Sharpnude
När O låg och tog igen sig tre timmar i går passade jag på att fixa balkonglådorna, tvätta fönster och försöka skapa allmän ordning. Sen gick vi och spanade på Skarpnäck för att se om vi kunde tänka oss att bo där, men O blev illamående av allt rött.
Till slut hamnade vi i Bagis i stället och O kunde slappna av, hans kärlek till förorten där alla slagskämpar kom ifrån är stark och ihållande.
- Undrar hur man blir av att växa upp i Bagis nu för tiden, sa jag.
- Jag tror man blir kärleksfull och alldeles underbar och väldigt multikulturell, sa O.
Jahapp. Våra barn kommer alltså kunna spela djembe, jojka och dansa hambo innan de kan gå. Skoj.
Samtal med BB
Funderar, läser och tänker mycket på ayurveda idag. Såklart. Just nu är jag totalt hooked på det faktum att min tunga har en typiskt vataform och en typisk pittafärg. Att den inte har någon beläggning och att jag alltså inte har några slaggprodukter i kroppen. Att strecket i mitten, som är ryggraden, inte verkar ha funnits så länge. Att det djupare jacket längst fram på tungan tyder på att jag har en oförlöst sorg i hjärtat.
Ja, lite sådant tjafs.
En oförlöst sorg. Men hur fanken förlöser jag den då? Ska jag ringa BB och fråga?
- Ehm, hej jag heter Lovisa och jag har en fråga angående förlossningar.
- Jaha, fråga på då (fast kommer de verkligen säga så, inte ska man väl ringa BB och fråga massa grejer?).
- Jo, det är så att min ayurvedadoktor sa att jag har en oförlöst sorg i hjärtat, hur ska jag göra med den tycker du?
- En vad?
- O-F-Ö-R-L-Ö-S-T S-O-R-G. I hjärtat ska det vara. Jag undrar, föder man fram den i naveln eller munnen då? Eller tar den sig helt enkelt ut genom huden, som någon slags ånga? Och hur sätter man i gång värkarna på en sorg?
- Jag tror att du får ta och ringa någon ann...
- Ja och så undrar jag också vad jag ska göra med sorgen när den är förlöst, när jag liksom fått fram den? Ska man gulla och pyssla om den, eller är det mer en firm hand som behövs, så att den inte växer sig stor?
- Jag vet inte...
- För det kanske är tvärtemot som med bebisar, att en sorg blir större är dumt, så därför ska man få den att krympa? Tvätta den i 120 grader kanske? Eller blir sorgen till glädje om man sköter om den ordentligt? vad gör man med glädjen? Lägger den i plånboken? Sätter in den på banken och hoppas på hög avkastning? Ett litet uttag av småglädje varje månad?
- *Klick*.
Ja, så går jag runt och tänker. Får väldigt mycket gjort på jobbet också, ifall någon undrar...
Upp upp upp
Ner som en pannkaka och sen upp som en upplyst människosol.
Blev lite gladare av att gå och träna, och efter ayurvedakonsultationen var plötsligt alla mörka moln borta. Både från himmelen och hjärnan.
Jag är, precis som jag ju kommit fram till enligt alla test på nätet, en exakt blandning av vata och pitta. Det kan vara superbra att vara en sådan om man är i balans, för vata kommer med massor av nya idéer och är kreativ, och pitta är målinriktad och fokuserad och driver igenom planerna.
Men om jag är i obaland blir det väldigt tärande. Om vatan är i obalans blir man orolig, nervös och rädd, och pittan vill inte visa sig svag och fortsätter att köra på, maniskt.
Jag vet att många fnyser åt sådant här, men jag kände personligen att precis allt stämde. Precis precis allt. Och jag har fått massor av nya sätt att tänka som jag tror kommer hjälpa mig. Även småtips som att jag ska duscha innan frukost i stället för efter, duschandet gör nämligen att matsmältningen avstannar. Jag ska dricka varmt vatten fyra gånger om dagen, det värmer och lugnar min kropp. Jag ska göra egen mandelmjölk med kardemumma eller kanel. Eller ghee.
Jag ska ligga kvar i sängen en minut innan jag kliver upp på morgonen och tänka på mig själv och på allt jag är tacksam för och allt som är bra med mitt liv.
Just det sistnämnda provade jag i morse. Jag somnade såklart om. Men det var det värt. För jag kände mig lugnare och mer harmonisk än vad jag brukar göra. Annars rusar jag bara upp och ställer mig på yogamattan, nu var jag redan fokuserad när fotsulorna träffade Gusten för första gången.
Tjohej. Nu vill jag lära mig precis allt om ayurveda. (Det är typiskt pitta). Antaligen kommer jag i första fasen vara fruktansvärt jobbig att umgås med, eftersom jag har en benägenhet att vilja sprida mina kunskaper. Men efter ett tag tror jag faktiskt att jag kan bli en lugnare och gladare Lovisa.
Det vill jag. Det känns bra att ta tag i mig själv, att göra något åt saken. Vamos!
Upp lite
Jag undrar om de senaste veckornas beigehet i sinnet helt enkelt beror på att jag inte får vara utomhus hela dagarna, så som jag vill och behöver?
Vill bara springa ut och... stanna där.
Jaja.
I kväll är det dags för min ayurvediska konsultation. Fanken va jag är nervis nu, vet inte för vad riktigt, men... jaja. Det blir nog bra.
Det blir bra.
Nog.
Nope
Jag ska vara nöjd.
Jag ska skatta mig lycklig.
Jag ska orka.
Jag ska kämpa.
Jag ska jobba hårt.
Jag ska inte vara Lovisa.
Pico
Det är ett uttalande jag kommer få äta upp dock, när hjärtat säger ifrån vid 4x5...
Kröppän
Det var förfärligt jobbigt att träna idag. Låren kändes som deg, när jag gjorde sumoknäböj trodde jag att jag skulle falla ihop. Konstigt, jag borde ju vara pigg och go eftersom O tvingade mig att somna om i stället för att göra yoga i morse. Men av någon anledning är jag tröttare idag när jag sovit 1,5 timme längre än i går.
Min kropp vill inte ha sömn. Det gör den seg.
Min kropp vill inte ha vila. Det gör den lat.
Min kropp vill inte ha lugn. Det gör den uttråkad.
Ja, den lilla kroppen har sagt sitt.
Nu är det dags att jag gör mitt.
Freak 1
Då kommer en kille fram till oss. Han är lång, har flikar och mörkt lockigt hår.
- Fa-an vad ni står stilla! säger han.
Det tyckte jag var bland det roligaste sättet att starta en konversation på som jag någonsin hade hört. Så jag skrattar lite.
- Varför står ni bara här? fortsätter han.
- Vi är gatuartister och övar på att inte röra oss så att vi får mer pengar av turisterna, sa jag.
- Nääääääääää, du är verkligen inte gatuartist, säger han. Men jag känner en kille som har alla sina saker i en ICA-kasse. Allt som är viktigt. Handduk, badkläder, simglasögon, nycklar... Ja, den står där borta, och så pekar han på en gammal ICA-kasse.
Vi tre blir lite förvånade och vet inte vad vi ska säga riktigt förutom jaha och det låter ju praktiskt.
- Alltså jag älskar den här tjejen, säger killen plötsligt och pekar på S. Hon tror att jag limmar på er allihop bara för att jag kom hit och snackade med er.
- Det tror jag verkligen inte, säger S.
- Jag är alldeles för ung för er i alla fall, fortsätter ICA-kassemannen. Jag är bara 23.
- Jaha, säger vi och börjar stampa lite för nu har tonen i killens röst blivit en helt annan.
- Men gud säg hur gamla ni är då, går han på. Jag känner mig helt blottad här, helt naken, som om jag skurit upp och visat er min insida. Hur gamla ÄR NI????
- Vi är 25, säger jag.
- Jaha... märkte ni hur himla tryckt stämning det blev nu? Det är liksom...skitjobbig stämning.
- Ja...svarar vi.
- Sånt tycker jag är så himla kul.
- Vad bra att någon tycker det i alla fall, säger vi.
- Men det är lugnt tjejer, jag ska bara stanna i 30 sekunder till. Räkna med mig. 1, 2, 3, 4... man får inte prata samtidigt, tyst med er. 7, 8, 9, nej inte prata sa jag, ni förstör.
- Det här var de längsta 30 sekunderna någonsin, säger jag.
- Ja, visst är de?! svarar ICA-kassen. 15, 16, 17, snart är det över, inte långt kvar nu.
Så räknar han till slut klart och går sin väg.
Det var ett av de freaks som var på Trädgården i fredags.
Woo
Ska berätta sagan om Ica-mannen och dj-paret lite senare.
I lördags kom äntligen syster M. Vi tvingade henne att vara vaken till klockan ett trots att hon rest i 33 timmar. Sådana är vi. Kärleksfulla fast tvärt om.
Lite citat från helgen:
Lilla E: Vilka fina örhängen du har Lovisa. Faktiskt.
Lovisa: Tack så mycket, dem har jag fått av min bästa vän.
Lilla E: Jag har också en bästa vän. Han är alltid elak mot mig.
Jag på nätet
För några helger sen var jag, M och S på Sjöfartshotellet. Anledning: Vi hade aldrig varit där.
Det gick omkring en tjej och fotade för Nöjesguiden, hon frågade om hon fick ta ett kort på oss, vi sa nej tack.
Och så ser jag att jag ändå slunkit med på en bild ändå! Ville ju inte inte inte. Hur gör man för att få en bild på sig borttagen från internet utan att verka som en dryg dumbom?
Lite på igen
Vi var alltså fyra stycken som åt fredagsfika idag.
Nej, correction, vi var två som åt, de andra två satt bara och såg på. Jag pressade ner min bit chokladtårta. Jag som inte ens gillar tårta. Men vad gör man inte för laget...
Det är så dött här så klockarna inte bara stannar, de går baklänges, skaffar barn och CSN-lån.
Snart tänker jag gå hem. Måla naglarna, sätta på mig ett par knallblå shorts och låtsas som att jag inte kommer bli för kall så fort solen försvinner.
O får mig alltid på bättre humör. Han är en liten jäkel den där jäkeln. Man vill bara klappa på honom och säga snälla saker. Vi kommer tyvärr inte ses förrän i morgon bitti, för han ska ut och svira.
Därför får jag äta vad jag vill till middag ikväll.
Jag vill äta yogurth med proteinpulver och müsli, ägg och en varm macka. Kanske avsluta med en eller elva nektariner. Hurra för det!
-
Var på vippen att skriva ett hurtigt inlägg om olika ställen jag och S kanske går till i kväll, men när jag började researcha lite märkte jag att... det faktiskt inte finns några bra ställen i stan.
Fasiken också.
+
Ingen märker när jag bara sitter, blundar, andas lätt, för jag är ensam på min avdelning och höga skåp döljer mig för resten av kontoret.
Bort bort till skogen.
Bara plus
För att cava och rosé passar så bra när man har utsikt över stadshuset.
För att L, T och de två O:na är de bästa människorna som går på denna jord.
Därför var gårkvällen fenomenal.
Gymnasium och dylika skolor
Himlen ÄR oskyldigt blå och trots att min fyndklocka från Tradera (enkom 40 kr) inte riktigt går som den ska känns det som att det blir en fin torsdag eftersom den skall tillbringas med L och T.
Lite som back in the days, när vi gick i gymnasiet och ofta nynnade på just låten "Back in the days".
Det gjorde jag även idag i lunchrummet, men av någon anledning var det ingen som nynnade med.
Kanske är de för gamla för att veta vad fanken jag går och sjunger på?
"Första gången en tjej vi-vi-vi-sa brösten..." and so forth. "Fejkade mitt målbrott det var back in the days".
Jag undrar ibland vad vi gjorde i gymnasiet egentligen. Mellan att sitta på marken (för vi var esteeeter) på basketplanen, äta bullar påå Fix och Thelins och slumra till i Kronobergsparken måste vi ju haft en och annan lektion. Väl?
Jag kommer ihåg när vi alla var överens om att när den och den hostar två gånger och den och den svarar med två hostningar så ska B hoppa upp på bordet och dansa och vi andra klappa takten. På en mattelektion.
För vi var esteeeter!
Eller när bildläraren sa (på svengelska) att: Anledningen till att gitarren är ett så populärt instrument är... att den har formen av en kvinna.
Och att jag höll på att hamna i bråk med ett gäng killar som var cirka tre meter långa för att de trängde sig i matsalskön och långa J fick rädda mig lite @jagharenlitenhundspersonlighet...
Funderar, dagdrömmer och hittar på mycket om skolor just nu, antagligen för att jag snart börjar i en. Det är inte helt lätt när man är uppväxt i ett hem där pappa ropade "Gud vad jag är glad att jag slipper gå i skolan" varje gång man suckade över läxorna.
Läxor ja...fi fanken!
Om min panik
Och jag kände igen mig. Jag kan inte riktigt andas när jag går in i vår garderob till exempel. Jag klarar inte av att titta upp på hyllorna som dignar under osorterade kläder, stuvbitar och skräp. I stället rafsar jag snabbt åt mig en klänning och rusar ut. Och så agerar jag i samtliga våra rum.
Jag kan inte andas och inte slappna av, min hjärna registrerar precis allt som måste fixas. Helst för ett år sen. Allt som inte är bra, inte ser fint ut, som kan bli smartare, snyggare, mer perfekt.
Min hjärna stänger inte av. Den går på högvarv, runt runt runt. Sortera kläderna i klädkammaren städa städskåpet rensa badrummet fixa skafferiet häng upp tavlor ordna alla papper från högstadiet måla över hålen i väggen så att rätt tavlor kan sättas upp på rätt plats knipsa av de vissna bladen på pelargonerna damma under pianot släng alla gamla magasin under soffbordet rätta till den gigantiska vardagsrumsmattan under den tunga soffan så att den ligger i rät vinkel skrubba skåpsluckorna tapetsera om byrån i sovrummet köp och borra upp en hylla i köket se för fanken till så att det finns två arbetsplatser i arbetsrummet aaaaaa arbetsrummet (allmän paniktjut) släng gamla handdukar som vi ändå inte använder rensa ur alla garderober i hallen så att vi vet vad som finns i dem släng skor som inte används längre... och. Så. Vidare. I alla evighet, amen.
I går, när vi hade joggat till Söderbysjön, joggat tillbaka, stretchat och duschat fick jag totalpanik på kaoset i vårt hem (som jag mest tror finns i min hjärna). Jag ville bara riva ner allt på golvet, hämta jordens största grävskopa och be done with it. Tomt tomt tomt börja om fråna början med rena väggar och dammfria golvlister.
Då är O så bra. Han förstår att mitt behov av att ta alla tusen kliv exakt samtidigt, kan lugnas av att ta två små steg just nu. Så vi sorterade delar av klädkammaren. Samtidigt som vi tittade på den superba BBC-serien Wallander på TV4. Och drack ett miniglas rödvin och åt mörk choklad och yogurth med vaniljproteinpulver och blåbärsmüsli.
Vips kände jag mig lugnare. Lite mer ro i kroppen. Inte harmonisk direkt, men mer centrerad. Vid tiotiden var jag i för sig så trött att jag höll på att gå under eftersom jag går upp supertidigt för att hinna göra yoga, men jag var lugnare i magen och själen då än när jag halvkutade hem från jobbet för att HINNA GÖRA ALLT!
Jag behöver verkligen lära mig det. Att inte hetsa upp mig, inte stressa sönder mig själv. Då går man ju i tusen bitar till slut, och så blir det O:s uppgift att pussla ihop dem igen. Inte så snällt. Det ska bli mitt höstlöfte, att inte låta paniken ta över mig.
Aj fasiken vad svårt!
Jag och mina tankar om Maggio
En obehaglig grej som har hänt under den här sommaren är att allt fler människor säger att jag är lik Veronica Maggio.
Nu ska jag inte tala illa om henne. Jag känner inte henne. Jag är inte störtförtjust i hennes musik, men hon är säkert en go person och allt det där.
Men jag vill inte vara lik henne. Jag vill inte se ut som en lite skitnödig Maggio-kopia.
- Men hon är ju jättesnygg, säger människorna som ser min trumpna min för att trösta.
Som om det skulle hjälpa.
Vilket det ju kanske gör. Såklart. Kul att folk tycker man är snygg. Men jag skulle hellre vilja att en väns väns vän säger: Vad snygg du är! I stället för: Vad du är lik Veronica Maggio.
Asch, man får väl inte vara kräsen när man får komplimanger heller. Men det är ju lite indirekt som att ge Maggio en komplimang, men berätta det för mig.
Jag har hävdat med bestämdhet att jag INTE är lik henne alls. Men jag fick smäll på fingrarna när jag och mor var på Adidas-affären vid Sveavägen juni. Jag var lite tidig och gick runt och drömde om att ha miljontals kronor (som Maggio kanske...) när en man smög fram till mig. Han var ganska liten och rund och sa ursäkta ursäkta ursäkta väldigt tyst.
- Ja? sa jag.
- Ja ursäkta, men...
- Ja?
- Är inte du hon Veronica Magio, som sjunger?
- Nej, svarade jag lite förvånat. Tyvärr...
Varför jag nu sa tyvärr hade antagligen att göra med det faktum att jag önskade att jag hade sådär långa smala ben som ser skitsnygga ut i korta turkosa shorts just inne i den färgglada klädesbutiken. Men annars vet jag inte.
Bildbevis! säger ni. Okej då, säger jag surt... Men det är en GAMMAL bild av mig...jue...
Croneman och syster K
Inbillningar
Jag gick till ett gym, som jag inte sett förut, som låg mellan Boffan och Medis, i trappan där Willy´s låg förut. Det var fräscha lokaler, men väldigt konstiga maskiner. De var superbromsade. Det blev inte lika ryckigt som vanligt, men jag undrar om man tränade något alls? Jag försökte förklara det för O med att det kändes som att gymma i havregryn. Har ingen träningsvärk alls idag, vilket jag borde ha, så jag undrar jag...
Det som var roligt var att tjejerna där var väldigt tuffa och sportiga. Inte akrylnaglar och rosa toppar som i Hammarbyhöjden och inte jeans (?!) eller kjol (???) som i Sumpan. Det här var idrottsmän och det gjorde mig peppad. En tjej hade rött, kortklippt hår, svarta korta cykelbyxor och ett svar löst linne som det stod GT/76 Handboll på.
Jag vet inte vad det stod för. Som tidningsnörd tänkte jag ju genast på Göteborgstidningen. Tjejen var i min ålder och alltså inte född 76. Och hon såg mer ut som en brottare än handbollsspelare. Fast de båda kroppstyperna är ju rätt lika. Men instinktivt gillade jag henne, antagligen bara för att det stod handboll på hennes tröja.
Hur ytlig är jag då? När jag känner gemenskap med en totalt okänd brud på gymmet för att hon KANSKE har hållt på med samma idrott som jag? Eller räknas det mer som inbillning än ytlighet?
En liten tanke
Kanske för att inte särskilt mycket roligt händer i Sumpan?
Kanske för att det inte finns mycket att betrakta förutom Blåkulla i fjärran och tvärbanans utbyggnad nedanför fönstret?
Kanske för att jag har blivit tråkig, fyrkantig och ordfattig på sistone?
Ja, vad tror ni sjävla?
