Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Pip.

Fredagens poäng:

Kalasbyxor från Weekday: tio poäng.
Marguerita son födrink: sju poäng.
El Diablos enda vegetariska rätt: åtta poäng (extra plus för rödbetechipsen).
Efterrätten med chokladkaka, hemmagjord knäck och hemmagjord yogurthglass: full pott (sååå gott!).
Bristen på värme på Kungsholmen: tre minus (ungefär samma temperatur också).
Köttberget på Allmänna gallertiet: tio minus.
Inredningen på AG: två plus, fin bar men kala väggar och väldigt jobbigt ljud som studsade mot de vitkaklade väggarna.
Att någon snodde O:s väska: Tusen miljarder minus. Tjuven borde skjutas. Pang bom.

Det var en helg av utgångar, detta den första rapporten. Kändes som en "ung" och "fartfylld" helg, fast med citationstecken ändå.

Ändå.

Fredagsfikat kommer bli min död.

Blåbärsmuffins med blåbärsfrosting och daimkulor. Först blev jag alldeles nipprig och snurrig, nu önskar jag finna mig ett lugnt hörn där jag kan däcka. Och sova i tusen år.

Sockechock på Sumpan. Lovisas svar på "Elsas Mode" eller något...

Det regnar. Och jag gillar det. En helt ny känsla för Lovisa.

Fast lite liknande som jag hade i Burkina Faso i somras. Då var regnen som en sådan där andningsbubbla i Sonic-spelens undervattensvärld. När det börjar räknas ner från fem, musiken ökar i takt och Sonic stressad kutar runt på havets botten och letar efter en bubbla med luft. Han når fram, öppnar munnen och aaaa... Lungorna fylls på igen.

Så var regnet i Burkina.

Regnet i Stockholm fredagen 4 mars är mer som en lycklig känsla av vår. Jag tänkte faktiskt på vägen till t-banan i morse att jag önskade att det kunde regna lite så att snön försvann. Och så börjar det regna. Tack vare mig.

Varsågoda allesammans, varsågoda!

Det pirrar lite i magen.

Någonstans bakom naveln sitter det, pirr pirr.

Jag har kalasbyxor på mig idag. Mörkgråa, slinkiga gubbyxor, men de skriker KALAS. Svart, vid spetströja till det. Orangea naglar.

Anledningen är att O och jag ska äta finmiddag i kväll. På en dyr restaurang på Kungsholmen. Bara vi två och inte av någon särskild anledning. Det ska bli härligt.

Så pirret i magen är nog ett vanligt fredagspirr.

Ett bra pirr.

En Stockholmsspaning:

Dn.se har en artikel med rubriek "Kista försvann inför kremering i Råcksta". Jag fattade verkligen inte varför Kista (blå linjen) försvann på gröna linjen mot Hässelby Strand? Sen läste jag artikeln, och förstor att det var en kista det handlade om. Japp...

Idag frågar jag mig två saker.

1. Hur säger man egentligen banan på norska, om det inte heter guleböj?
2. Hur jäkla bra är Croneman?

Jag vet svaret på fråga två. Croneman är: Så. Jävla. Bra. Det är skönt, befriande och roligt (ja, han ÄR rolig) med någon som alltid tycker tvärtemot. För att på något sätt sätta stopp för masshysterin som drabbar "hela svenska folket" titt som tätt. Det borde finnas fler små Cronemannare runtom i landet som tar ämnet, tippar det på ända och läser verserna bakifrån.

Ja, så sjungs det i mitt huvud just nu. För det är klart att det sjungs!

Lovisa på lunchen: Jogg jogg.
Lovisa efter joggandet: Äta äta.
Lovisa en timme efter ätandet: Hungrig igen.

Typiskt!

Om jag fick bestämma skulle det bli vår precis just nu. En vår då man kan ha jeans, tjocktröja och jeansjacka, gympadojor, tjeckisk öl och gräs under rumpan. Ja, ni fattar. Sitta i en park, förslagsvis på Söder, dricka öl, frysa lite om fingrarna för att ölen är kall, kika på de andra puckona i parken som envisas med att sitta på gräset fast det är vått och man får jordfläckar på bakfickorna. Lite musik ur någon mobiltelefonhögtalare, med största sannolikhet dålig musik.

Kanske har man en boll. Som man kan kasta/sparka och som då och då far in i buskagen som inte hunnit bli gröna så att bollen åtminstone är lätt att hitta.

Ser ni, jag har ju redan bestämt så bra. Våren! Det är bara att komma nu. Fritt fram!

Igår struttade jag runt i stan med O:s mor och införskaffade lite födelsedagspresenter till honom. Själv har jag lite panik, som vanligt. För han köper alltid så bra grejer och min hjärna är helt tom. Vad fanken ska karln ha?

För det är ju så, om man har någon som man vill ge precis allt till, då blir saker man kan köpa i en affär alltid lite pluttigt. Jag vill ju liksom ge honom solen, månen och all kärlek i världshistorien. Men de har varken stjärnor, stenklumpar eller flummighet på Åhléns eller JC. Jag har kollat. They're all out.

Uschanimej.

Idag fyller O:s brorsdotter år också, så i morse gjorde vi en video till henne eftersom vi inte hinner åka dit och fika. Det går inte att embeda filmer när jag är på jobbet, så här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=LQ7UWzAvjms

Enjoy alles!

Jag är så obehagligt snurrig i dag. Sådär som jag brukade vara när jag svimmade mycket. Det känns som att jag är en minut från att falla pladask till golvet, hela tiden. När jag böjde mig ner alldeles nyss för att plocka upp min tröja från golvet var jag tvungen att hålla i mig i skrivbordet, annars hade jag ramlat ihop.

Uj uj uj. Undrar just vad det kan vara för något? Vad är det för slags förkylning egentligen?

DN Söndag är fortfarande väldigt bra på många sätt. I helgen fanns den här fantastiskt fina intervjun med Pernilla Andersson. Precis så bra kan feature vara, inspirerande och intressant. Heja.

Nämen nu var jag ju sjuk i en dag till, lyckades inte bli helt frisk under helgen och jag fick skippa måndagsyogan och bara sova, sova, sova. I går sov jag också, och så åt jag fiberpasta med stark tomatsås och fetaost. Det var fasligt gott.

I morse var jag på jobbet 8:15, bara för att kompensera för mina sjukdagar lite. Det var nog bra. Och vips så var det mars också. Mars kan bli riktigt bra tror jag. Framförallt för att det snart är april.

- Kan du jobba på Gotland i sommar tror du? frågade O i måndags.

Mitt svar blir ju tyvärr nej, men det skulle inte vara helt fel att jobba på en ö några månader. Tyvärr går det inte i år.

Att solen skiner i dag är inget annat än fantastiskt, makalöst och helt rätt. Vi tackar solen och sömnen med tre starka hej! HEJ HEJ HEJ!

Nä, jag är inte riktigt frisk, som jag trodde.

Orkar jag yoga ikväll? Är det värt det? Kommer jag bli sjukare eller friskare? Helst vill jag bara sova och tycka synd om mig själv, i omvänd ordning.

Jag brukar ju bli så glad av yogan. Men just nu känns det som att det bor en bomullsman i mitt huvud, och han är inte särskilt snäll!

Ämen fy vilken konstig helg. Kan väl sammanfattas med att jag inte har bakat något bröd, för lillebror väckte mig i lördags och sa att någon ringde på dörren.

Vem fanken ringer på dörren klockan nio en lördagsmorgon tänkte jag när jag drog på mig pyjamasen. Ingen såklart. För klockan var inte nio, hon var halv tolv, och utanför stod far hungrig som en varg med en borrmaskin i ena handen och en nyköpt verktygslåda i den andra.

Ja, som sagt, luddig, lurvig helg. Gårdagen med O var i alla fall guld. Vi myste mer än vad någon myst förut. Gick promenad, gjorde yoga, städade, tvättade, kollade på film. Hann med en hel del.

Betyg på helgens aktiviteter:
En stor stark: tre minus.
Vinet på Debaser: två minus.
Lillebror: 15 plus.
Taklampa i sovrummet: tio plus och ett jippie.
Ikea som säljer fel storlek på sockeln till lamporna i sovrummet: 15 minus och många suckar.
Old fashion häng på Söder: tio plus och hurrarop.
Melodifestivalen: Inget betyg.
Musikspelet Oogachaka: tio plus.
Spela biljard: Bara massa plus.

Fast känns det som att det redan är dags för en ny vecka? I don't think so...

Det är så lätt att döma. Men det är precis lika lätt att säga förlåt. Tänkte på det, nu när jag har Lyxfällan på i bakgrunden. Ledsamt, ledsamt program. Men ibland får de till den där rätta känslan. Grejen. Nerven. En klapp på axeln som är äkta. Ett ögonkast som betyder något. Då är "reality"-tv som bäst.

När det faktiskt är på riktigt.

Oj oj oj. Jag tror jag är på väg att falla för den senaste träningsflugan.

Jag känner att jag måste variera min träning lite mer, inte bara styrketräna, springa och yoga. Så jag tänkte att jag skulle prova på... ZUMBA.

Men på mitt gym finns det ju inga pass, så jag tänkte köra på O:s kinect. Det verkar skoj, med lite dans och tjo och tjim. Nackdelen: jag kommer att stå ensam i mitt vardagsrum och det känns antagligen extremt löjligt. Kanske får jag med mig O. Men antagligen inte. En annan nackdel: den otroligt störande tv-shopreklamen som gått i över ett år, men xumbans grundare och ett gäng människor i salsabyxor och sexpack som svänger sina spraytanfärgade lurviga i neonljus. Jäkligt störig reklam.  

Har läst på en del om zumba och kan heller inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det verkar bra eller dåligt. Äsch, jag provar. Det kan väl inte gå sämre än dåligt och i värsta fall säljer jag spelet för en 50-lapp på Blocket.

Let's get ready to Zumba!

Jack klarade det. Han stängde av sig mitt i alltiohop och vår trådlösa nätverk orkade inte sträcka sig hela vägen från arbetsrummet till schläslongen i vardagsrummet, men det gick fint ändå. Och jag hann med att göra en timmes yoga också. En bra onsdag kväll all in all.

Men någt hände idag på gymmet, jag vet verkligen inte vad. Jag skulle springa intervaller men efter 16 minuter hade jag sådan håll att det var omöjligt att fortsätta. Det har inte hänt mig sen jag tränade handboll, att jag fått sådan håll att det knappt går att andas. Men idag hände det alltså. Jag styrketränade lite i stället för att springa klart, men jag känner mig väldigt konstig i hela kroppen fortfarande.

Antingen är jag på väg att bli förkyld, något jag VÄGRAR! Eller så ska jag aldrig mer skippa mitt förmiddagsäpple. Något av det är det. Ischinamej.

Funderar på om jag ska köpa lite torkade aprikoser på vägen hem. Svår fråga...

Ikväll ska O repa.

Jag ska göra halvviktiga saker. Helst av allt skulle jag vilja göra yoga, så det kan jag nog klämma in någonstans.

Men först ska jag som sagt göra halvviktiga saker, med hjälp av Jack, min mini-PC.

Jack har varit lite bortglömd den senaste månaden, jag tror till och med att han känner sig ensam. Och det är ju inte alls min mening. Därför ska han få komma fram idag, och jag ska knappra och klicka på honom så att han blir varm och go igen.

Lilla Jack.

Det kanske är anledningen till att jag har haft så svårt att komma igång med mitt skrivande ordentligt, att jag ser min dator som en person och därför får ruggigt dåligt samvete så fort jag inte bryr mig om honom? Jaja, skyll på det du Lovisa.

Lilla Jack, du borde starta en klubb med Moltas, för honom har jag inte vattnat sen i december. Och Gudrun, som håller på att börja blomma, har inte heller fått något vatten. Varken Jocke eller Lisen heller. Gudrun, Jocke och Lisen är mina orkidéer hemma i lägenheten. 

Jag vet inte varför jag envisas med att ge saker och blommor personligheter. Kan det ha att göra med att jag inte hade några husdjur som barn? 

Lilla Jack, ikväll ska du i alla fall få komma ut och leka. Men om du håller på och tjata om det där nedrans Nortons antivirus igen får du bassning, det orkar jag inte en gång till. Men, jag ser trots allt fram emot att få umgås lite med dig. Lilla, lilla Jack. 

I går innan jag gick och la mig bad jag en stilla bön ut i natten.

"Snälla, rara vinter. Kan du inte bara försvinna? Förstår du hur slut vi är just nu? Hur trötta och helt orkeslösa? Vi vill faktiskt inte mer. Vad är det för mening med att få oss att frysa och hålla oss instängda i trånga lägenheter? Vad är meningen med att göra oss så bleka i själen att vi knappt vill gå upp på mornarna? Varför klamrar du dig fast i oss? Snälla, snälla vinter. Försvinn. Jag orkar inte mer!"

Men när jag vaknade i morse hade jag inte blivit bönhörd. Och de stora, frasande jackorna var precis lika många på t-banan. Och det isade i tänderna när jag gick med öppen mun.

Så jag undrar: Hur orkar ni? Vad har ni för knep och trix för att klara av vintern? Mina är helt slut nämligen, och jag måste stå ut en månad till, minst. Hjälp!

Gjorde misstaget att sätta mig bredvid två babblande småbarnsmammor på t-banan i morse. Jag ska aldrig, aldrig göra om det. Någonsin.

- A, men vi gick ju på en sån här genuskurs och då sa de att "varför ge barnen två möjligheter i stället för hundra" liksom, och det tyckte jag var så bra.
- Verkligen bra, verkligen.
- Ja, men samtidigt var det ju grejer som jag liksom inte alls tyckte var bra, lite...vad heter det...ettspårigt typ.
- Ibland är det ju så, man kan ju inte lyssna på allt.
- Nä, men som typ att man inte ska ge komplimanger om ett barn är fint. Att man ska fråga hur det känns att snurra i kjolen i stället för att säga att barnet är fint.
- Men alla vill ju vara fina.
- Ja men eller hur! Alla vill ju vara fina, barn också.
- Och man märker ju på dem hur glada de blir när man säger att de är fina.
- Verkligen. Så man kan ju inte göra allt så där genus.
- Nä, eller hur.

Alltså.

I en halvtimme satt jag och lyssnade på det här totalt hjärndöda samtalet. Vid Slussen var jag nästan benägen att dänga min matlåda i huvudet på dem. Eller åtminstone förklara vad i helskotta genus är. Och att kursledarna antagligen hade försökt lära dem att inte bekräfta prestationer hos barnen, utan bekräfta dem som personer.

Jag dog. Tröttsamma, tröttsamma människor. Jag längtar inte ett dugg efter att bli förälder om de andra föräldrarna ska vara sådana där pulver.

PULVER!