Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Det är inte jätteskönt att hoppa studsmatta när man precis ätit två bitar rabarber- och marängpaj.

Särskilt inte när lillebror uppfinner ägget, då en person får ligga ihopkurad som en boll i mitten av mattan och resten hoppar runt den så hårt de kan så att man flyger all världens väg.

Lätt panik i samtliga äggs ögon, förutom lillebrors, för han är så stor att jag, en sjuåring och en treåring inte klarar av att studsa iväg honom.

Jaja.

- Jag tycker faktiskt att din ring är jättefin, sa treåringen menande och pekade på den med stor blå sten jag fick av O i födelsedagspresent. Och den och den också, fortsätter hon tills jag till slut fått av mig alla ringar.

Hon staplar dem alla på vänster pekfinger och är väldigt nöjd med hur det glittrar.
- Har du fått låna Lovisas ringar? frågade far vänligt.
- Nja, de är faktiskt mina också, svarade treåringen.

Jaha.

Om några timmar bär det av till Gotland, ön gud glömde.

Jag har utvecklat en rädsla för solen och vill därför inte vara i den längre stunder. Är ju sådär genomskinlig på vintern och har hudcancer i släkten, så jag har tänkt att mitt skinn kommer att tacka mig om den max får sina 15 minuter om dagen, men inte mer.

Därför införskaffade jag en brun utan sol i april/maj, så att jag skulle se sommarfin ut trots skugghänget. Jag frågade ett flickebarn i butiken och hon rekommenderade Shiseido, för den kunde man tydligen "bygga upp" and what not. Var väldigt orolig att jag skulle bli orange, men när hela pumpflaskan var slut märkte jag inte någon skillnad alls på min bleka lekamen.

Här krävs tyngre grejer, tänkte jag och gick till Apoteket. Vichys bus (som jag genom olika test-artiklar fått lära mig är förkortningen av brun utan sol, så väldigt rolig förkortning dessutom!) hade fått höga betyg i bäst-i-test-artiklar runt om nätet, så det fick bli den. Jag applicerade en gång förra fredagen. Och så en gång till i går morse.

Och nu, mina damer och herrar, är jag lite ledsen att jag inte har någon kamera på datorn så att jag kunde visa er precis hur orange jag är. Jag kanske inte ser ut exakt som en morot, men tittar man noga så kan man se tydliga likheter.

Nu brukar jag bli lite gulbrun i färgen av den naturliga solen, men jag brukar fanken inte se ut som något Lille Skutt gillar att käka till frukost, lunch och middag.

Jahapp. Och i helgen ska jag träffa O för första gången på två veckor. Han kommer få en chock.

En apelsinchock!

Det är så otroligt trist att vara ensam hemma hela tiden. Inte för att jag tillbringar många timmar i Kärrtorp, förutom när jag sussar, men de få vakna sekunder i en tom lägenhet är inget jag hurrar för.

Men självklart finns det även fördelar med att vara utan sin sambo i två månader. Jag har till exempel stenkoll på vad som finns i kylskåpet, vilket innebär att jag inte behöver utveckla min normala kylskåpsfobi. Kylskåpsfobin inträder när jag inte vet vad som ligger i burkar och plastpåsar, plus att jag ju faktiskt inte ser vad som finns i lådorna för att jag inte blivit begåvad med fler än 163 cm, vilket gör att jag helt enkelt inte vågar ta i saker från kylen. Vill inte öppna en burk för att se vad som finns där, hatar att dra ut en låda och rota runt, nej det får O stå för när han är hemma.

Vet att mitt kylskåpsbeteende är knäppt. Men jag kan även lägga till att jag sen tidiga tonår också alltid håller andan så fort jag öppnar kylen. Det berodde på att vi hade massa mat i Älta som jag inte gillade lukten av, så då höll jag andan för att slippa. Det resulterade sen i att jag av reflex höll andan så fort jag öppnade något, som en bildörr, kökslucka eller dylikt. Också helt normalt, skulle nog KP tycka.

En annan fördel, förutom kylskåpskontrollen, är den att det inte blir lika stökigt. Inte så att jag är mer städad än O, vi är ungefär lika stökiga, fast på olika sätt. Men O är ju mycket i lägenheten och trollar med musik, nu när han inte är det längre har jag upptäckt att dammängden reducerats med ungefär 75 procent.

En säkerställd beräkning.

De vanliga dammsamlarhörnen gapar tomma, det ligger inte längre en tunn ljusgrå hinna över den vita byrån, inga gruskorn under hallmattan.

Jag förstår det inte riktigt, men så är det.

Så i går när jag dammsög och det inte rasslade som det brukar i slangen, kände jag mig ännu mer ensam. Tänk vad lite städning kan göra för humöret.

I går var det min sista yogalektion för den här säsongen. Det är sorgligt. Jag har kommit överens med måndagarna enbart på grund av de 90 minuterna av svett jag köpt till mig själv för en halvbillig penning.

Men jag kommer gå på kurs i höst också. Mysore. För det tyckte min yogalärare att jag skulle. Och jag gör som hon säger. Fanken, jag har ju till och med tatuerat in hennes citat på min arm!

Undrar om min yogalärare vet om vilken stor roll hon spelat i mitt liv sen i höstas? Jag hyser otroligt varma känslor för henne, kanske skulle hon bli rädd om hon fattade hur mycket jag lyssnar på vad hon säger. 

Hon körde i alla fall igenom hela första serien med oss i går och jag säger bara sköldpaddan...



Nej, där är jag inte riktigt än, om man säger så. 

Jaha hörni, vad ska man säga om en sådan här nyhet? Metro skriver att en krog i Malmö inte får krydda sina shots med lakrits typ Turkisk peppar på grund av att det inte är svenskt nog. Det är alltså tillståndsenheten som bestämt detta.

Däremot får de smaksätta med svenska kryddor, typ anis eller malört.

Herre min je.

Har alltså den över allt rådande svenskheten blivit kung även i våra snapsglas? Räcker det inte med att diskriminera allt som inte är svenskt i princip varje del av samhället? Svenskt kött = bra. Svensk demokrati = bra. Svensk vodka = bra.

Men jag har faktiskt druckit polsk vodka som var precis lika bra som svensk! För den var gjord av gräs som växte där Europas enda buffelhjordar fortfarande lever och blandade man den med äppeljuice smakade det som äppelpaj i flytande form.

Krogarna får alltså inte göra egna blandningar med lakrits, men de får köpa färdiga drycker med samma smak. Vad säger egentligen moder logik om det här?

Just nu läser jag boken "Den ocensurerade boken om punken - Please kill me" av Legs McNeil och Gillian McCain. Den är skriven ungefär som en dokumentär, med hopp mellan intervjuer som tillsammans väver fram en bild av händelser.

I början kändes det jobbigt, men nu slukar jag den. Tycker att 45 minuter från dörren till Sumpan är för kort. Vissa böcker, som jag inte kan sluta läsa, brukar jag helt enkelt gå och läsa mellan tuben och hemmet, tuben och jobbet. Det här är en sådan bok.

De senaste åren har jag börjat känna en fascination för Patti Smith och i och med denna bok har fixeringen blivit total. Har suttit hela dagen och lyssnat på performance och låtar och covers och gud bevars. Sicken människa ändå. Tidigare har jag bara lyssnat på henne då och då när O inte varit hemma, för hur mycket han är försöker så ser jag på honom att han inte är riktigt lika imponerad som jag. Såhär kan det låta:

- Men hur bra röst har hon egentligen, precis sådär vill jag låta, raspig och klar på en och samma gång, inte som nån jäkla körflicka. Visst är det bra?!!!!! Visst är hon bäst?!!!!
- Jag förstår hur du menar... svarar O undvikande och går och viker tvätt i vardagsrummet.

Eller något.

Men nu är jag ju hur ensam som helst i lägenheten, så jag får lyssna på skitig punkperformance från 70-talet precis hur mycket jag vill!

Nästa bokköp blir helt klart "Just Kids". När jag har råd. I juli alltså. Pepp!