Like gymmet
4,4 kilometer sprang jag på lunchen. Det är ruggigt tydligt att det är mycket jobbigare och sämre att springa på löpband än i skogen/på fält. Jag sprang en kilometer längre i lördags när jag sprang på Nypan. Jaja.
Hur som helst, i omklädningsrummet, där jag stod med min röda feja och snabbade mig allt vad jag hade stod en tjej med niqab. Hon var kanske runt 15-årsåldern.
- Brukar du träna här ofta? frågade hon mig.
- Ja, åtminstone den senaste månaden, svarade jag och så började vi prata om gymmet och om träning och ditten och datten.
Sådant här hände inte när jag tränade på Sats. Eller på Stockholms badhus. Eller på Friskis&Svettis. Det har bara hänt när jag tränar på Fitness 24/7 att okända människor börjar prata med mig.
Och jag gillar det som fasen!
Yoga
Det var varmt i träningslokalen när det var dags för 1,5 timme Ashtangayoga fortsättningskurs.
Jag hälsade på två tjejer som gått grundkursen samtidigt som jag och det stod tidigt klart att nivån på denna grupp var ruggigt mycket högre. Roligt.
Efter fem solhälsning A var jag så svettig att det rann om mig. Vet inte om det berodde på värmen i salen eller något annat. Obehagligt var det hur som helst.
Kommer utvecklas väldigt mycket yogamässigt i vår känner jag. Jippie!
Avoid
I kväll börjar min fortsättningskurs på yogan, men just nu känns det svårt att slappna av. Det här året har inte direkt börjat på ett bra sätt. Tydliga tecken på att det kan bli precis lika dåligt som förra året och det vill vi ju undvika till varje pris.
Hm.
Bim
Slirat också för den delen, för i lördags tog jag mig en löparrunda utomhus. Det var helt magiskt. Så magiskt att jag sprang 5,2 kilometer. Pang bara.
Såhär i början av 2011 verkar det som att väldigt många fyller 25. Lite jobbigt med alla uppbokade festdagar, blir trött bara jag tänker på det.
Så jag tänker inte på det.
Sim salabim.
Fredagsfika
Jag har lyckats få ett rykte om mig att jag inte äter godsaker. Det är för att jag tränar varje lunchrast och för att jag är vegeterian. Och för att jag hetsäter ananasringar och säger nej tack till smågodis om någon bjuder.
Det är ju för att jag försöker och vill gå ner alla de kilo jag lagt på mig under det år jag inte kunnat träna på grund av ryggen och alla andra skador. Jag vill så fasligt gärna ha på mig mina Levis jeans igen.
Men samtidigt kan man ju inte vara tjejen som alltid tackar nej. Det är så fasligt tråkigt med sådana tjejer, som ler lite snett och säger nej tack, det är bra. Så om det är fredagsfika som jag gillar så tänker jag ta en bit, för jag vill inte sitta där och dricka vatten (eftersom jag redan fyllt min kaffekvot för idag) och tittar på alla andra.
Så fårt jag springa lite extra i helgen bara.
Fail på vädret
Klart godkänt av vädergudarna.
Nu tror de helt plötsligt att det är okej att slänga på med sju minusgrader bara för att jag varit 25 i en hel vecka idag.
Men det är inte okej, inte på långa vägar. Fail på vädergudarna, således.
I går när jag och O trippade fram och tillbaka (ja, vi trippade) till tvättstugan målade jag upp bilder på hur våren kommer att kännas när den kommer.
- Du vet det där skira, ljusgula vårljuset som kommer från en blekt, blekt blå himmel? Du tar ett andetag och känner doften av torrt grus och du sitter invirad i en jacka på balkgongen och känner att solen faktiskt värmer.
Så höll jag på hela kvällen. Inte konstigt att jag blir deppig av minusgrader och grå himmel när jag vaknar. Dumma väder. Hela vintern i sig är en epic fail.
I år märkte jag, till min förvåning, att jag inte tillhör de människor som tycker att det är skönt med snö eftersom "det blir så mycket ljusare". Jag vill bara sparka på snön när den kommer. Idiotsnö! Jag vill inte pulsa fram, jag vill gå upprätt. Vintern är ett dumt påfund på alla sätt och vis.
Vi högläser just nu sista delen av Arn och där är midvinter. Då ligger människorna inne och berättar historier för varandra, framför brasor, och snön gör att det inte drar i långhuset. Men bor man i en senfunkistrea i Kärrtorp drar det varken mer eller mindre med snö och inte har vi någon brasa att tända heller. Om hela Sverige fick gå på sparlåga på vintern hade det nog varit okej, men det får man ju inte.
Sex timmars arbetsdag november, december, januari kanske vore något i alla fall?
Jag tror att det skulle slå igenom. Snabbare än Basshunter. Havsaborresjagaren...
Obehagliga Lovisa
Jag dundrar in med kängor och ryggsäck, rusar till omklädningsrummet och forcerar mig sedan fram till löpbanden. Undan, ur vägen, jag ska ha ett band!
Jag har kolsvarta kläder och is i blick.
Sen springer jag i 25 minuter och blir så röd i ansiktet och så svettig att de flesta nog tror att jag har fått en hjärtinfarkt. De ser rädda ut när jag halvt om halvt faller av löpbandet, flåsandes, och släpar mig fram till mattorna för att stretcha.
Det är nu det riktigt läskiga händer. För jag behöver verkligen koncentrera mig när jag stretchar, är så satans överböjlig och när är sådär varm som jag är när jag tränat går det knappt att sträcka ut musklerna mer. Därför rynkar jag koncentrerar på ögonbrynen, vilket ger mig en enormt stirrig blick, snörper ihop munnen och andas djupt.
Anledningen till att jag vet att det ser obehagligt ut när jag gör detta, är för att jag har en fix idé om att kolla i speglarna att jag gör rätt varje gång jag stretchar. Så jag stirrar oavbrutet på mig själv i cirka tio minuter.
Obehagligt värre, bara det.
Teaaater
Som de kulturpersoner vi är var jag och O på teater i går kväll. I kärrtorp. Fantastiskt lyxigt att ha en teater på gångavstånd!
Det var en pjäs baserad på boken "Det stundande upproret" och vår vän M var med och spelade. Ruggigt bra pjäs med fantastiskt inspirerande ljus- och ljussättning. Så vill ni stödja kulturen i förorten, komsikom till Turteaterns nya lokaler.
Japp.
Tipsa Roskilde!
Och då tycker jag att alla ni (för ni är så otroligt många, ska ni veta) som läser detta ska gå in och tipsa dem om Emma Essinger + band.
Se så, gör det nu, så kan vi alla åka till Roskilde i sommar. Direkt efter vi har varit på Gotland. Det blir väl fett?
Gå in...........här!
Styrelsen
Fick precis världens konstigaste samtal.
Eller, kanske inte världens konstigaste, men ett ganska så konstigt.
Det var en äldre kvinna som ringde och frågade om det var okej att jag blev inröstad i styrelsen för Socialdemokraterna i Kärrtorp.
- Men jag har inte varit på ett enda möte än, sa jag lite förvånad.
- Det är möte i februari, sa hon och började lägga på.
- Vänta! ropade jag. Var och när är mötet då?
- Jamen det får du ta reda på, men du blir invald då i alla fall. Hej då!
Jahapp.
Undrar lite om det var ett practical joke eller inte. Men hon började samtalet med att säga att hon hade "pratat med någon karl" hemma hos mig. Och O bekräftade, mystiska damen hade ringt hem till oss och frågat efter mig.
Jaja. Får nog försöka ta reda på vad det är som händer...
Skoj i Sumpan
Det händer väldigt sällan någonting i över huvud taget i Sundbyberg.
Men i går när jag var på väg till gymmet, blev jag glatt överraskad av denna förort som annars oftast visar sig från sin sämsta sida.
Jag gick, eller småsprang, längst med Vegagatan för att hinna jogga på ett löpband på lunchen (ironin är slående, jag vet) när jag hör hög musik någonstans bakom mig. Det lät på det där typiska bilstereoviset ni vet, basen är instängd och tonerna når inte riktigt ut i friheten.
Jag kikar över axeln och ser en stor, svart, blänkande Audi komma körande med musik på högsta volym pumpandes ur högtalarna.
Först hade jag svårt att placera låten. Spetsade öronen lite extra och när vrålåket körde förbi mig hörde jag att föraren spelade den omisskännliga "Tänd ett ljus..." På spräng-högtalarna-nivå. "JAG SÅG EN STJÄRNA FALLA, DET VAR I NATT NÄR ALLA SOV", och så vidare.
Skrattet flög ur mig och rakt i ansiktet på en kille som var på väg i motsatt håll. Han asgarvade också.
Så roligt har vi det alltså i Sumpan, mina damer och herrar. Komik på allra, allra högsta nivå.
Presenterna jag fick!
Rallykörandet har ni redan hört talas om. Sen fick jag också världen absolut finaste ring av O, den har en stor fasettslipad knallblå sten, kalcedon, och en genombruten sättning så att den blir lite genomlyst. Den är så fin när den sitter på mitt pekfinger och guppar upp och ner när jag skriver pressreleaser.
Men jag fick också en jättesnygg salladsskål från min moster och morbror, en yogaklänning (använde den under gårdagens pass) och pengar till nytt objektiv av far, snygga ätpinnar och Voltairegodis av en syster, ursnygg kuvertväska från Australien och prenumeration på Sköna Hem från andra systern och min mor verkade ha fått nippran och köpt hela världen. Det var en härlig stund under mitt födelsedagsfika i söndags, när jag norpade syrrans treåring som fick hjälpa mig att öppna alla paket.
- Mormor är helt knasig Lovisa! sa hon om och om igen. Och jag höll med, som den pedagogiska mostern jag ju faktiskt är.
Varken systerdotter eller lillkusinen var särskilt imponerade av mina paket dock.
- Titta tjejer, det är ett par styrketräningshandskar! ropade jag förtjust. Och de stirrade på mig som att jag vore dum i huvudet.
- Nämen gud så bra, har ni sett, träningstoppar! fortsatte jag. Nästa paket, svarade småflickorna.
De paket som de godkände var de lyxiga kopparna som jag fick från mor och från O:s mor. Jag har druckit kaffe i dem varje morgon och jag kan meddela er att det känns som att bo på ett slott. Faktiskt.
- Jag vill ha en också! sa systerdottern och såg riktigt förbannad ut när jag ville packa in dem i kartongen igen så att de inte skulle gå sönder.
Som ni märker kan jag inte riktigt släppa min 25-årsdag riktigt än. Fast anledningen till att jag började skriva om presenterna var att jag idag joggade i mina nya springtights som jag fick av O:s mor. Riktigt profsiga grejer och det gjorde sådan skillnad!
Upptäcker nu att min blogg börjar bli en träningsdagbok i stället för vardagliga betraktelser.
Ska försöka ändra på det.
Försöka!
Springandet
Idag när jag satt på t-banan mellan Gullmarsplan och Skanstull såg jag ut över Hammarbybacken. Solen höll på att gå upp över trädtopparna, himlen var knallrosa längst ner, skiftade sen upp i gult och ljusblått och i höjd med Globens topp var den mörkblå.
Då mina tankar i normala fall skulle ha skenat i väg i fantasier om vad jag skulle gjort om jag var ledig idag, började jag i stället drömma om att jag i vår ska gå upp en timme tidigare på morgonen och jogga utomhus. Jag såg det framför mig. Hörde ljudet av grus under gummisulorna och fågelkvitter som blandades med mitt flås. Och jag kände en sådan stark längtan efter att få ge mig ut, ut och springa springa springa.
Så förstod jag vad jag satt och tänkte på och fortsatte att läsa min deckare som handlar om en gammal kvinna som förgiftar folk med silver.
Tillbaka till verkligheten, således.
Men det vore lögn att säga att våren är målbilden just nu. Vår!
Min födelsedag
Jag öppnade min presenter som var världen finaste ring och ett fodral till Jack. Sen åt vi frukost på sängen och jag fick veta att jag skulle packa gympakläder. Ut i plusgraderna, som kom lägligt till den viktigaste dagen i året, och ner till Hammarby sjöstad och gocartbanan.
Där inne stod L och J och sjöng för mig. J var klart bäst på gocarten, men vi andra fick till snitsen till slut. Efter det var det dags för badminton, även där vann J alla matcher, välförtjänt! En alldeles perfekt aktiv födelsedagsdag!
O och jag begav oss hem till Kärrtorp igen, drack champagne, stretchade och gjorde oss i ordning, tog tricken till Rådmansgatan och restaurang La Habana på Sveavägen. Där, i ett iskallt rum innanför köket, satt alla mina och våra vänner. Jag blev så glad och förvånad. Vi var 16 personer till slut, tänk att jag känner så mycket vettigt och roligt folk!
Maten var usel och servetrisen ett skämt. Men stämningen var på topp ändå. I present hade alla gått ihop och köpt en upplevelse till mig... att jag ska få köra rallybil! Med en riktig rallyförare! Jag trodde jag skulle självdö där och då. Det är min absoluta dröm, att få sladda runt på en grusväg i skogen. Nä, det är för bra för att vara sant.
Många drog sig sedan hemåt, men vi var en tapper skara som dök ner i underjorden och dansade salsa tills klubben stängde.
Jag vaknade på lördagen med världens största leende på läpparna. Jag har aldrig haft en sådan rolig dag. Någonsin. Allt var perfekt och jag fick röra på mig och inte bara sitta still som jag gör varenda dag annars.
Fy fanken. Jag vill fylla 25 jämt!
Världens bästa bästa helg!
Haft världens bästa födelsedag.
Fått världens bästa presenter.
Träffat världens bästa människor.
Ätit världens godaste chokladmuffins.
Och överanvänt orden "världens bästa", oavbrutet.
Jag tycker inte att det är okej att min långlånga helg är slut. Jag tycker också att man bör fylla 25 åtminstone en gång i månaden. O är den bästa människan i precis hela universum, fast det tror jag att alla vet redan. Ingen är som han. Hurra för honom, hurra för 25 och hurra för att få köra rally i vår!
Splendido fantastico
O ringer och frågar om mina planer hela tiden. Varför undrar du, svarar jag. Hemligheter, säger han. Jahapp. Så kan man inte säga till Lovisa för min fantasi är FANTAS(T)I(SK). Jag kan hitta på precis vad som helst i mitt huvud, jag har till exempel redan hoppat fallskärm flera gånger. Trots att jag bara kollat på bilder av folk som faktiskt gör det i verkligheten. Men jag vet precis hur det känns, att fall från tusen meters höjd rakt ner mot jorden. Att man sekunden innan man drar i snöret känner av paniken i hur det skulle vara om man packat fallskärmen fel och den inte löser ut sig.
Jag vet redan väldigt mycket tack vare min fantasi. Synd att inte ens en tusendel av det rinner vidare ut på papper. Det bara simmar runt där uppe bakom mina rödsprängda ögon och kikar ut genom näsborrarna då och då. Tittut, här är vi.
Jahapp.
Det jag fantiserar mest om nu för tiden är faktiskt våren. Vilken chock va? I morse kändes det så tydligt att allt man gör på vintern är att klä på sig. Klä på klä på klä på. Och det är urbota tråkigt! Nä, hellre kasta paltorna och bada naken i Vinterviken.
Det har jag nämligen också redan gjort i mitt huvud. Och det var splendid!
Nu är vi tre i Kärrtorp
Jag döpte honom snabbt till Jack, med svenskt uttal, som Uffe-Puffes debutroman. För han är svart och glänsande. Och alldeles, alldeles underbar.
Min dator. Min alldeles egna dator. För vi tänkte, räcker det verkligen med två datorer i ett hem? Och kom fram till att nej, det gör nog inte det. Så jag slog till på en tredje. Precis lagom.
Känner lite hur kommersialismen rycker i min moraliska ådra, men det finns massor av bra argument och en finfin känslostorm som faktiskt står på min och Jacks sida i den här saken.
Enda nackdelen med Jack, och det är en sådan liten nackdel att man egentligen inte behöver skriva om den, är att han är en pc. Tyvärr kommer han få virus och sjukdomar som inte en mac-bebis skulle ha fått. Men det får jag leva med. För han har jättefin upplösning och ett bra tangentbord.
Jack, välkommen i familjen. Jag lovar att vårda dig ömt som en mor och straffa dig blint som en diktator!
Offer me this
I går åkte Skarpnäcklinjens samlade trupp till syster K och fick middag. Lyxigt och gott. Synd att SL hade bestämt sig för att inte köra några tåg till Hagsätra just då, men man kan inte låta sådant stoppa en.
Sexåringen hade gjort placeringskort till oss, men när jag och O väl dök upp var middagen tyvärr över. Treåringen mötte upp oss i köket genom att studsa upp och ner några gånger. Och sen några gånger till.
När vi åkte hem gick det inga tåg söderut från Gullmarsplan. Alls. Det var nämligen ett tåg som stod still vid Slussen, men enligt SL:s hemsida gick allt som planerat. Ungefär lika rolig lögn som att SL inte räknar med de två veckor då tågen stod stilla i februari 2010 när de räknar ut antalet förseningsminuter.
- Ehm, men tågen stod ju still, det var ganska mycket försenat.
- Jamen alla visste ju att de stod still, så då räknas det inte som förseningar.
Jaha-ja.
Kollektivtrafiken - det ständiga offerlammet i Stockholm.
Remeber the time
Det var riktigt härligt att springa idag på lunchen. För första gången kände jag faktiskt skillnad sen jag började springa, det var inte alls lika jobbigt, jag var inte alls lika röd.
Funderade lite på hur otroligt det egentligen är att jag ens KAN springa. För ett år sen var min kropp, framförallt ryggen, så paj att jag ju inte ens kunde vrida mig. Jag gick hos naprapat en gång i veckan och han muttrade om att allt på mig var fel och jämförde min bleka lekamen med en tågkrasch.
Saker som har förändrats sen förra hösten/vintern är: Jag har fått fina joggingskor av far, jag har fått ett styrketräningspass utformat speciellt för mig av fars PT, jag har bara ett jobb och jag har helt gett upp tanken på att vara smärtfri någon gång i mitt liv.
Allt detta tror jag spelar in. Jag vet att jag har haft ont i ryggen varje dag i elva år och jag har i år accepterat att det är den jag är. Jag har ont. Så är det. Sen ska jag försöka leva på ett sätt som gör att jag får så lite ont som möjligt, men helt smärtfri kommer jag aldrig att bli.
När jag väl accepterade detta kändes det lättare på något sätt. Sen tror jag att jag har jobbat upp de rätta stödmusklerna också. Plus att skorna är fenomenala.
Kan också vara min effort att vara mer optimistisk som har gjort skillnad. Det vill jag gärna tro. Här går man runt och tror att man är en glad jävel, men så får man veta att så icke är fallet. Vad gör man då? Tänker om, tänker rätt. Alltså tror jag att mitt nya, positiva tänkande gör skillnad för min rygg.
Konstigt, men sant.
Vilken fantasi jag har
O frågade mig vad jag ville göra på min födelsedag.
Mitt första svar: träna.
Så jävla spännande och skojig är alltså jag.
Försökte sen febrilt komma på något annat som jag skulle vilja hitta på. Aktiviteter susade runt i hjärnan, men jag kunde liksom inte fånga in någon eller något som jag verkligen ville.
Att det ska vara så svårt, att komma på vad man egentligen vill göra. Vad tycker jag är riktigt roligt? Jo, jag tycker det är kul när två av mina vänner har ett riktigt bra samtal som jag kan sitta och lyssna på, jag tycker om att laga god mat som folk kan äta och må bra av, jag trivs med att sitta ifred och läsa en bok och jag diggar att jaga bollar i tid och otid.
Inget av detta är så att säga "planerbart". Att sitta ensam i min röda stol och läsa på födelsedagen låter nästan lika sorgligt som att gå och träna.
Men jag tänker nog stå fast i mina känslor. Jag blir glad av att vara på gymmet, för det mesta. Så trots att jag tar ut en kompdag på fredag tänker jag smita iväg till vikterna och löpbanden några timmar. Det tror jag att man får när man fyller 25. Kanske vill någon spela badminton med mig förresten? Det vore sannerligen en lyckad födelsedag.
Sannerligen.
