Lovisa Giertta – such a fortunate fool

När jag blir stor vill jag ha...

1. Nerver av stål
2. En mage av stål
3. En ekonomi av stål... eller platinum

Okej, så vad är då min plan för framtiden egentligen? Behöver en plan B. Eller en plan A.

Vet inte riktigt var jag ska börja.

Hur gör folk egentligen?

Idag är jag väldigt sugen på glass. Kokosglass och citronsorbet. Exakt det vill jag ha.

Det är min ständiga blandning, om någon av de smakerna inte finns sätts hela min värld i gungning. Citronsorbet är det ultimata sorbetsmaken. Kokos är den ultimata glassmaken.

Och detta tillstår jag trots att jag hatar ordet ultimat.

Ultimat hit och ultimat dit.

Ge mig glass!

Just nu i Studio Ett pratar de om en "pjäs" där en skådespelare drack en 75:a vodka och kastade stolar omkring sig. Precis som planerat.

Undrar var det ska sluta. Spänning spänning...

Uppdatering:

Jag kan meddela att intervjun/debatten slutade såhär:

- Vad hade ni gjort om han hade blivit så alkoholförgiftad så att han blivit sjuk och tuppat av?
- Jamen då hade vi ringt ambulans och åkt till sjukhus.
- Åh, wow, vilken fin konst! Verkligen!

Oj oj.

Jag tycker verkligen inte om när folk frågar mig vad jag "ska göra sen". "Sen" är perioden efter att vikariatet går ut. Jamen haledudanedej vad ska du ta dig till mänscha, ropar folk efter mig.

Ser det ut som att jag vet? Ser det ut som att det går att planera det i den här branschen? Ser det ut som att jag kommer berätta om mina innersta drömmar, förhoppningar och önskningar för er?

Nej, det gör det inte. 

- Men ditt vikariat går ju ut då och då, vad ska du göra sen då? 
- Jag ska starta upp en bordell och sälja ut mina grannar till högstbjudande. Om det inte lönar sig tar jag nog och börjar importera opiater, för det har jag hört ska vara big money just nu. Ja, sen får jag väl se. Kommer inte Hells Angels och knackar på dörren får jag väl helt enkelt dra i gång ett eget knarksyndikat, det har ju gjorts förr och det är nog inte hälften så svårt att gå runt där som det är att få jobb i mediabranschen. Eller vad säger ni, kära kollegor?

Hö-hö-hö.

  

Efter en och en halv timmes styrka och intervaller i skogen promenerade jag och lillebror hem till syster K för middag i Enskede. Vi duschade först, såklart.

Vilken lyx det är, att mötas av en superglad systerdotter som vill kramas genom skyddsnätet till studsmattan och sen få lära sig hur man gör en "superduperbasagod perfekt sallad" med morötter och äpple av den tandfattiga sjuåringen.

Medan jag stod och gjorde grillspätt och brände vid haloumin (fattar inte, vi äter haloumi två-tre dagar i veckan hemma...) låg lillebror på golvet framför akvariet med två små tjejer som klättrade, hoppade, nöp, drog, killade och slog honom. Fast då de slogs hade de ballonger i händerna. Faktiskt. Och de killade honom inte förrän jag visade dem att han är jättekittlig. Ooops...

Det är hur som helst en fantastisk känsla att ha en sådan familj, syskon och ingifta och deras ongar, som man tycker om att umgås med. Ja, faktiskt längtar efter att få träffa. Jag tar det inte för givet, jag tackar och bockar till ödet eller mammon eller vem det nu är som har bestämt att jag kan ta en promenad rakt in i kärleken.

Tackarochbockar, tackarochbockar.

Jag brukar vara väldigt duktig på att gå upp på morgonen, även om jag är mer en kvällsmänniska. Det är en vana jag har från gymnasietiden, då jag var lite besatt av att vara i skolan innan alla andra.

Men de senaste månaderna är det något som har hänt. När klockan ringer stänger jag bara av den och somnar om och jag har inte hittat någon snoozeinställning på min telefon så den ringer inte igen. Vanligtvis är ju O hemma och kan ruska om mig när han går upp, men i morse var han ju på Gotland och det är lite för långt avstånd mellan Kärrtorp och Visby för att ruska någon.

Så jag försov mig. Igen. Att snabba sig i en tom lägenhet är ingen fantastisk start på en vecka. Men det var som att universum ville ge mig en liten present i alla fall för på väg till tuben såg jag en igelkott.

Stod och kollade på den ganska länge och missade ännu ett tåg och precis innan jag skulle fota den sprang den iväg in i buskagen. Jag tänker hålla utkik efter igelkotten hela sommaren. Tror att den kommer tillbaka.

Ska försöka att gå upp i tid i morgon bitti. Hela dagen blir ju så mycket bättre då!

Något är definitivt fel på mig just nu. Som om ett litet kryp tagit sig in i mitt huvud under natten och stulit delar av min hjärna.

- Hehe, undrar hur bruden kommer fungera utan den här gråa massan, hehe...he... viskar krypet när det triumferande står och spanar in i mitt öra och håller en bit av min hjärna i näven som en pokal.

I går skulle jag träffa O klockan 18:00 vid Stadion. Vi skulle gå på hans klasskompis examenskonsert. Vi pratar i telefon vid 16-tiden och bestämmer mötesplats och så vidare. Jag sätter mig vid datorn och fortsätter arbeta. Ska gå från jobbet senast 17:30, så att jag kommer i tid. Jag jobbar och jobbar, äter blåbärsflingor med laktosfri mjölk och så jobbar jag lite till.

Tittar på klockan och ser att oj, nu ska jag gå, stänger av datorn, slänger på mig jeansjackan och ropar hej då till mina arbetskamrater. Blåa till centralen och röda till östermalmstorg, måste byta till Mörby-tåget där. Tänker att nu måste klockan vara sex, undrar varför inte O har ringt och sagt var han är någonstans.

Jag tar upp mobilen för att ringa min kära sambo.

Och ser att jag är en timme för tidig till vårt möte. Klockan är alltså 17:01, jag är övertygad om att klockan är 18:00. Jag har gått från jobbet 16:30, en torsdag. Det är långt från okej.

Hela min värld skakade till lite. Jag är ett fan av klockor och tider. Och helt plötsligt är hela min självbild satt ur spel.

Jag undrar varför jag aldrig kan vara en timme för tidig på morgonen i stället?

Tack för din ansökan till tjänsten som ***.

Tyvärr måste vi meddela att vi har valt att gå vidare med andra sökande. Vi ser dock gärna att du söker till andra tjänster hos oss i framtiden.

Lycka till i fortsättningen."

Vad jag vill ha:

"Hej Lovisa,

Kom hit på stört, du verkar tokbra och vi kommer inte klara oss en dag utan dig på den här redan ganska så inspirerande arbetsplatsen.

Kom kom kom!"

Ja. Så ligger landet. Solen skiner utanför, Lovisa sitter inne och försöker förstå sig på rally. Jag förstår inte rally...

Jag är inte särskilt rädd för höjder, trots systrars och moders ofrivilliga möte med aggressiva fladdermöss när de stod på en hög stege och skulle måla farstukvisten.

Bland det bästa jag vet är Grönans "Fritt fall". På vägen upp tänker jag om och om igen att jag är dum i huvudet, varför i alla gudars namn har jag valt att dö på just det här sättet? Så jäkla korkat Lovisa, fattar du inte att det är helt idiotiskt att dö i en åkattraktion?

Sen säger det ju svoosch och man är nere på marken, jag brukar skrika IGEN! och rusa ut och ställa mig i kö för att åka en gång till.

Men jag kan förstå den där svindelkänslan. Jag får den varje morgon när jag står nere på iskalla blå linjen och väntar på Hjulstatåget. När det kommer (alltid försenat!) svischande från Kungsträdgården måste jag luta mig långt, långt bak för att ingen ska kunna putta ner mig på spåret. Jag får tvångsbilder av hur jag far fram emot t-banevagnen och av hur mitt huvud krossas mot rutan där en skräckslagen och nu för evigt ärrad förare sitter.

Och jag känner det i benen. Det där pirret, som jag förstår är samma som man får när man har svindel. Lite liknande fick jag när jag och O var uppe i La Sagrada Familla förrförra sommaren (men oj vad länge sen det var vi hade världens bästa semester!). Men då med en blandning av tvångstanken att faktiskt ta steget ner i intet när vi stod och tvångsfotade utsikten från de små balkongerna.

Obehagligt.