Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Semester. Det är grejer det. Men det är fan vad svårt det är att slappna av.

Västkusten, som brukar vara sämstkusten eftersom det alltid bara regnar, bjöd på helt ok väder som gjorde att vi kunde bada nästan varje dag. Såg bara två brännmaneter, det får man se som ett plus!

O lekte med systerdotter M, jag med, hon tyckte nog vi var väldigt tokiga när vi hittade på historier och ljög lite. Som om hon inte var van vid att man retades... väldigt konstigt för mig som är uppväxt i en familj när man som barn ständigt blev ilurad grejer och har "man måste få retas" som levnadsregel. Men det var mysigt att fantisera ihop plattgubben som bodde under plankorna på nedre balkongen och som killade en på fötterna när man käkade middag för att han ville ha uppmärksamhet.

Åkte även supersnabb båt uppe i Hamburgsund, där såg det helt annorlunda ut än i Henån. Inte ett träd på öarna. Jo, kanske någon liten förvriden björk, som i fjällen.

När vi bilade tillbaka till Stockholm gjorde vi det fatala misstaget att äta på McDonalds. Jag höll på att somna bakom ratten efter 20 minuter. När jag sa till O att vi nog behövde stanna svarade han inte. För han HADE somnat.

Våra kroppar tål inte skräpmat helt enkelt, så är det.

Sen har vi varit på Aspö i åtta dagar, övat på att inte göra någontin. Det lärde vi oss lagom till att semestern var slut. Som det nog alltid brukar vara.

I går började jag känna det där höstpirret. Precis samma som jag kopplar ihop med skolstarten. Hur ska det bli? Vad kommer hända? Hur kommer klasskompisarna se ut?

Min ångest för pengar går upp och ner just nu, hur fanken ska vi klara oss på CSN? Det är som att pirret nästan genast blir till kramp i magen, pengakramp. Jag hatar pengar. Jag hatar att tänka på pengar. Jag hatar att göra av med dem och jag hatar att behöva hantera dem i över huvud taget. När O ska betala räkningarna får jag ångest bara för att det ska göras, fast jag slipper vara med om själva händelsen.

Inte helt sunt kanske.

Som ni ser, att jag ser fram emot hösten blir genast till tankar kring hur jag ska klara av att inte ha några pengar. Utan valuta vore samhället bättre, tro jag det!

Efter jobbet ska jag åka och köra något som heter crosstraining som verkar vara ruggigt jobbigt. I går efter shape-passet pekade S ut hon som håller i kvällens träning. Hon såg superstark ut. Har en känsla av att träningsvärken jag ådrog mig i går kommer att vara än värre i morgon.

Och trots att jag precis använt orden värre och värk blir jag så ruggigt peppad på tanken att svettas en timme, att jag blir alldeles pirrig i magen.

Efter det ska jag och M äta på Hermans. När vi alla var studenter gick vi dit då och då, eftersom det var halva priset, men varje gång slogs jag av att det faktiskt var dyrt ändå eftersom man var tvungen att köpa dricka till och det ingick inte i priset.

De har ett absurt högt pris för potatis och hummus på Hermans. Maten är oftast god, men priset för högt och jag har nog aldrig stött på trevlig personal där. Någonsin. När vi firade S:s födelsedag kom servetrisen och påminde oss om att vi inte fick sitta hur länge som helst vid bordet efter vi ätit upp. Tre gånger gjorde hon det. Till slut blev jag förbannad och sa något otrevligt. Som vanligt.

Undrar om det är något slags självrättfärdigad vegangrej de kör med. Vi serverar moraliskt försvarbar mat, därför får vi behandla våra gäster som de svin som vi ändå inte äter. Klapp på ryggen.

Men det blir nog trevligt. Om det är fullsatt kan vi ju alltid gå på thai. Som vi alltid gör ändå, M och jag.

O:s musik omnämndes väldigt fint i gårdagens SvD
Det firade vi med en halv flaska mousserande rosé
O fortsatte sen att producera musik
Jag satte mig breve

Läste Nesser i Dagens Nyheter
Hann inte klart, läshögen växte någon meter
Gladdes åt att han var hemma igen
Och åt sommarens otaliga möjligheter

Sven Nylanders sommarprat är riktigt bra. Mina favoriter hittills i år är Mark Levengood, Timbuktu, Henke Larsson och Maria Wetterstrand, men Nylander är också toppen. Han är personlig och äkta.

Bland annat nämnde han att en man som var hans chef när kokaindrevet gick sa: Jag kan skilja på det du har gjort, som jag fördömer, och den du är som person, som jag fortfarande ser som min vän.

Det där är något jag tänkt mycket på, att man ska skilja på person och agerande. Men till hur stor del då? För vissa saker man gör speglar ju vem man är som person. Om ett barn snattar godis i en affär, då ska föräldern säga jag älskar dig, men det du gjorde var fel. Alltså inte "Vad dum du är som snattar".

Men om en kollega gör något taskigt mot en, ska jag även då skilja på peron och sak? Det är ju kollegan som gjort något elakt riktat mot mig, kollegan är inte ett offer för omständigheterna, kollegan har valt att göra något dumt.

En vis person har sagt: Man kommer till en punkt då man inte kan skylla personers dåliga beteende på deras bakgrund längre, för till slut är man vuxen och får faktiskt ta ansvaret och konsekvenserna av hur man agerar.

Lite så känner jag, men det låter samtidigt så otroligt oförlåtande och hårt. I alla de ayurveda-test jag gjort den här veckan finns flera frågor om att hysa agg, långsinthet och förlåtande med. Och det verkar som att det är kapha-personligheter som är mest förlåtande och lugna. Alltså den personlighet jag har minst av.

Jaja, tycker att det är en svår fråga i alla fall, i vilka situationer ska man inte skilja på person och agerande? Var går gränsen?