Nudisten på gymmet
Jag kämpade mig fram till gymmet på lunchen, slafsade in i omklädningsrummet bara för att upptäcka att jag inte hade packat någon träningströja. Först fick jag lite panik, men struntade sedan i konventionen och ställde mig på löpbandet i tjejavdelningen med springtights och sport-bh. Jag kan meddela er att jag svettades precis lika mycket som jag brukar, enda skillnaden var att alla runtomkring mig fick äran att se min lilla mage skvalpa runt som en skrämd pizza på rymmen från kebabköttet.
Nä, det var nog ingen härlig syn och det var märkligt hur naken jag kände mig med bar mage på löpbandet. Verkligen blottad. Jag kunde ju hellet inte strunta i att stretcha, och det kan jag säga er damer och herrar, var fruktansvärt när man böjer och vrider sig över sina egna valkar. Måste verkligen komma ihåg träningströja i morgon. Annars kommer mina gymkompisar tro att jag gått och blivit nudist.
Och det har jag inte.
Än.
Jobbigt jobbigt
Idag är en rysligt trött dag. Gick upp vid sextiden och gjorde lite yoga innan frukost, men det var så länge sen jag hann dammsuga ordentligt att jag blev rejält allergisk av att vara på golvet. Dammallergerin har verkligen ökat det senaste året, mina ögon har fortfarande inte återvänt till normal storlek, mitt högra är dessutom hälften så stort som det vänstra.
Inte sådär jäkla snyggt.
Så ingen bra start på dagen. Ska jogga på lunchen, öka tiden en aning, det tror jag att jag klarar. Det var så fasligt skönt att springa utomhus i tisdags, trots att det var halt som satan. Funderar på om jag ska prova på att springa intervaller på löpbandet i helgen. Tror det kan bli bra. Och jobbigt.
Jag gillar jobbigt när det kommer till träning!
Vill inte ha vilodag!
Det är något med det blekblå vinterljuset som gör att jag bara vill sitta i en skidbacke och äta schweizernöt också. Göra världen mest obekväma stol av skidorna nedstuckna i snön och stavarna på tvärsan. Har man tur får man låna pappas tjocka handskar som sittunderlag. Om man har tur.
Nöt-russin-och chokladbladning i små plastpåsar. Alla är egentligen bara ute efter chokladen. Den smakar bäst i kyla. Så är det.
Ja, lite skidåkningsnostalgi här helt enkelt. Eller, ganska mycket faktiskt.
Vilodagar alltså, vilket jäkla strunt!
Jag ÄR svenskt mode
Jag har inte heller lyckats införskaffa en sådan där tjusig, knallgul reflexväst än, så jag tar min Bolibompadrakereflex, min Wonderful woolreflex (formad som ett får) och en röd reflex formad som en elefant och knyter fast med garnstumpar i mina kläder. Det daskar lite sådär oskönt mot lår och mage när jag springer, men det får det vara värt. Man måste ju synas för guds skull.
Övervägde ett tag att löpa förbi min brors fönster och skrämma skiten ur honom genom att knacka på det med en pinne, men jag avstod. Det far äckligt halt på hans gata nämligen.
Så förutom reflexerna dinglandes runtom min bleka lekamen har jag mina knallrosa tumvantar som jag fått från syster M för hundra år sen, mina överdragsbyxor som jag köpte när jag började spela handboll igen vid 13 års ålder, Radiosportenjacka och en väldigt snygg mössa från JAM. Ni vet, musikaffären med den ruggigt irriterande reklamen med en råtta som spelar elgitarr. Mössan är formad sådär som 90-talshiphopparnas mössor var.
Så jävla fashion är jag. Så jävla fashion.
Sundström=hjälte
Jag klarade inte av att känna så mycket starka, mörka känslor redan vid Gullmarsplan på mornarna, så jag la boken åt sidan och tog i stället upp en julklapp som bland annat innehöll en mongol som flår en japansk soldat. De börjar med ansiktet, kan jag berätta.
Nu låter ju inte det här heller riktigt som en lycklig och skojig läsupplevelse, så nu är även denna bok på is och jag har gått tillbaka till att läsa om hur allt gick snett för Danmark. Och upptäcker att jo, jag blir fortfarande förbannad. När chefsredaktörer hasplar ut sig hån och nedsättande kommentarer mot andra kulturer och om islam. När politiker öppet berättar att man är mindre värd om man väljer att ha på sig slöja. Att de som vill bli danska medborgare ska kryssa för, i "Erklæring om integration och aktivt medborgarskap i det danska samfundet", att de förstår att diskriminering på grund av kön, hudfärg, hot och hån mot grupper på grund av tro eller sexuell hållnng är olagliga i Danmark.
Men att politiker, journalister, debattörer, ja, många makthavare helt enkelt, får göra precis allt detta bara om vederbörande är muslim.
Det är så obeskrivligt ovärdigt, alla dessa uttalanden i boken. Lena Sundström är just nu min hjälte. För hon parodierar inte de intervjuade, hon utgår från sitt eget behov att försöka förstå.
Men jag förstår fortfarande inte. Hur föddes det här hatet? När blev det en accepterad hållning att islam är mindre värd än andra religioner? När slutade folk försöka förstå innan de började kasta sten hejvilt omkring sig?
Knepiga frågor.
Jämtin reagera nu!
DN toppade dagens etta med att inkomstklyftorna i Stockholm ökar.
De som bor i innerstaden tjänar mer än boende i förorterna och skillnaderna har ökat de senaste tio åren. Man förklarar det med utförsäljningen av allmännyttan och flera andra saker.
Carin Jämtin säger: "Jag tror att många stockholmare inte är medvetna om hur stora skillnaderna är. Man underskattar problemen."
Jag tror snarare tvärtom. Finns det någon stockholmare som inte vet om att de på Norrmalm tjänar mer än de i Skarpnäck? Finns det stockholmare som lever i villfarelsen att de på Södermalm har samma ekonomiska förusättningar som de i Kista? Självklart inte. Klasskillnaderna, inkomstskillnaderna och skillnaderna i levnadsstandard är enormt tydliga i min stad, de blinkar, skriker och kräver din uppmärksamhet precis hela tiden. Latten kostar inte lika mycket i Skärholmen Centrum som i Västermalmsgallerian. Du får en etta på Kungsholmen för samma pris som du får en trea i Kärrtorp. Och det här är bara för de som har råd att köpa sitt boende. För det är det många som inte har.
När jag läser i artikeln hur man inte gjort några ordentliga uppföljningar kring utförsäljningen av allmännyttan blir jag alldeles kall inombords.
"Regeringens nye bostadsminister, Stefan Attefall (KD), medger att antalet utvärderingar borde vara fler.
– Vi borde nog ha lite mer av djupgående studier kring bostadspolitiken. Vi påverkas oerhört länge av det som görs. Det är möjligt att fler högskolor och universitet borde ha inriktningar med bostadspolitik och byggande. Och om olika faktorer som påverkar boendet, säger han."
Jaha, så det är högskolor och universitet som borde ändra inriktning. Om högskolor och universitet ropar och skriker att det är på väg åt fel håll, hade utförsäljningsivrarna kanske lyssnat då? Jag tror inte det. Bara det att man använder ordet "ombildning" i stället för "utförsäljning" säger ju allt. Det är som att man använder "bosättare" i stället för "ockupanter". Det är missvisande.
Nu, Carin Jämtin, är det faktiskt dags att bli det oppositionsborgarråd som Stockholm behöver. Inte om ett år. Nu.
So can it go
Fyra år av högskolestudier och Lovisas nya yrke är... tv-sminkös.
Så kan det gå.
För övrigt har jag ätit en till påse med anansringar nu. Är helt matt i kroppen av blodsockerfall, yisch. Oavsett om det är godis eller chips, så är det ju 360 kalorier per 100 g (en påse är 90), så jag har precis fått i mig ungefär en tredjedel av mitt dagliga behov via ananasringar. Inte helt smart tänkt Giertta!
I går när jag stod och borstade tänderna i vårt soldränkta badrum slog det mig: jag är 25 år nu. Jag har varit det i en månad, men det var inte förrän igår som det sjönk in. Jag är 25. Jag är inte ung eller liten längre, jag är en helt legitim vuxen.
Först blev jag lite rädd. Sen blev jag bara glad. 25 är en ypperlig ålder inbillar jag mig. Nu kan jag få tänka på de stora frågorna precis hur mycket jag vill utan att jag är pretto eller oroar mig i onödan. För i och med att mina ålder skriker mogen är det okej att faktiskt bry sig och svettas lite på riktigt. Och inte låtsas att man är chill med allt.
Är hur som helst obeskrivligt glad för att alla som kom på festen i lördags var där. Vill bara gosa upp dem i kuddrummet hela bunten. Japp.
Träsktrollet Lovisa
Därför har jag fallit ner i träsket igen. Ananasringsträsket. Djupt ner dessutom.
Jag har varit så duktig i två veckor. Jag tog tag i mitt beroende. Insåg att mitt sug var större än min vilja. Jag accepterade att jag inte kunde äta bara en eller två bitar, jag åt hela påsen. Så jag köpte inte fler påsar. Nog är nog, aldrig mer, stopp!
Jag förstår nu, hur lätt det är att trilla av vagnen. Att falla tillbaka. Jag trycker i skrivande stund i mig en hel påse med ananasringar och jag njuter av varenda tugga. Det är jag värd, det är jag värd, gastar hjärnan mellan tuggorna.
Så. Jävla. O-värd!
Big thanks
Efter noggrann preppning var det så dags för ett gäng fjortisar att samlas i Bergshamra. SL hade stängt av t-banan, så alla som kom var hjältar på ersättningsbussar.
Jag hoppas verkligen att alla hade kul. Jag bestämde mig för att dansa nästan hela kvällen, bra val eftersom två småbröder och två kusiner höll igång dansgolvet alldeles ypperligt.
O var en superman hela dagen och kvällen och i går när han efter två timmars sömn åkte för att lämna tillbaka nycklarna till lokalen. Jag sov lite längre och gick sen en två timmar lång promenad fram och tillbaka över Skogskyrkogården.
Sämre helger kan man ha, tack!
Vila i frid Lena Nyman
Lena Nyman har gått bort och det gör mig så sorgsen. Så väldigt, väldigt sorgsen. När Astrid Lindgren gick bort 2002, då jag gick i gymnasiet, lyssnade vi i klassrummet på en cd-skiva som Lena Nyman spelat in. Det var dikter som någon tonsatt och Lena liksom pratsjöng med sin hesa, djupa röst. En handlade om en lindansös och det var så obeskrivligt skört och fint och kändes som helt rätt musik att ha när man tänkte på sorgliga saker. Astrid Lindgren och Lena Nyman har på något sätt alltid hört ihop för mig.
Jag tror att jag känner lite extra för Lena Nyman tack vare hennes roll som Lovis i Ronja Rövardotter. På många sätt den första feministen jag stötte på som barn. Nästan alla i min släkt hävdar att det är de som har bestämt vad jag ska heta, men mor min har alltid sagt att hon döpte mig efter Lovis. Jag var besatt av att vara Ronja när jag var liten, numera är jag ju Lovis.
Därför känns det sorgligt att en sådan otrolig skådespelerska fick sluta sina dagar i sjuksäng. Som Skalle-Per, fast utan den benvita hättan. Jag lägger till fredagen 4 februari 2011 som ännu en dag som jag inte kommer glömma bort. Sorgset.
Snö?
- Men gå upp då! skriker hjärnan.
- Gå upp själv dumhjärna, svarar kroppen och ligger kvar.
Och till råga på allt snöar det i Sunbyberg. När jag knatade iväg till tuben i morse tänkte jag att fasen, det känns lite som vår och det knastrar så härligt under skorna. Men när jag kommer upp från blåa linjen i Sumpan möts jag av snö.
Vad är poängen med det? Kära vinter, det går ändå mot vår, du kan lika gärna ge upp, det är ingen idé. Ingen tycker ändå om dig. Gjorde vi det skulle alla bo på Svalbard. Men nu gör vi inte det. Nu bor vi i Malmö för att det är mycket mildare klimat där. Fatta vinken!
Idag är det dessutom allvar. I morgon är det fest. Satfläsk vad jag hoppas allt blir bra. Det känns som att jag glömt tusen saker och inte gjort en enda. Iiik.
Kvällens poäng i antal
Antal nostalgipoäng: Full pott.
Antal kreativitetspoäng: 7.
Antal fjärilar i magen: tusen.
Antal trötta blickar oss sambos emellen: ungefär tre. Eller fyra.
Antal gånger O har fått gå till tvättstugan: 8, för han bokade grovtvättmaskinen av misstag och har fått traska mellan tre rum och joxa runt.
Antal gånger Lovisa fnissat i smyg åt O:s fadäs: 15.
Antal gånger Lovisa får ångra att hon fnissar åt O:s fadäs för att han ser ledsen ut: 15.
Antal gånger O sagt "Nä, men den låten har jag aldrig hört/serien har jag aldrig sett, för jag bodde i Nicaragua då": ungefär varannan.
Nu ska här till och sova. Måste vara utvilad för i morgon. Då ska jag köpa en kavel. Oh yes.
Where is Ribbing when I need her?
Konstigast är att min hjärna har prioriterat "färga ögonbrynen" högst. Det liksom blinkar en röd liten lampa mellan ögonen "OBS OBS OBS! Färga ögonbrynen". Blink blink. Blir trött i näsan av det.
En sak jag märkt med Facebookinbjudningar nu är att vissa inte kan hantera om det inte finns någon, och andra kan inte hantera att de finns. Vissa svarar ja eller nej med vindens hastighet, andra har inte rsvp:at fastän jag petat på dem flera gånger. Virtuellt alltså. Fast jag har inte pokat dem, jag har skickat ett meddelande. Och ändå, ligger deras profilbilder där och guppar i ingenmansland.
Kommer de, eller kommer de inte? Vill de inte? Tycker de inte om mig? Eller har de inte sett inbjudan?
Ja, det är verkligen komplicerat nu för tiden med inbjudningar.
O:s klasskompis, som har lika vackert namn som jag själv, skickade snigelpost vilket jag tycker var beundransvärt! Men sen fick hon massor av samtal och sms för att folk hade tappat bort inbjudan, märkt att det inte fanns något Facebook-event och fått panik. Vad tar man sig till då?
Jag tror att det kommer att fortsätta vara såhär rörigt tills någon sätter ner foten och bestämmer hur vi ska göra. Vilka regler vi ska följa. Förslagsvis Magdalena Ribbing, hon är duktig på vett och etikett!
Koko koko koko
Saker som ska fixas läggs på hög, skjuts undan och göms i hörn. Har jag varit på systemet? Nej. Har jag skrivit frågor till 2000-talsquizzet? Nej. Har jag bestämt vad jag ska ha på mig? Nej.
Men vad har jag gjort med tiden då egentligen?
Jo, igår köpte jag en vit kajalpenna. Precis samma märke som jag hade som 14-åring också, L'Oreal, och jag blev faktiskt chockad av hur fult det var när jag provade den. Tänk att jag såg ut så, i flera år. Lätt obehagligt. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var skitsnygg att ha ett vitt streck på ögonlocket. Jag använde även silverögonskugga, för det tyckte jag såg mest naturligt ut?!
Ni som inte vet än, jag och L ska ha Millenniumfest. 2000-talet är borta, tänk vad mycket som hänt sen dess, nu är vi 25 bla bla bla. Det ska spelas Thong Song och Mambo nr 5, Vengaboys och S Club 7. Inte konstigt att vi 80-talister är lite dumma i huvudet när vi växte upp med sådan musik! Ni hör ju själva!
Meditation in my sleep
Jag ställde klockan tidigt i går kväll eftersom jag skulle göra lite yoga och öva på att meditera innan frukost.
Men när mobilen så snällt började plinga vid sextiden reste jag mig på ena armbågen, drog det fiktiva redet till vänster och sa högt och tydligt: NEJ!
Sen la jag mig på sidan och sov i en timme till.
Jag undrar varför? Varför detta resoluta nej trots att jag ju själv bestämt att jag ville gå upp klockan sex för att stirra på vår indiska kopparbuddah i fem minuter? Jag som brukar vara diciplinnämnden själv på morgonkvisten.
Det började förra veckan, en total oförmåga att lämna sängen hade växt till sig inom mig. Och jag vet inte hur jag ska göra mig av med den.
Jag blir i alla fall inte stressad när jag försover mig längre. Jag tänker: "jaha, då blir jag visst sen idag då" och sen fortsätter jag att göra frukost. Tänker inte kompromissa mitt morgonlugn! Självklart skulle jag nog inte reagera så om jag råkade vakna vid halv nio. Då skulle det bli fart i baken.
Hoppas jag blir piggare nästa vecka. Jag vill ju lära mig att meditera!
Hål i huvud och plånka
Idag när jag rusade till och från gymet hann jag känna att solen faktiskt värmde. De få meter den nådde ner mellan husen i Sumpan, vill säga. Och inte ska man behöva jobba när det är vackert väder? Och inte ska man ha tröttnat på sin vinterjacka så att man tog på sig en vårjacka idag i stället och därför fryser som en galning trots att solen värmer?
Jag blir alltid så i februari/mars. Är så förbaskat trött på vintern att jag helt enkelt bestämmer mig för att den är över. Slut. Ingen mer mössa, inte vantar, vårjacka, ingen kofta. Isblå Lovisa som tror att man kan frammana våren genom att klä sig lagom för maj.
Såg min spegelbild på tuben i går och kom fram till att min sju år gamla HM-duffel inte håller måttet längre. Jag ser helt outdated ut, den sitter för tight, den är för...fel. Perfekt att vara sugen på en ny vinterjacka när jag samtidigt försöker leka vår.
Var ska det här sluta? Med hål i plånboken, det hör jag det!
Fiesta
Jag gillar faktiskt själva handlandet. Att jag har minutiös koll på var exakt alla varor finns någonstans. Sa du vitlökssalt? Jag ilar! Sa du halvstarka chilifrukter? Ich laufe! Sa du psylliumfrön? Coming up!
Vad jag inte tycker om är att plocka in alla varor i skåp och kyl när man kommit hem. Jag är nästan allergisk mot den sysslan. Lyckas alltid hitta något annat viktigt som jag kan göra samtidigt som jag då och då kommer och ger väldigt goda råd till hur O kan sköta sitt jobb.
På lördag är det dags för min och L:s 25-årsfest. Jesus moder vad jag är nervös. Omöjligt att veta om det kommer bli bra eller inte i förväg.
Iiii.
Beat box historia
Yoga=bäst
Och jag lyckades gå upp i brygga, två gånger, för första gången sen jag slutade yoga intensivt för ungefär två år sen. Och det var befriande, att stå där upp och ner och slappna av i nacken och titta ner på mina händer som stod där så snällt och höll upp hela min kropp i en båge.
Men jag utvecklas verkligen inte ett dugg i bäckenet. Mina ryggproblem tros bero på att mitt bäcken är snett både framåt och uppåt och något är definitivt stelt där inne. Men det är bara att acceptera.
Idag ska jag äntligen få jogga på lunchen också. Gud vad jag har längtat efter det.
Obehag
Det är något som händer med oss människor när vi känner lukten av "nästan gratis". Vi liksom unnar oss. Lite mer än vanligt.
Till mitt försvar så behövde jag verkligen fler träningsbyxor. De tightsen jag fick i födelsedagspresent har snabbt blivit sönderanvända eftersom jag brukar dem minst tre gånger i veckan.
Tänkte också på att jag lätt snålar på sådana där grejer. Som jag egentligen inte bör snåla på. Som träningskläder. Jag tränar ju mycket, då är det väl ingen idé att bli dumsnål?
Men jag håller lätt lite hårt i plånboken eftersom jag börjar hyperventilera så fort jag ska betala något. Undrar vad det kan komma från?
