Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Det rullar in mörka moln och jag är helt slut.

I både kropp och sinne. Vet inte om det är lågtryck eller pollen, men något är det. Bävar lite inför yogan nu i kväll, tror att det kommer suga musten ur mig.

Samtidigt är det lite häftigt att jag reagerar så starkt på naturen. Får en häftig känsla av att jag bara är en liten skit till människa som inte har mycket att säga till om egentligen. Maktlös, helt enkelt.

Det är ju lite skönt på något sätt. Undrar om det är så det känns att vara jättetroende, att man bara lägger sitt liv i "någons" händer och skruttar på med sitt liv.

- Du har verkligen chansen att få det här jobbet, om du kämpar.
- Ja, det är ju faktiskt varken ni eller jag som bestämmer det så...

Vore en bra grej att kunna säga på utvekcklingssamtal med chiefen till exempel.

Sov lite på bussen mellan orienteringsförbundet och Radiohuset i alla fall, hoppas det ger mig energi nog att orka yoga i 90 minuter...

Tog världens varmaste buss ut till Djurgårdsbrunn och picknickade med klassen hela eftermiddagen. Vi lekte lekar där vi klappade lår och var vargar, tur att vi inte satt nära några andra människor för vi såg nog inte riktigt kloka ut.

Min första ensamma kväll just nu. Det är inte roligt. Jag vill inte göra någonting och ändå är det så mycket att göra!

Ajajaj.

Åt middag på Enskede krog med bror, mor och far. Rödingen var god, men rabarberna för söta för min smak. Sen körde bror och jag hem till mig, tände Nicaragualyktorna och drack champagne på balkongen.

När O kom hem övade vi på födelsedagssången vi gjort till hans mama. Bror fick låna hjälm, tröja och cykel och begav sig hem i mörkret över Nytorps gärde.

Och vips så var det lönefredag och tomt i bollen på idéer för nästa vecka.

Tomt som... Radiohuset en lönefredag faktiskt.

Jag läser just nu en helt otroligt bra bok (tack för tipset lillesnor) som heter "Praise for the fault in our stars" och är skriven av John Green.

Jag vill inte att boken ska ta slut, läser bara några sidor per dag för det var så sabla länge sen jag läste något så annorlunda och fräscht.

I morse satt jag till exempel och grät på tunnelbanan. En dålig idé att lyssna på Kevin Fox "Songs for cello and violin" samtidigt. Ämen om det är något instrument som får en att böla är det la cello?

Ja, där satt jag med tårarna rinnandes på väg till Karlaplan. Men ingen i vagnen reagerade.

Så vanligt är det med ledsna människor i kollektivtraffiken alltså.

Sorgligt!

Okej.

Det gick helt okej i går.

Idag var jag så stressad så jag faktiskt hade svårt att skriva manuset för att jag skakade så mycket. Men så ska det ju vara.

Det går att lyssna på mig i efterhand (man måste lyssna på lite väder och traffik i början och mitten bara) har jag upptäckt. Så nu ska jag själv göra det. Bedöma min egen insats.

Jag hoppas jag får godkänt!

Här lyssnar man... Jag hörs mest mellan 15.37-15.56 ungefär och så kan man välja datum och grejer.

Ay caramba.

Var alldeles nyss med i löpet i P4 Idag och snart är det dags att gå in igen och köra de två sportingångarna. Jag skakar i precis hela kroppen. Armarna känns som om de är gjorda av bly, men fyllda av sockerdricka.

Jag tror inte att jag andas. Känner i alla fall inte att luft går varken in eller ut. Nä, det står still, hjärnan blir utan syre och det är som att jag inte kan se längre. Kan inte fästa blicken riktigt.

RB brukar ju säga "Det är bara radio", vilket ju är sant. Men om det blir tyst i radio, då är det ju inte bara radio längre.

Då är det bara tyst.

Den här veckan har verkligen varit mycket jobb. I tisdags började jag klockan 10 på morgonen på Radio Stockholm och avslutade kvällen vid 23 på Radiosporten. Men mellan redaktionerna hade jag tid att gå en timmes promenad på Djurgården.


Det var ganska snyggt där ute. Gick längs med Djurgårdskanalen och så upp till Rosendals trädgårdar.


Men finast var det i den oplanterade naturen tyckte jag. Med tidig vårgrönska. Man blir ju prillig i skallen av mindre.

I förmiddags var det sol och varmt och jag cyklade till utegymmet. Började med exentriska chins. När jag hängde där i ställningen och sakta gled neråt stod det en kommunanställd bakom mig, lutandes mot sin spade och såg på. När jag gjort en ropade han: "En till, en till, kom igen då".

Ja, det var bara att lyda.

Överkropp och lite utfall och plankor och så backintervaller på det. Och så cykeln hem.

Det är en sådan sjuk skillnad på min vardag nu och när jag var skadad hela tiden. När jag alltid hade ont och inte kunde träna mer än tre månader i stöten. Det känns i varenda nerv att det är så här livet ska vara. I ständig rörelse, utmaning och lycka.

Så blev man lite djup såhär på torsdagskvällen. Nu ska jag iväg på möte!

Ja, när det gäller blomträd så tycker jag nog att detta utanför vår tvättstuga kan konkurrera med rackarna i Kungsan.
Förresten så blev jag inlåst i tvättstugan här om dagen. Funny story... dörren gick inte att öppna, två tvättmaskiner, torktumlare och torkskåp igång och galler för samtliga fönster. Japp... Efter tio minuter lyckades jag skrika till mig en karl från gatan och kastade ut mina nycklar till honom. Det var den dagens äventyr.


Efter den här satans förkylningen kunde jag äntligen börja träna ordentligt den här veckan. Har tränat fyra dagar. Såhär lycklig var jag i torsdags. Då var det görtungt benpass och tokintervaller med benböj på löpbandet. Jamen vad mer behövs för att göra en flicka lycklig?



Kanske som idag. Tolvskillingsoperan på Dramaten och middag med O:s päron på Enskede krog. Jo, då är jag precis lika lycklig.

Ajajaj, vilken dålig uppdatering denna vecka.

Och vad skyller jag på?

Att jag inte blivit frisk än?
TV3:s idiotiska program "Älskling, du har blivit en tjockis" som jag måste skriva något långt och elakt om snart?
Att Front National fått 18 procent av rösterna i det franska valet?

Nej. Inget av dessa.

Jag har inte haft ett skrutt att säga. Helt enkelt. Men i morgon utlovas några bilder. Intressant... jojo.

Okej.

Jag ska börja igen.

Det ska vara mer riktat, det ska vara kategorier och det ska bli en snyggare sida.

Det kommer ju självklart ta en nedrans massa tid, men att vara student ger en ju just detta.

Har inte riktigt fnulat ut vad det ska ta för riktning mer exakt. Men jag ska börja med att lägga upp några rader manus. Inte idag dock. Idag har jag bara fattat det enormt viktiga beslutet att börja blogga igen.

Puh, nu måste jag vila.

Go´vänner.

Nu tar jag en officiell paus från bloggskrivandet. Började för att få utlopp för mitt eget skrivande mitt i alla journalistiska texter, men nu går jag ju för fanken en utbildning där jag är kreativ precis hela tiden.

Kreativ så att det värker i lederna av all fantasi som ska ut.

Så jag har ju inget över till bloggen. Det blir mer som en träningsdagbok, och det är vi väl överens om att det inte är särskilt skoj?

Om jag börjar igen så kommer det nog bli en mer riktad blogg. Kulturjournalistik, träning, kanske både och.

Men tusen tack för att ni läst mig!

Kram!

Okej, jag erkänner. Det är ljusar ute nu. När jag ställde mig på yogamattan i morse var det faktiskt inte kolsvart. Och det kändes härligt.

I vår får jag äntligen öppna balkongdörren för att inte dö av värmen som jag skapar genom ujjayi-andningen. Det är härligt att stå på huvudet med fågelkvitter i öronen. Faktiskt.

Alla hjärtans dag i dag alltså. Jag och O brukar inte fira det särskilt mycket. Vi firar vår årsdag jättemycket, men på alla hjärtans dag brukar det vara så att jag köper en liten present fast vi bestämt att vi inte ska det.

Men idag ska vi träffas och fika i stan. Det ska bli väldigt mysigt. Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som är tillsammans med min bästa vän och världens bästa människa.

Mitt hjärta.

Sen är det ju min och hela min släkts dag i dag också. Hurra för min familj också alltså!

Okej, sköldpaddan är en konstig asana. Älskar när yogaläraren säger "Och så kan du ta dig upp på händerna" och min enda reaktion är att skratta. Hur fanken då liksom? Jag har knävecken ovanför axlarna och armarna ihoplänkade bakom ryggen och jag ska trycka mig upp på händerna med benen rakt upp i luften?

Jamen dåså!

Jag som trodde att jag skulle få rulla ihop till en liten boll och tippa till sidan.

Men icke!

Gjorde hathayoga med S i förmiddags och efter det känns det helt omöjligt att bli stressad. Behöver skriva en text och är helt kolugn. Muuu.

Skön och ovan känsla.

Ikväll är min idol på Reflexen i Kärrtorp. Jan Eliasson. Jag är så otroligt fascinerad av den mannen av någon anledning.

Men jag har ju min yoga på måndagar och jag kan bara inte med att missa den. Det är yogan som har räddat mig under två vintrar i rad nu, när mörkerdeppen sätter in, och jag vill inte upptäcka hur jag mår utan. Var sjuk någon måndag i höstas och hela veckan var förstörd.

Det är knepigt att förklara det för någon som inte tränar/yogar för inre välmående, utan kanske bara för att de måste/känner att de borde/vill bli snygga. Yogaklassen är som ett köttsligt behov hos mig. Det är något med den enorma värmen som bli i rummet när 15 personer djupandas och gör mellanhopp. Den tränger sig liksom in i hjärtat.

Jag är beroende av den värmen. Så är det bara.

Fick sådan otroligt blodsockerfall när det var dags för mig att sätta i gång med allt viktigt i eftermiddags. Satt bara och stirrade in i datorn och har fått extremt lite gjort. Så dumt av mig. Borde vid det här laget veta att jag inte hanterar mellanmålslösa dagar särskilt bra.

Jaja.

Vill verkligen inte att helgen ska ta slut för jag vill inte ge mig ut i den här vinternvärlden något mer. Jag vill ha vår. Nu.

Nu!

Har köpt finfina byxor med hjälp av födelsedagspengar idag. Oj vad nöjd jag är att ha storlek 36 i byxor, det har aldrig hänt! Vet att storlekar och vikt inte spelar någon roll EGENTLIGEN, men jag är så stolt över mig själv ändå.

Och så fick jag två stooora kramar av O:s syskonbarn till lunchen. Båda två. Det är det inte många som får, kan jag tala om för er.

Nu: sötpotatis och Varg Veum!

Det hjälpte att skriva av sig ångesten, go figure. Efter det förra inlägget skrev jag oavbrutet i tre timmar och blev klar. Tada!

Hann även yoga och till gymmet en snabbis.

Men höll på att missa gymtiden för en unge hade spottat på vindrutan på t-banan så chauffören stannade helt sonika tåget och bad honom kliva av. Vi stod i tio minuter. Sen åkte vi. Jaja.

Tycker chauffören gjorde rätt, lite gym hit eller dit är inte hela världen!

Oj, tänk att jag ens skrev sådär. Klart som fanken gymmet är hela världen. Ju!

Nu är det hockeykväll. Tjoho!