Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Av någon anledning har jag börjat följa modebloggandet lite smått den senaste månaden. Jag vet inte alls hur det började, eller ens varför jag fortsätter. Men jag tror att jag är smått besatt av att "hänga med" redan från början (så blir man om man växer upp i en journalistfamilj och med föräldrar som sätter stort värde i att vara löjligt allmänbildade) och kände att det där med kläder har jag ju faktiskt inte särskilt stor koll på.

Det kan också ha att göra med att jag inte längre kan ha mina gamla kläder eftersom jag gått upp tio kilo det senaste året, kilon som inte vill försvinna. Så då får jag väl förändra min garderob, tänkte jag till slut.

Och därför sitter jag nu och läser om gula accenter, lek med silke vs. skinn och annat löjligt, onödigt och larvigt. Fast ibland är det ganska kul. Som idag.

I helgen övade jag på "Because I'm worth it"-mantrat som jag fått tilldelat mig, och införskaffade ett par utsvängda jeans. Jag har alltid vurmat ohälsosamt mycket för 70-talet (fast jag skulle vara världens sämsta hippie, gillar inte att vara smutsig och gillar inte knark) och tänkte att nu fasen gör jag slag i saken!

Så med v-jeans, tusen armband, boho-chica örhängen och flätor i håret traskade jag iväg till t-banan i morse. Det känns bra. Det känns rätt. Jag får bry mig om mitt utseende.

Because I'm worth it!