Namnge världen
Dåliga app.
Jag gjorde en återhämtningssmoothie med enbart en sked proteinpulver, eftersom det smakade skit om jag gick efter receptet, samt en halv sked med spirulina. Drycken blev liksom grågrön, men väldigt god. Så gjorde jag lite höftuppöppnande yoga på Gusten (min nya blåa yogamatta). Han är verkligen som en liten dröm. Ska skriva mer om Gusten i framtiden.
När jag skjutsade O till Nynäs i måndags fnissade han och lillebror åt att jag har en faiblesse för att döpa mina saker. Min dator heter Jack, bilen Lilla Fjun, orkidéerna hemma Lisen och Jocke och den på jobbet Moltaz. Min cykel Vita Blixten, den gamla cykeln Gula Faran, och tyvärr har blommorna Britt och Gudrun blivit sjuka och dött.
Kanske är det mitt sätt att ge själ åt kommersialismen? Ett sätt att skapa mänskliga band till materiella ting. Jag skulle aldrig kunna kalla Jack för "datorn" till exempel. Han är ju Jack.
Jaja, inom sinom tid kommer jag få svar på varför jag gör på det här viset.
Sockerchock och längtan
Under helgen har en törstig jäkel på jobbet druckit upp min laktosfria mjölk, så jag är stuck med den vanliga. Satans vad söt den är i jämförelse! Känns som att äta mjölken som var kvar efter att man som barn hade ätit frosties utomlands. Utomlands hade de nämligen inte a-fil. Oj vad gott det var med frosties och a-fil. Eller ännu hellre: Kalaspuffar! Herre gud, vad stoppade de i barn på 90-talet egentligen?
När vi var på bilsemestrar i Europa åt vi följande till frukost: Vitt bröd, oftast och helst baguette, med Nutella samt kanske en fruktyogurth eller mjölk och sockrade flingor.
Att vi orkade med något alls efter det! Jag och min bror var ju dessutom fruktansvärt kinkiga med maten (okej, jag är det fortfarande...) så resten av dagen åt vi typ kyckling, pasta, pommes frites och glass. Kanske en och annan crêpes.
Sen när man egentligen var för gammal för de här sockerbomberna lanserade Kellog's honungsrostade Cornflaces med nötter. Oj oj oj, det var en riktig höjdare det.
Och nu tycker jag alltså att vanlig mellanmjölk är för söt.
Jag är i alla fall väldigt glad att jag inte är så sockertokig som jag tydligen var som barn. Har inte ätit smågodis på månader, men gärna choklad eftersom det är extremt nyttigt enligt O.
Nu längtar jag hem till mina löpartights. Tur att det finns något att längta hem till!
Så ser stressen ut
O är så stressad, han är liksom helt vitgrå under de där fräknarna.
Om jag fick välja en superkraft skulle det just nu vara att kunna styra över tiden. Stoppa den, först och främst, så att han fick andas lite.
Men i verkligheten kan jag ju inte göra någonting. Bara stå bredvid och slå efter de fula monster som hopar sig. "Håll er borta monsterjävlar" skriker jag och letar febrilt efter människor som ska komma och hjälpa honom.
Letar och letar. Ingen kommer.
Stress är ju verkligen så otroligt olika för olika personer och självklart beroende på var i livet man befinner sig. Jag gillar att ha det stressigt på jobbet till exempel, men det är ju under en begränsad period och pressen har ju alltid gått att leva med.
Jag har inte varit konstant stressad i fyra år. Jag har inte sett hur alla andra människor har tid och möjlighet att vara normala 20-nåntingåringar och gå ut och ta en öl medans jag faktiskt inte hinner. Det är en stress som jag märker inte går att förklara för någon som inte ser den 24 timmar om dygnet.
Nä, det finns inte något jag kan göra, förutom att bry mig. Och det vet varenda molekyl i universum att jag gör. Önskar bara att jag var en superhjälte. Time bending machine - Lovisa.
Jag kom in
Såhär var det.
I höstas, när jag satt på flyget mellan Bangkok och Stockholm på väg hem från Sydney och läste ut Mia Skäringers bok, fick jag en uppenbarelse.
Du vill ju skriva Lovisa, tänkte jag. Det har du ju alltid velat, det är ju det som ÄR du. Varför har du låtsats som att du inte är intresserad av det, varför har du tryckt undan dina drömmar?
Så tänkte jag och bestämde snabbt att det här ska vi göra något åt. Så jag hade som ett av mina tre nyårslöften att söka till en skrivarutbildning, så att jag liksom skulle kickstarta mig själv. Lite som folk som anmäler sig till halvmaran för att börja motionera ordentligt.
Jag skrev försiktigt, långsamt och trevande. På min lilla Jack. Knatter knatter. Skickade in två manus och ett väldigt babbligt personligt brev och kände mig så nöjd för att jag tagit steget ut i avgrunden och låtit mig själv riskera att misslyckas.
Så för någon månad sen fick jag veta att jag skulle få komma på intervju och jag blev så otroligt glad, för jag tänkte att de hade läst mina texter och tänkt: Henne skulle vi vilja prata lite mer med.
Och jag önskade att det hade stannat där. För ju närmre datumet för intervjun kom, desto nervösare blev jag.
När Lovisa blir nervös så är det inte lite fjärilsjävlar i magen som gäller, det är total paralysering och hjärtan som slutar slå. På riktigt. Jag känner hur hjärtat då och då hoppar över ett slag.
I alla fall, när jag åkte från jobbet för att gå på intervjun hade jag ältat och stött och blött vad jag ville säga i många dagar. Men jag var så nervös. Så otroligt skakis. När jag efter 25 minuter kom ut på den solljusa gatan igen kunde jag inte blinka bort tårarna fort nog. Jag hade förstört det. Jag var så fruktansvärt snackig och konstig och jag mindes inte ens vad jag sagt.
Fan fan fan, sa jag högt till mig själv när jag masade mig längst med Karlbersvägen tillbaka mot pendeln.
Men så i fredags öppnade O ett brev som började med raden "Välkommen". Och vips. Jag blev knäpptyst, alla på jobbet undrade vad som hänt. Det snurrade i skallen. Jag kom in.
Det oförnuftigaste jag gjort i hela mitt liv. Men det måste göras. För att se om jag har kreativiteten kvar eller ej.
2011 är ett skitår, men den här lila guldklimpen släpper jag inte taget om!
Klappa snällt
Han är så snygg så hälften kunde vara nog. Jag vill helst strunta i allt och bara sitta och klappa på honom hela dagen. Klapp klapp min fina pojke.
Men det får jag tyvärr inte.
Ska ta igen det i kväll dock, då ska det fanimej klappas järnet!
Splendido splendido
Jag började med att sticka ut och springa. Det var så skönt. Jag flög fram, skogen luktade gott och himlen var blå. Det kändes som den yttersta friheten, att strutta fram på grusvägarna.
Blev på något sätt hög av hela upplevelsen. För jag började tänka på hur det såg ut för sisådär två år sen. Alla läkare, naprapater, kiropraktorer och shamaner jag besökt hade en och samma sak att säga mig: Du kommer ALDRIG kunna springa igen. Någonsin.
Och jag har trott dem, levt med det, att det sätt att transportera sig på som känns mest naturligt för mig aldrig någonsin kommer att vara en del av mitt liv igen.
Men vi fick fel hela bunten.
I går sprang jag för första gången i mitt liv sju kilometer. 7,3 för att vara exakt. Jag har aldrig lyckats med det förut. Och när jag ramlade in i hallen kände jag att jag skulle kunna springa en kilometer till. Det var en fantastisk känsla.
Sen gjorde jag en halvtimmes höft-öppnar-yoga, vilket var underbart. Efter dusch och återhämtningsdryck (som smakar päcka, proteinpulvret är ännu ej min vän) satte jag mig med ett glas vin och ananasringar och tittade först på Morden i Midsummer, Daily Show med John Stewart och sista halvtimmen av finalen i Mästarnas Mästare.
Det var som att min hjärna hade fått planera den perfekta tv-kvällen.
Så, onsdagskvällen får hundra plus.
Grattis, kära onsdag!
Jag är precis som Jan, jag har en...
Det har sagts mig att det är viktigt att ha en sådan. Kanske bör man inte kalla det för en plan, vissa tycker inte om just det ordet och det kan frambringa panik.
Panik.
Men jag har ändå en plan.
Den ser ut såhär:
1. Gå till Åhléns och köpa ett fint och glatt nagellack
2. Gå till systemet och köpa en fin box med gott rosévin
3. Komma hem och äta andra halvan av omeletten jag gjorde i morse
4. Fixa lite hemma och låta maten smälta
5. Ge mig ut och springa, sju kilometer ska det bli, varken mer eller mindre
6. Komma hem och göra höftfokuserande yoga efter video jag hittat på nätet
7. Färga ögonbrynen
8. Hyra en film på Telia
Jag tror att det kan bli bra. Med en punktlista och allt. Tjusigt. Känns som att jag glömt något.
Andas.
nope
Och nej, det är inte roligt att laga mat bara till sig själv och äta den ensam.
Det är inte heller särskilt skoj att inte prata med någon på hela dagen, eller upptäcka att man pratar med sig själv för att man vill höra en människas röst.
Det blir nog bra snart, det blir bättre sen, efter ett tag känns det nog okej igen.
Fet chans.
Hälsofanatiker?
Nu har jag köpt spirulina och ett holistiskt proteinpulver med vaniljsmak. Jag undrar lite vad det är som gör att proteinpulvret är holistiskt... Om det har funderat mycket över Aristoteles, "Helheten är större än summan av delarna". Smart pulver, alltså inte ett pulver-pulver.
Ja. Så fungerar ju min hjärna just nu. Fram och tillbaka, upp och ner och ut och in.
Men jag har införskaffat dessa produkter för att kunna göra mina smoothies (ingen Gainomax här inte!) nyttigare, så att jag dessutom får i mig tillräckligt med protein. För som veggo finns ju risken att man får i sig för lite. Sen tror jag att jag kommer bli lite mättare också, plus att jag kan laga massa nya recept och göra dem mer hälsosamma.
Det känns lite skönt att få nörda ner sig ordentligt mycket i de här ämnena, som jag alltid varit intresserad av. Att bara läsa, läsa och läsa, ta till sig information och prova nya grejer.
Så. Det var allt.
Förutom att jag längtar ihjäl mig efter att få dra på mig löpartightsen och kuta uppför en backe eller två om några timmar!
Yogamatt
Jag tror på globalisering
Är argumentet "flera andra länder gör det så det är okej" verkligen ett bra argument?
Nej, det är det inte.
Jag hade nästan glömt bort hur det var när det smällde till i bloggen så fort jag skrev något om SD inför och efter valet i höstas. Lite samma känsla nu. Och jag har fortfarande samma grundinställning: Globalisering är vår enda väg framåt. Globalisering är demokratins framtid.
Självklart kommer mycket ont med det, utnyttjande av u-länders resurser (och bristande lagstiftning) och så vidare. Men inget är ju svart eller vitt. Och jag tycker att fördelarna med globalisering, det vill säga förståelse för andra kulturer och ett gemensamt arbete mot rättvisa för alla, väger över. Eller, jag HOPPAS att de kommer att väga över.
Idag är jag mest intresserad av att skriva om min nya yogamatta. Men det får kanske vänta. Så länge guldet är så dyrt.
Fel väg av Finland?
Nu har artikeln, som när jag läste den först bara var en TT-notis, utökats med utförligare information om VARFÖR man genomför förändringen.
Polisen ska ha efterfrågat färgkoden för att lättare kunna skilja medborgarna åt eftersom id-korten kan användas som resedokument för finländare, men inte för utländska medborgare.
Min känsla är att vi inte behöver fler sätt att dela upp människor på. Att skilja på folk och folk känns så otroligt passé och bakåtsträvande. Hur svårt är det att läsa för den finska polisen? Behöver de färgkoder, som på dagis? Blå klossar i den blå lådan, röda bollar i den röda burken och gula stjärnor på... ja vilka?
Jag kan inte undvika att känna skräck för att det är åt det här hållet Finland nu kommer att vandra, med "Sannfinländarna" (gör citationstecken för jag tycker helt ärligt inte att man kan vara en "sann" medborgare av något land, som att någon är falsk?) som tredje största parti.
Det blåser kallt från öst, igen.
Skojar våra grannar?
Pippip
En helg med upp och ner, toppar och dalar. Men framförallt den underbara känslan av att gå över Skansbron och hålla O:s hand. Dela på en chokladboll. Köpa massa snygga grejer till lyan. Laga middag i två timmar och sen titta på en otroligt obehaglig film med störtlöjligt slut.
Jag tycker att Gotland verkar vara en trevlig ö, men på det hela taget är den skit. På tok för långt bort. Och alldeles för kall, vad det verkar.
So and so
Jag vet också något som inte många har koll på: Idag tar O examen. Det ni. Det är något som ska firas.
Så. Det. Så.
Zen zen zen blir det bra
Nu kanske jag är lite för negativ.
Förlåt.
Men hur mycket ska man egentligen orka med? Var går gränsen? När blir det mestadels bra igen?
Ibland blir det för mycket. Ibland tär det mer än det smakar. Ibland önskar jag att jag hade ett jet plane eller en yellow submarine som jag kunde åka iväg i till en fjärran ö där det var tyst, lugnt och ostört. Gärna varmt också.
And here it is, you moment of zen.
Det är så sant som det är sjunget - tunga hjärtan
för att man är servil och snäll
Varken den globala eller den småskaliga.
Bebis
Och där försvann energin.
Kom tillbaka kom tillbaka!
Jag är lite sugen på att prova kettlebells på gymmet... Det finns ju några stycken som står där och det skulle vara satans spännande att testa att swinga lite. Tror att det får vara en sådan idé som ligger och lurar i hjärnan lite först, mogna och växa till sig där innan den får komma ut i verkligheten.
Som en bebis. En träningsbebis.
Ström - ett anti-under
Idag är det riktigt jordgubbsväder, är så sugen på de röda baddarna att det faktiskt vattnas i munnen när jag tänker på dem.
Men för att undvika syndaflodens återkomst, tänker jag lite på en annan gubbe. Per Ström, detta fullblodspucko. Som har skrivit en bok. Som jag aldrig någonsin tänker läsa. Men som Lisa Magnusson har skrivit en ruggigt bra recension av.
Det är ett under att världen har utvecklats när det finns människor som han. Ett mirakel, rent ut sagt.
Mums
Idag består min lunchlåda nästan bara av sparris. Och så lite potatis. Och pyttelite lax.
Jag älskar sparris. Och potatis. Skulle nog kunna äta precis hur mycket som helst. På riktigt.
