Färgerna regissören Derek Cianfrance får fram är just de som finns i en dag när hösten precis börjat i Sverige. Det är skarpa kanter, tydliga nyanser, hårt ljus. Luften känns klar i miljöerna de rör sig, det enda som är däst och dammigt är klimatet i Goslings och Williams relation.

Budskapet i filmen känns klart och tydligt, ändå tror jag att det är lite som Karin Boyes "Ja, visst gör det ont", tolkningarna är oändliga. Där betraktaren/läsaren befinner sig i sitt liv, därifrån utgår slutsatserna man drar. Själv tar jag med mig en känsla av att ta hand om min partner, vara öm, öppen och omtänksam. Det är så lätt att gå mot det praktiska, hårda och att stöta bort.

Välj inte den enkla vägen.

Kommentarer
Postat av: Sydney

vad var det for film da, jag vill veta, jag vill veta.



Maste skapa mig en film lista for vinter som kommer snart. Trots att det ar 20 grader varmt och stralande sol idag, sa kanner man i luften att det ar host. Det ar lite spannade.



Denna vinter kommer det nog att vara ganska mycket bilkorning och sa lite mys.

2011-04-11 @ 00:52:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0