Yogi yoga
Jag vet inte hur det har varit traditionellt sett i Sverige, men för min generation är det megastort att fylla 25. Alla jag känner har firat sina 25-årsdagar med pompa och ståt, mycket mer än vad man firade att fylla 20. So it's a big deal.
L berättade om hur hon vaknat i går av att hennes mor och far smygit sig hem till henne på morgonen, fyllt sängen med ballonger och presenter och sen bjudit henne på en heldag. Helt fantastiskt.
I går gjorde jag och O yoga i 1,5 timme efter middagen. Om det inte vore för att tanten på dvd:n lät som en sådan bitch hade jag nog gjort det oftare, men jag klarar nästan inte av henne.
- Normalt när man gör den här rörelsen stannar man i 25 andetag...säger hon med jämna mellanrum, underförstått att vi inte är tillräckligt kompetenta att göra det just nu. Men varför ens säga det? Kan hon inte bara hålla tyst, säga åt oss att andas tio gånger och låta det vara så.
Men nej nej, hon ska bestämt berätta för en vad man BORDE kunna göra, tvärtemot vad man egentligen ska känna och tänka när man yogar. Jaja, det var himla skönt i alla fall, att få sträcka ut kroppen ordentligt.
Läste för övrigt i morgonens DN att maffian breder ut sig i norra Italien. Är inte ett dugg förvånad. Inte ett dugg.
Hupp
Jag är ruggigt trött och jag måste byta bromsljuslampa och vänster baklampa.
Då återstår frågan:
Hur fanken gör man detta?
Nu ska jag hem och äta fisk och göra yoga. Sådant man gör en måndag, fyra dagar innan man fyller 25. Jupp.
Pessi-pessi 11
Snart fyller jag 25. Det känns som en alldeles lagom bra ålder. 25 är vuxet, men inte gammalt, en snygg sifferkombination som tar mig närmre magiska 30 och vidare mot pensionen.
Så kan man faktiskt också tänka.
Jag har aldrig hängt upp mina livsmål vid en viss ålder, vilket gör att jag inte känner av någon åldersnoja så som så många andra gjort vid 25-årsstrecket.
Att jag inte dras ner i det här träsket kan ju faktiskt också bero på att jag just nu inte har några riktiga livsmål. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra om två, fem eller tio år. Något skoj kanske? Något viktigt? Något som gör att jag få tillräckligt mycket pengar på kontot att jag kan åka utomlands minst en gång om året?
Ingen aning, helt enkelt.
Så det kanske är det jag borde börja noja över, BRISTEN på mål? Nä, det låter inte särskilt produktivt. Av någon anledning så har ju målen uppfyllt sig själva. Kom-inte-in-där-jag-ville-jamen-då-får-jag-väl-se-till-att-vilja-något-annat-då-devisen verkar ha fungerat alldeles utmärkt och kan nog få hålla ett tag till.
Jag och O firade nyåret med att göra hemgjord pizza (den absolut godaste jag någonsin ätit), chokladfudgetårta (också den absolut godaste jag någonsin ätit) och tolvslaget bland galningarna i Enskededalen.
Då menar jag inte att värdparet är galningar, utan samtliga människor i Enskededalen som skjuter iväg raketer åt alla håll och kanter och puttar fram sina barn att tända dem med cigaretter. Rakaterna då, inte barnen. Tror jag.
Min åsikt är att 2011 ändå kan bli precis vad som helst. De flesta är pinknödigt optimistiska eftersom 2010 var ett riktigt skitår. Jag är en så kallad försiktig optimist, jag väntar med att vara glad tills något skoj har hänt. Låter det cyniskt? Vänta bara, för jag har i hemlighet nyårslovat att vara cynisk och bitter hela 2011, bara för att bevisa att det kommande året VISST kan bli sämre än 2010.
Det är ert straff. Ert straff från mig.
Varsågoda!
2011
Hoppas jag tycker fel.
Soon new year
Helt enkelt.
Jag har luskat fram tre nyårslöften för mig själv, ett ytligt, ett själsligt och ett kravfyllt. Som det ska vara, den heliga treenigheten och så vidare.
Jag och O ska göra hemlagad pizza och chokladfudgetårta och dricka champagnedrinkar hela kvällen och natten. Det ska bli väldigt skönt att få umgås lite med varandra hela helgen. Konstigt, ovant och härligt.
Själv längtar jag efter våren så jag får pirr i benen bara av att tänka på hur kallt vattnet kommer att vara ute i skärgården. Iiiiii!
McD och bjällerklang
Jag fick ett väldigt starkt sug efter näsringar, huvudbonader i guld och bjällror kring anklarna. Och att ha en lång, lång fläta som jag sätter fast i skärpet för att jag ska kunna dansa fritt.
Härliga tider.
Vad som inte var så härligt var att vår ständiga wok hade stängt, woken inne i Gallerian var fullsatt så att det tog hundra år att få mat och att det blev Macky D till middag. Men, ibland måste man äta där också. Försökte tänka på det som man gjorde när man var liten, att det var bland det lyxigaste som fanns. En gång om året gick man till McDonalds, alltid till den på Götgatan, det var en fröjd på alla sätt och vis.
Kändes inte riktigt lika glammigt igår, men en barnfamilj bredvid oss tyckte att stämningen var så pass speciell att pappan fotograderade middagen med sin Iphone flera gånger.
Man har helt enkelt olika syn på vad som är en lyckad kväll och inte. Toodles!
Lilla längtan
Efter våren.
Efter inspirationen.
Efter de där människorna som man av den ena eller andra anledningen inte har direkt tillgång till. Systrar i Australien är ett exempel.
Jag längtar efter att få lägga mig platt på rygg på en gräsmatta och lukta på vad försommarsolen gör med naturen.
Idag när jag gick min lilla lunchpromenad till Ica och köpte ananasringar och laktosfri yogurth längtade jag efter bar asfalt under skorna, i stället för halkig snö. Så att jag efter jobbet kan trä på mig joggingdojorna och sticka ut i skogen.
Och jag längtar efter att ha ett eget äppelträd där man kan plocka med sig sitt mellanmål varje dag. Och jag längtar efter att få vara sådär kreativ att jag glömmer bort att jag lever ett litet tag. Så som det kändes ibland, för hundraåtta år sen.
Nu låter det här ju som att jag sitter här och vältrar mig i missär. Men det gör jag inte. Jag är faktiskt på glatt humör, om än väldigt trött. I kväll ska jag och O på indisk dans, av någon anledning som jag har glömt bort. Det blir nog bra.
Waka waka...
Datasök
På Elgiganten i Sickla gick stöldlarmen lite titt som tätt och killen som vi fick till vårbetjäning till slut visade sig vara ett riktigt pucko.
- Jag sålde en sådan här till min nära vän idag och han har ju inte klagat än, så den är verkligen bra...höhö.
Vad är det för fel med personalen på Elgiganten egentligen?
Senast jag och O var där var när vi skulle införskaffa en tv för sådär fyra år sen. Även då valde en av säljarna att dra en personlig anekdot för att få igenom säljet.
- Ja, jag har köpt den nyare varianten av den där tv:n nu, men jag sålde min gamla till min mormor för 4000 och hon är jättenöjd.
Allt vi tänkte var "din jävla snåljåp som SÄLJER en tv du inte vill ha till din mormor för i princip nypris". Vi förärade honom inte med ett köp.
På Siba tyckte O:s gamle chef att jag skulle köpa en HP, för han litade inte på Samsung. Också ett väldigt oklart säljargument, om du frågar mig.
So the search goes on. Tur att man inte är helt tjong i bollen när det gäller teknik så att man hänger med på 6-celliga batterier, 455-processorer och LED-skärmar.
Dagens ord tror jag blir "längtan". Ett fint ord, men lite vemodigt. Ungefär som slutet av året. Fint, men vemodigt. Typ.
Har ont i min...vad?
Och här sitter jag på jobbet med en vit julklappsklocka på vänster arm, ett plåster på höger och funderar på nyårslöften.
Jag tror att årets löfte kommer bestå av två. Eller varför inte tre? Så kan jag lova något själsligt också.
O har fått en Kinect i julklapp, jag var på förhand inte särskilt intresserad, men nu, mina damer och herrar kommer jag ihåg hur mycket jag gillar hinderbanor. Varför gör man inte fler hinderbanor? Kanske något att addera till träningen i vår.
Jag hade också glömt bort hur ont jag får i hälsenorna av att hoppa upp och ner (alltså inte framåt och bakåt) utan skor. Jag kan inte riktigt gå ordentligt nu, hukar som en gammal farbror.
Vad har du gjort? undrar kollegorna och jag, som är en ärlig person, måste svara att jag har spelat tv-spel...
O-coolt värre.
Snart är det fyra månader sen någonting, och fyra och en halv sen någonting annat. Och fyra månader kvar till en tredje grej. Fyra torde alltså vara månadens siffra. Torde.
Granhänga - ringdänga
En bra överraskning på alla sätt. Förutom att han hade en yxa i handen. En nyslipad yxa. "Nightmare before christmas" tänker jag och hukar på min lila yogamatta. Men nej, han ska bara flisa upp granfoten så att den får i sig vatten. Tur.
Eftersom jag är en jävel på att såga (true story) får jag i uppgift att kapa foten. På granen alltså, inte någon annan fot. Det går i ett vips.
När vi börjar klä den upptäcker jag att vi har alldeles för många plastkulor för my liking, jag gillar inte dem, de är så...plastiga. Men vi hade ju ingen gran förra året eftersom vi precis flyttat in då, blev liksom lite mycket på en gång. Så våra vackra, tunga glaskulor från Nyköping fick samsas med röda plastisar som O:s mamma donerat för flera år sen.
Jaja. Julstämningen infann sig åtminstone något. Innan vi såg lite på Sagan om ringen som gick på tv. Då fick jag Smeagol på hjärnan och satt och skanderade: Isengård, är fast och hård, och kall som sten och kal som ben, vi går vi går, till strids vi går, att knäcka stenar och järnbom slår. Mot Isengård blir domen hård.
Ja, Enternas marschsång helt enkelt.
- Du fick inte se slutet på Hair förrän du var 15, men sådana där sånger fick ni lyssna på? undrade O förskräckt.
Ja, så var det. Att världens snyggaste hippie går och dör i Vietnam är mycket värre än att trädfolket släpper på vatten för att släcka eldarna i Sauromans rike.
Dan före dopparedan, ikväll ska jag laga morotsbiffar.
Högtidsstund för MIG
Idag saknar jag:
En bra handkräm.
Min storasyster i Australien.
Mitt korta hår.
En anständig färg i ansiktet.
Tålamod.
I morgon kväll ska jag slå in alla paket, de ska bli superfina. De som storasyster M ska få är redan nerskickade med far (om han inte glömde att ta med dem, då får han stryk när han kommer hem), men alla andra ska viras in i papper på ett konstfullt sätt.
Det slog mig att jag och O har knappt haft något julmys tillsammans alls i år. Vi har inte handlat våra traditionella grankulor (vi får välja en var utan att tänka på om den andra tycker den är fin), inte bakat eller lagat mat, inte julpyntat. Nä, ingenting juligt har vi gjort. Och snart är julen dessutom över! Känner mig lite snuvad, men kommer genast att tänka på att det bara är två veckor kvar tills jag fyller 25.
Kanske ska jag rentav pynta lite då? Sätta upp massor av stora bilder på mig själv, göra en egen staty och klä på den mina kläder, bara laga mat som JAG vill ha och sen tvinga andra att äta den? Lite som julen, fast enbart för mig i stället för det lilla Jesusbarnet och de som faktiskt tycker om att äta ett misshandlat djur fullproppat med medicin och tillsatser för att det ska bli stort, mört och saftigt.
Tåls att tänkas på. Tåls verkligen att tänkas på.
Ananasring
Jag tvångsäter torkade ananasringar.
Det blir lätt så när jag har byggt upp ett nytt stash. Jag kan som inte låta bli dem, de är så fruktansvärt goda att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det var S som introducerade dem för mig och man kan lugnt säga att hon lett mig in i ett beroende. Visst, de innehåller inget socker eller konstiga joximox, så det är väl inte så himla farligt per say.
Men man får fasligt ont i munnen efter en hel påse. Och de är ganska dyra, eftersom jag aldrig har vägarna förbi Hötorgshallen när den är öppen för införskaffning av billigare.
Ont i munnen och fattig, således. På dan före dan före dopparedan.
En riktig jul
En så'n som man har när man är liten
Tomten, jag vill ha en riktig jul
Jag vet att du inte gör mig besviken
Om man läser texten som en dikt i stället för att sjungläsa den, blir den genast lite sorglig, i stället för enbart irriterande.
Under den senaste veckan har det ju varit mycket julmusik både hemma och i varenda affär i hela Sverige, känns det som. Och inte är det mycket bra musik som spelas heller. Alla har framförallt en sång som de hatar, min är Whams "Last christmas". Mest på grund av de ebarmligt fula synthtrummorna. Och de äckligt, sliskiga stämmorna. Och den spelade "äkta känslan". Nä, fy fanken för den låten alltså.
Jag och O brukar mest lyssna på gammal folkmusik för att komma i julstämning. Det fungerar för det mesta. Ibland. I går var vi och köpte en gran i delikatessaffären i Kärrtorp. Jag är lite osäker på granens skick, men det ska nog bli bra. Korallerna från Egypten ska upp i barren i år igen, de får agera istappar. Sådan är vår tradition.
Halläloja halläloja, spring mänscha
Tjejen bredvid mig hade ankläppar och plastbröst, jag har sprungit bredvid henne förut. Hon pratar i telefon oavbrutet samtidigt som hon med guppande hästsvans småtrippar fram på löpbandet. Men det var inte det som gjorde den jobbigt att springa.
Jag tror att det var för att min otålighet återigen visade sitt fula tryne. Jag vill ju bli bäst jättesnabbt! Jag vill gå ner de där kilona som krävs så att jag kan ha mina snygga Levisjeans från förra året. Jag vill kunna springa en halvtimme utan att se ut som en punschfarbror i fejjan.
Det var alltså tankarna inför träningspasset. Efteråt var jag faktiskt mest nöjd för att jag hade genomfört det. För det var en sådan där löphalvtimme som känns tre gånger så jobbig som den egentligen är eller borde vara. Efter de fem första stegen kände jag att nej, det här är ju fruktansvärt, uschanemej nu kliver jag av!
Men jag stannade kvar. Och för det gav jag mig en rejäl klapp på baken efteråt. Klapp klapp, Lovisa-fisa. Kämpa på bara!
Och snart är det julafton också. Halleluja!
Capsle
I lördags var det varmt och skönt i Kärrtorp. Då kom ett gäng människor och åt kakor, drack kallt och varmt vin och blev bjudna på snaps i indiska teglas. Egentligen vore det väl bäst om man fick kapsla in alla de man tycker om och som är roliga att lyssna på och spara dem i en liten ask under sängen som man kunde öppna precis när man vill.
Då skulle jag kapsla in er allihopa. I en liten boll. Ni kanske tycker det låter trångt, men jag tycker att det låter smart. Helt enkelt.
Snäll smäll
Träffade B, som jag inte träffat på flera flera år. Och då kan man ju lätt tänka att man kommer att ha tappat varandra. Men icke! En ljus kväll.
Och sen joggade jag på lunchen idag. Det gick bra, trots sjukdomsläget i början av veckan. Tjohej för att ha hittat tillbaka till gymet Lovisa! Kom på en rolig grej som hände förra fredagen.
Jag stod vid de fria vikterna och joxade lite med hantlarna. En kille med rakat huvud, ljusgrå mjukisbyxor och vitt linne strosar fram till mig.
- Du ska svanka mer när du gör den där övningen, säger han rakt ut till mig. Och så visar han hur jag ska svanka.
- Okej, tack så mycket för hjälpen, säger jag, lite förvånad för mitt gym är inte ett sådant där man pratar med varandra. Någonsin.
När jag har gjort mitt pass och dessutom sprungit 25 minuter går jag för att stretcha. Vid det här laget är jag en liten pöl av svett och sådär röd i ansiktet som punschgubbar i gamla filmer är, sådär verkligen mörkt lilaröd. Då kommer samma kille fram.
- Du gav upp ganska lätt med hantlarna, säger han.
- Pust, stön, flämt, andas andas, ja, alltså, jag har fel på ryggen så jag får inte göra vissa övningar så mycket, svarade den lilla pölen på golvet.
Och sen stod han och pratade med mig under hela min stretchsession. Och det var bara trevligt. Inte jobbigt alls. Efteråt hade jag nästan lust att jubla lite, för att det finns människor som tycker att det är okej att snacka med andra, okända personer bara för att man råkar befinna sig i samma lokal. Hurra hurra för E, således.
Så nästa gång jag ser någon stå eller lyfta fel på gymet ska jag korrigera dem, kanske får man ett skoj samtal på köpet?
Eller en fet smäll. Jag håller min röst på det senare alternativet. Tyvärr.
Liberté, égalité, fraternité!
Se till att din inandning är lika lång som din utandning.
Släpp ner axlarna, slappna av i ansiktet.
Tänk på vad som är viktigt för dig. Vad som gör dig lycklig. Se de människorna eller de sakerna framför dig. Kanske ser du dina föräldrar, syskon eller vänner, kanske ett husdjur eller ett par skidor.
Inse sen att i princip alla människor i världen ser precis samma saker framför sig. Bryr sig om samma saker, vill uppnå samma lugn.
Och sluta sen dela in människor i fack. Så gott det nu går.
Det är mitt svar till alla rasistiska, främlingsfientliga och småsinta människor som verkar gny högre och högre nu för tiden.
Frihet, jämlikhet och broderskap! Liberté, égalité, fraternité!
Nilsson = ett skämt
Ett exempel på detta är Ulf Nilssons krönika i Expressen om självmordsbombaren i helgen.
Det är hets mot folkgrupp, det är respektlöst och oinsatt, men mest av allt är det ett skämt att Expressen faktiskt publicerar den här texten.
På Journalisten.se uttalar sig medierådgivaren Paul Ronge och han gör det bra.
Och Andreas Gustavsson, redaktionschef för ETC förlag, skriver på SVT debatt:
"Vi vet var vi har Ulf Nilson. Långt till höger. Med bruna avlagringar under tofflorna. Men jag undrar: Var har jag dig, Thomas Mattsson?
Jag vill ställa dig några frågor. Jag hoppas att du svarar.
Två månader efter att rasister röstats in i riksdagen och fyra dagar efter ett nationellt trauma – som kunde ha blivit en massaker – låter du publicera rasfixerat, hatiskt svammel.
Hur tänkte du?
Är det ansvarigt utgivarskap?
Vad tillför Ulf Nilson?"
Och det är det som är frågan. Vad tillför Ulf Nilsson?
Yogacitat 2010
Ett axplock ur min yogalärares citat från höstterminen 2010:
"Lovisa, du måste ha luft i armbågarna i hunden för du är för böjlig, så att du inte hänger ut dig".
"Luta dig mot den osynliga väggen Lovisa, men inte bakåt, mera neråt-uppåt och ut".
"Sträck ut benen Lovisa, lyft upp bäckenet, spänn magen, andas, släpp nacken, ut med benen, slappna aaaaaav".
Jag gillar min yogalärare. Hon är fin och lugn och en sådan där som man önskar att man var. Lång, slank och avslappnad.
Det är sådant man drömmer om när man till naturen är kort, rund och lättstressad.
Dröm dröm.
At work finally
På jobbet i dag trots att jag inte är helt frisk. Men man kan inte ligga hemma för länge. Det går bara inte.
Här på kontoret är det som en enda smittohärd. Eller, det låter som det i alla fall. Hostningar, nysningar, rosslingar och allsköns trevliga kroppsljud hörs med jämna mellanrum. Alla är sjuka. Mer eller mindre.
Vilket otroligt dåligt motstånd vi har, vi arma människor. Inte ska det väl bli så här varje vinter? Vad är det för fel på oss?
Jag kräver uppdatering till version 3.0. Genast. Annars vet jag inte hur det ska gå med bak, julklappsköp och känslan av att vara den som kommer jobba under hela julen. Så blir det när man är minst i gänget.
Minst=sämst.
Att det aldrig ändras...
