Medmänsklighet är gratis
Satt på t-banan från Kärrtorp till Centralen. Det var inte lika mycket folk som vanligt, de dubbla tågen strax innan åtta måste ha plockat det värsta lasset. Vid Björkhagen kliver en man med dragspel in. Han ser sig omkring i vagnen. Han får plats, inget snack om saken, ingen trängsel.
Han tar ett djupt andetag, spretar med fingrarna, fäller ut armbågarna och börjar sakta pumpa dragspelet ihop och isär, ihop och isär. Alla suckar djupt. Hela t-banevagnen riktar all sin morgonilska, all sin frustration över kyla/jobb/kollektivtrafik mot den slitna mannen med dragspelet.
Men han slutar inte spela. Han försöker sig på ett leende. Alla vänder honom ryggen. Av någon konstig anledning lyckas till och med vi som sitter vända honom ryggen. När han vid Skärmarbrink börjar tränga sig runt i den nu överfyllda vagnen och skramlar med sin plastmugg för att samla in pengar får han inte ett öre. Inte ens en titt eller nick. Han kliver av i Gullmarsplan.
Jag vet inte varifrån den mannen kommer, vem som får pengarna han samlar in. Men kvinnan som satt mitt emot mig och härmade hans tiggande fraser när han krängde runt i vagnen sa allt jag behövde veta. Bara för att han störde i morgontrafiken, gav det folk rätten att tycka illa om honom. Att hata honom. Att inte se hans mänskliga värde i över huvud taget.
Och det tycker jag är för jävla sorgligt. Skamligt. Det fattar väl var och en att om mannen hade ett val så att hade han inte stått och spelat Kalinka på linje 17 klockan halv åtta en tisdagsmorgon i februari. Och ett leende är fanimej dessutom gratis.
Och så gick det till när Lovisa blev Socialdemokrat igen
Det var alltså dags för mitt första möte med S-föreningen i Kärrtorp.
Jag småsprang till lokalen i vinterkylan. Utanför dörren stod två rullatorer och så fort jag klev in sänkte jag medelåldern med 50 år.
På riktigt.
- Hej hej, hälsade jag på en liten farbror som stod i hallen.
- Hej...sa han försiktigt och tittade ner i backen.
Jag kikade in i mötesrummet. Där var det inte en enda person som inte hade vitt hår.
- Hej hej, sa jag och höjde handen i någon slags halvvinkning.
Jag fick spridda mummel som svar. Några leenden med för stora löständer. Men smilen var äkta.
- Oj då, sa en man med svart pull over, jag brukar ju känna mig yngst här men det har du kommit för att förändra ser jag!
Så skakade han min hand hårt. Jag tog min plats vid ett av furuborden, det kändes som att alla tittade på mig. Jag log ett väluppfostrat leende åt dem vars blickar jag mötte. Det kändes lite som att stå på scen. Dansa, apa, dansa!
Mötet satte igång, jag fick dela dagordning med en 75-årig man som hette Börje, för kopiatorn krånglade tydligen. När det var dags att välja styrelse ropade valberedningen upp mitt namn som förslag på ledamot.
- Lovisa Gie...Girttt...Gierttzz, nämen vad heter du egentligen?
Allas huvuden vändes åt mitt håll.
- Jag heter Giertta, det uttalas hjärta, sa jag med hög stämma, för det var nämligen en grupp med damer i 90-årsåldern närvarande, och de hörde väldigt illa.
- Jaså hjärta, är du släkt med Aftonbladet då?
- Nej, nej, det är jag inte.
- Nähä, men silversmeden då?
- Ja, det är min gammelfarbror, svarade jag.
- Det hör faktiskt inte hit, det kan vi ta vid kaffet, mumlande en liten tant som satt mitt emot mig.
Men henne var det ingen som hörde. Hon pratade för tyst.
Jag blev i alla fall invald i styrelsen. Vi ska ha möte om några veckor, med en ny ordförande, han som brukade vara yngst i föreningen innan jag kom dit.
Och trots att min 75-årige dagordningskompis Börje trodde att jag var 50 ("Jag har ju varit med ett tag och sett en del, det förstår nog inte du för jag är 75 så jag är ju åtminstone 20 år äldre") och trots att sekreteraren kallade mig för Linnea under hela mötet, så kände jag en sådan fin gemenskap i den lilla källarlokalen med landstingsgröna golv. Det bjöds på soppa och prinsesstårta. Sergej, från Ukraina, gav mig ett vykort med en pärlhyacint på för att välkomna mig i föreningen och när jag tog av mig de klarblå skoskydden och vinkade hej då var det ett helt hav med rynkiga händer som höjdes och vinkade tillbaka.
Det gjorde mig varm. Arbetarrörelsen är världens mest framgångsrika, demokratiska rörelse och nu får jag vara en del av den. Globalisering och gemenskap, predikade Kurre, den nya ordföranden.
Hear hear, ekar Giertta!
Short summary
Jag är helt körd. Kaputt. Färdig. Slut som artist.
Pangmiddag på fredagen och F fick ett mellannamn i födelsedagspresent. Släktmöte på lördagen och jag och O bangade utgång med kusiner för att laga morotsbiffar och ugnsstekt potatis och titta på en thriller från 2003. Den var faktiskt bra.
Söndagen var långpromenad med syster K som gick vilse vid Dalens sjukhus, årsmöte med S-föreningen i Kärrtorp, 1,5 timme på gymmet och så välkommen-hem-mys med B.
Så ni förstår. Slut som artist etc.
S-föreningen i Kärrtorp var verkligen ett kapitel för sig, när jag fått i mig lunch och 15 koppar kaffe ska jag beskriva hur det kändes att sänka medelåldern i en lokal med 40 år. Och hur det kändes att en 75-årig man sa att han nog var 20 år äldre än jag. Try 50 farfar...
Mer om allt detta efter pausen. Lång paus.
Blomsterfredag
Ett yrke jag gärna skulle prova på är florist. Komponera buketter och stå omgärdad av plantor hela dagarna. Stressade makar som kommer in och köper ett fång röda rosor. Glada 25-åriga tjejer som andäktigt står och stirrar på liljor och papegojtulpaner.
Här i Sundbybergs centrum finns det inte mindre än fem blomaffärer. En av dem är så otroligt fin att jag nog tänker slå läger där när mitt vikariat är slut. Deras utbud gör att man storknar. Kamelior stora som hus. Krysantemum. Och en sort som heter Mönjelilja, eller Klivia, som var jäkligt tuff. Så tuff en blomma nu kan bli.
Enligt tjejen i affären är det inte så lätt att jobba som florist som många tror. Det är tunga lyft, ont i fingrar och så vidare. Men jag tror i alla fall att det slår rödsprängda ögon efter för mycket stirrande på en datorskärm.
Det är vad jag tror.
I dag är det ju förresten fredag, mina damer och herrar. Kalasbyxorna åker snart på!
Inte helt meningslös
Ni vet hur man ibland får låtar på hjärnan? Oftast bara ett riff eller en textrad som matas om och om igen innanför pannbenet tills man tror att man ska bli tokig.
Så har jag just nu. Fast inte med en låt (jo, "Transmitter failure" av Jenny Owen Youngs).
Utan med frasen, håll i er nu: I'm your brother from another mother. Eller snarare med uttalet: Am your brotha' from anotha' motha'.
Det kan vara en av världens fulaste meningar. Absolut inte någon som helst innebörd, utan bara...fjös. Och ändå. Runt runt går den i mitt huvud. När jag duschade i morse stod jag och hittade på andra rim med samma innebörd. Innan jag förstod vad jag höll på med. Jäkla skitmening!
Leggad
Servitrisen tog våra beställningar på mat och öl och gick ut i köket. Men hon kom snabbt tillbaka.
- Du beställde Zingo? frågade hon M.
- Nej, en Singha, svarade hon.
- Aaa, har du leg?
Så M fick snällt hala upp sitt id-kort. Av ren barmhärtighet ville servitrisen också se mitt leg, det tackar jag henne för.
Men jag undrar, kan det verkligen vara så att M såg ut att vara under 18, eller är kinakrogar så vana vid att tonnisar kommer in och dricker öl att de inte har lust att få fler anmärkningar?
Roligt var det i alla fall.
Fira
Jag köpte ju nya kalasbyxor i går, har för mig att det berättats att storasyster M hade en faiblesse för just sådana. Själv ville jag bara ha kjol och klänning. Var det vinter, vilket det ju ofta är i vårat land, blev det byxor med kjol ovanpå. Jag var väldigt före min tid, som ni hör.
Det fanns en par byxor jag älskade, min vita manchesterbyxor. Sådan där bred manchester. Så jäkla snyggt.
I morgon ska jag ha mina nya kalasbyxor på mig, hade jag tänkt. Det är ju ändå fredag. Och då ska man fira.
Jag är tillbaka
Jag kan meddela er att det gick bra. Jag gjorde inget superavancerat. Joggade tre minuter, sprang 30 sek, joggade tre, sprang 45 sek, joggade tre, sprang 30 sek. Och så höll jag på i en halvtimme.
Fick ett sådan sjujäkla adrenalinpåslag efteråt att det kändes som fredag. Ni vet, så där pirrigt i magtrakten, som en massa bubblande känslor som måste komma ut.
Det fick jag alltså av att springa. Så jäkla underbart.
Ibland undrar jag vad som hänt med mig på sistone. Men så kommer jag på, jag är tillbaka i mitt naturliga element. Det är ju så här jag brukade känna mig, glad och full av energi.
I'm back!
Shopping med en touch av madness
I går mötte jag upp mor för att söka efter byxor i stadens centrum. Jag är i stort behov av byxor. Inne på Zara på Drottninggatan var det så mycket folk att klädhögarna mer kändes som accessoarer till köerna. Titta, där står ett par skyhöga pumps mitt i folkhopen. Typ.
Vi orkade inte gå igenom hela affären, men plockade tre plagg var och tog sikte på omklädningsrummet. Kön var längre än till Systembolaget kl 17:45 en fredag.
Jag stod kvar i kön medans mor scoutade herravdelningen en trappa ner. Hon skickade ett sms: "Kom ner!"
Så det gjorde jag. Där var det tomt. Det stod två förskrämda killar tillsammans med sina bestämda flickvänner i ett varsitt hörn. Jag gick mot omklädningsrummen men blev stoppad av en tjej med obehagligt välnoppade ögonbryn.
- Du får inte prova damkläder här nere, sa hon.
- Nu skämtar du med mig va? svarade jag.
- Eh, nej...eller va?
Så ropade hon på en kille och frågade hur de gjorde med de som ville prova damkläder på herravdelningen.
Jag säger bara såhär: stackars, stackars kille. Han visste inte, när han nonchalant strosade fram till oss med stroppigt rynkad näsa, vilka han gav sig på.
- Man får inte prova damkläder på herravdelningen, ni får gå upp till damernas och prova där, snäste han.
- Har du sett kön där uppe? frågade mamma.
- Ja, men tyvärr är det så.
- Men det är ju inte en enda person som använder rummen här nere.
- Nä, men jag behöver de omklädningsrummen.
- Till vadå?
- Om någon ska prova något.
- Men det är det ju ingen som gör!
Så höll vi på ett tag, jag och mamma växelverkade tills den lilla mannen gav upp och sa att han skulle göra ett undantag för oss.
- Tack så hemskt hemskt mycket, tusen tusen tack, bockade vi och ilade iväg fortare än blixten.
Och det var en lyckans dag. Jag hittade en tröja med stjärnor, en vit klänning á la 70-tal och sen två par byxor på Weekday. På Weekday fick man för övrigt prova sina kläder var man ville. Kändes skönt. Att man inte delade upp könen som någon slags 50-talsreklam.
Bassning på Zara, tio poäng till mamma och Lovisa. Och så hundra poäng till den trevliga kvällen.
70-tals Lovisa is here to stay
Av någon anledning har jag börjat följa modebloggandet lite smått den senaste månaden. Jag vet inte alls hur det började, eller ens varför jag fortsätter. Men jag tror att jag är smått besatt av att "hänga med" redan från början (så blir man om man växer upp i en journalistfamilj och med föräldrar som sätter stort värde i att vara löjligt allmänbildade) och kände att det där med kläder har jag ju faktiskt inte särskilt stor koll på.
Det kan också ha att göra med att jag inte längre kan ha mina gamla kläder eftersom jag gått upp tio kilo det senaste året, kilon som inte vill försvinna. Så då får jag väl förändra min garderob, tänkte jag till slut.
Och därför sitter jag nu och läser om gula accenter, lek med silke vs. skinn och annat löjligt, onödigt och larvigt. Fast ibland är det ganska kul. Som idag.
I helgen övade jag på "Because I'm worth it"-mantrat som jag fått tilldelat mig, och införskaffade ett par utsvängda jeans. Jag har alltid vurmat ohälsosamt mycket för 70-talet (fast jag skulle vara världens sämsta hippie, gillar inte att vara smutsig och gillar inte knark) och tänkte att nu fasen gör jag slag i saken!
Så med v-jeans, tusen armband, boho-chica örhängen och flätor i håret traskade jag iväg till t-banan i morse. Det känns bra. Det känns rätt. Jag får bry mig om mitt utseende.
Because I'm worth it!
Fint
Det blev apelsin- och ananasjuice och limevatten med lillebror i stället. Och blåbärsmüsli med laktosfri mjölk. Nu när jag läser det ser det ju helt galet ut, som att jag är besatt av frukt och bär. Lite är det så, men någon jävla måtta får det väl vara?
Jag kunde inte hålla mig vaken tills O kom hem, men den hjälten gick upp innan mig i morse och gjorde frukost, väckte mig och somnade sen om. Fi fasiken vad fint.
Ensamkväll
Och av någon anledning gör det att kvällen känns som en evinnerlighet när jag tänker på den. Det handlar ju bara om två timmar innan jag ska dråsa i säng, men jag vet ju också att jag har en benägenhet att skjuta upp att gå och lägga mig så fort jag är ensam hemma.
Det är en dum ovana.
Så jag sitter och försöker fundera ut vad jag skulle vilja tillbringa kvällen med att göra. Och jag märker att det jag kommer på är ganska ledsamt, alltihop.
Här är min lista på förslag:
1. Sy upp de vita linnegardinerna jag fick av lillebror så att jag kan byta ut julgardinerna i vardagsrummet.
2. Dammsuga vardagsrummet.
3. Styrketräna lite hemma (OBS!! för att detta ska ske måste jag dammsuga vardagsrummet på grund av min dammallergi)
4. Städa städskåpet (the irony, jag vet)
5. Planera sy- och craftingprojekt för våren
Egentligen känner jag väl inte för något av det. Förutom dammsugningen. Och då känner jag mig ännu mer sorgsen. Som person alltså. Man kan väl inte längta efter att dammsuga heller?
JC skämmer ut sig med ny reklam
Ja, ni vet.
Men just nu kör JC en reklamkampanj i Stockholms t-bana som gör mig riktigt jävla förbannad. För JC riktar sig inte till den mogna, vuxna kvinnan, utan de riktar sig till småtjejer, nyblivna tonåringar och barn. Och tjejen de använder i reklamen är så undernärd att inte ens de skickliga photoshoppande reklamarna har lyckats få henne att se hälsosam ut. Jag känner inte denna tjej, vet ingenting om henne, men vad jag faktiskt vet är att många 13-åringar kommer att klämma på sina magar om kvällen och tycka att de är för feta. För att de inte ser ut som hon.
Och det gör mig så fruktansvärd upprörd på JC. Först och främst. Sen blir jag upprörd på modebloggare, krönikörer och alla de människor där ute som har möjlighet (alltså många läsare/tittare/mottagare) att anmäla eller åtminstone ta upp frågan, men inte gör det. Ingenting har jag läst om att JC vurmar för ett undernärt ideal med sin reklam.
Jag tycker att det är dags att en klädkedja går i bräschen nu och försöker sälja sina plagg med hjälp av sunda modeller. Att de tar ansvar. För det gör de inte nu. Och JC är ju inte omedvetna om detta, de vet exakt vad de gör, men skiter i det.
Fy fan för den där världen alltså.
Fy fan!
Konstigheter
Fråga två: Varför göra om detta flera gånger om dagen, nu i ett halvårs tid?
Fråga tre: Hur ska jag bete mig, ska jag strunta i att svara, ignorera vederbörande eller säga mitt svar ÄNNU HÖGRE om och om igen?
Arbetsplatsens vägar äro outgrundliga.
Vår dag!
Idag är det min dag. Min och min släkts dag. Det är alla Gierttans dag.
Här kan ni läsa lite om en förfader. En riktig spellevink som det verkar...
Porslin - min akilleshäl
Förutom att jag gjorde av med pengar, och det är bland det jobbigaste jag vet. Köpte ett par boots (extremt damigt!), ett par utsvängda jeans (ganska korkat?), en långkofta (varför?), läppstift och läppglans. Jag har gått och peppat för att handla dessa saker i flera veckor, och ändå har jag svårt att riktigt njuta av det. Men jag övar.
Innan alla inköp strosade jag runt på Åhléns glas- och porslinsavdelning. Jag skulle kunna bosätta mig där. Och göra av med alla mina pengar också, det känns inte alls lika ångestladdat att köpa keramikasken Purnukka från Iittala (ljusgrå) eller ett par Swedish grace-fat från Rörstrand som det gör att införskaffa ett par brallor. Jag har ingen aning om varför det är så.
Problemet är också att jag blir störtförälskad i nästan allt där inne. Jag kan inte bestämma mig, vill att alla fina saker ska få följa med mig hem. Går runt, runt och klappar på de släta ytorna, fantiserar om dukningar med Gustavsbergs Natur-serie i blåbärsblått och känner hur saliven rinner. På riktigt.
Jag borde blivit inredningsmänniska i stället, tänker jag ibland. Eller lyxhustru.
Helgens poängskörd
Indian Garden, maten: full pott.
Indian Garden, sällskapet vid bordet bredvid vårat: Fem minus, de hade spänd stämning plus en karl som pratade högre än skriken från Lady Gagas tilltäppta porer.
Lukten på Carmen: Tio minus, öl, svett och smutsiga armhålor.
Lukten på Scandic Malmen: Fem poäng, helt godkänt.
Vinet på Scnadic Malmen: Sju poäng, lite surt.
R:s 25-årsfest: Full pott!
Avståndet mellan Ulvsunda Wärdshus och Kärrtorps t-banestation: Tio minus.
Minikamphunden jag fantiserade om i värmerummet vid Gullmarsplan: Hundra miljarders poäng.
Det var helgen det. En särdeles fin helg. Hurra för det!
Nu kommer helgen
Arbetsdagen lider mot sitt slut. Äntligen helg. Fast jag fattar helt ärligt inte riktigt vart veckorna tar vägen någonstans. Svisch så är de förbi. Som en snöstorm. Nästan.
I kväll ska jag och O på date. Har alltid tyckt att det har låtit så fruktansvärt löjligt att använda det ordet, men på senare tid, när jag fått ett dagjobb och vi liksom aldrig ses har jag omvärderat det. Date=bra. Vi ska först gå och äta på Indian Garden som vi åt på på hans födelsedag förra året. När jag ringde och bokade bord fick vi en tidsgräns på vårt besök. Man får tydligen det nuförtiden på restauranger. Trist tycker jag, men jag förstår att krögarna behöver två sittningar på helgerna. Tror jag.
Sen ska vi gå på bio. Det är en old fashion date á la America helt enkelt. I morgon är det tusen saker som ska fixas. Och sen är det kalas. Ett av de otaliga 25-årskalas som 2011 kommer att bjuda på. Inte mig emot. Jag tycker om kalas. Då får man ha kalasklänning om man vill. Och det vill jag.
Äntligen helg alltså. Vamos a Söder!
Arbetsansökan
Jag heter Vinter, är flera miljoner år gammal och vill väldigt gärna få chansen att vikariera hos er i Sverige.
Jag har tidigare erfarenhet av att lamslå hela jordklotet, men det var några miljoner år sen sist, så just nu kan man säga att jag har hoppat in där jag behövs.
Förra året var jag med och ställde in hela Skarpnäcklinjen i flera månader, ett väldigt framgångsrikt projekt som jag arbetat med länge. Nu i år chockar jag invånarna i Stockholm, framförallt de som arbetar på SL, med att återvända lite då och då, när de tror att jag har försvunnit.
Jag har alltså stor erfarenhet av att både breda ut mig, jobba i bakgrunden och överraska samt att vara extra jobbig och kall.
Jag hoppas att jag får chansen att presentera mig ytterligare vid intervju.
Med vänlig hälsning,
Vintern
Glasstorsdag
Okej, nu när jag läste igenom det där högt i mitt huvud (jag gör sånt, läser högt i huvudet) lät det inte särskilt smarrigt med naturell yogurth och fiberskorpor. Men jag tycker att det är det. Jag älskar det. Älskar mina mellanmål.
Alltså, jag ska få glass till efterrätt i kväll. Hur mycket bättre kan en torsdag bli egentligen?
