Lovisa Giertta – such a fortunate fool

De senaste veckorna har jag haft på mig ett örhänge som min systeryster gjorde för en herrans massa år sen. Hon var lite lat eller hade ont om tid eller något, för det finns bara ett. Det är helt enkelt en knallrosa fjäder. Jag sätter på mig smycken som hon har gjort lite då och då för att liksom känna att hon är med mig. Trots att hon bott utomlands cirka 30 procent av mitt liv känns det så fasligt tomt när jag tänker på hur mycket hon fattas i våra liv.

Hur som haver, i våras återupplivade jag det rosa fjäderörhänget och har upptäckt att jag blir riktigt glad av att få sätta på mig det. Ungefär som att jag tar fram ett koppel och visslar på hundrackarn som med sina små tassar skuttar mot mig och följer efter mig hela dagen. Så känns det här örhänget. Som att min syster sitter på en liten gunga i min örsnibb, ibland visslar hon till och med fulfina melodier rakt in i örat på mig. Eller berättar fantastiska historier, som hon kunde göra när jag hade svårt att sova.

Hon fattas mig. Oss. Då är en rosa fjäder en klen tröst.