Djungelbokencitat
Lika svårt att skriva som att säga faktiskt.
Nej, det kommer bli bra. Håll ut, stå fast, kläm i. Kläm i nu - ända från tårna!
Sicken morgon
STACK UT OCH JOGGADE! Runt Nypan. Det var jag, en och annan hundägare och ett gäng skräniga måsar. Undrar var dessa måsar tar vägen på dagarna, för då är de inte på gärdet. Mycket måsfunderingar i år såhär långt.
När jag kom hem väckte/skrämde jag upp O och tvingade honom att göra frukost till mig medans jag duschade. Så kan det gå när man blir hög på adrenalin och endorfin innan gröten kommit i kroppen.
Gick även och körde styrkepass #2 på lunchen. Mina axlar dör lite.
Vad jag ville komma fram till i detta inlägg, förutom att skryta lite, är att jag har haft en väldigt glad dag och jag tror att allt beror på de tidigare endorfinerna. I går kändes allt hopplöst och trist, idag är jag vän med världen igen. Är övertygad om att det har att göra med att jag fick se solen gå upp över talltopparna bakom Ekobyn. En högst meditativ känsla.
Helt klar ett koncept att fortsätta med!
Ben Folds - out of reach
På den listan fanns det allt från Thin Lizzy, Queen och Aerosmith till Ben Folds, Patti Smith och The Wombats. När en Ben Folds-låt kom på någon gång under kvällen utbrast jag, helt spontant (!), "Gud vad jag älskar Ben Folds".
- Är det inte lite väl 2001, sa då en glad herre bredvid mig, men jag lät mig icke bekomma. Jag älskar Ben Folds, fortfarande, fast han inte är hipp längre. Mest älskar jag låten han gjorde ihop med Regina Spektor. För att de båda är bäst.
Anywho, så är jag ETT FAN av honom på FB, och fick idag veta att han ska ha konsert tillsammans med Dave Matthews Band i Chicago i juli. Jag har aldrig velat bo i USA så här mycket förut. Någonsin.
Tjoflöjt - krokusar och lillebror drar smilbanden UPP
Tänk vilken tur jag har som har en sådan fantastisk lillebror. Jag tycker synd om ALLA som inte har en själv, det kan fasiken inte vara ett roligt liv. O har ju tur, för han får dela min lillebror med mig lite, men bara lite, för mest är han MIN lillebror.
Vi möttes upp i Kärrtorp och lagade laxwook med röd quinoa, lillebror gjorde konstverk med grönsakerna och blev lite putt när jag tyckte att han kunde använda mer morot för det skulle tydligen "förstöra hans komposition". Denna lille fis alltså.
Sen gick vi, proppmätta, en promenix till Bagis och tillbaka. Lillebror tyckte också om Bagis, precis som O. Jag är lite mer skeptisk, men det är nog för att mina killkompisar blev nedslagna av Bagisungar vid Ulvsjön när jag gick i högstadiet. Och på grund av det dömer jag en hel stadsdel. Skumt. Jag har ju inte kontakt med någon av dessa slagsmålsglada pojkar nuförtiden, men Bagarmossen ligger bara en station från mitt hem. Borde nog revidera mina känslor och tankar lite där.
Det kommer.
Vi såg även ett gäng krokusar stå och ha sig vid en husknut, lila och vita, inte en endaste gul. Då är det vår på riktigt. Snödropparna är ju lite larviga, för de kan få för sig att dyka upp när det är snöstorm också, inget säkert vårtecken direkt. Men krokusarna, de är lite mer selektiva. De dyker inte upp när som helst. De har en integritet som snödropparna saknar.
Därför välkomnar jag nu vita och lila krokusar (de gula känns så påskiga och påsken är så ful) och våren de för med sig.
I evigheten, amen.
Schlet sig
Jag sär jag sär.
No fun
Jag borde ha fattat det när jag och O i måndags insåg att vår micro hade gått sönder under natten. Jaha. Då fick man bli ytterligare några tusenlappar fattigare. Jaha jaha.
Men visst går det bra att göra frukostgröt i kastrull fast det tar sådan fasligt lång tid. Och visst går det bra att läsa böcker om fantastiska platser i stället för att besöka dem själv. Och visst går det bra att cykla en halvtimme på gymmet i stället för att jogga.
Men det är inte roligt.
Inte roligt alls.
Vad hände med ilskan?
Jag tycker om att tycka. Det är en stor del av mig.
Därör blir jag ganska ofta förbaskad på händelser och människor jag läser och hör om. Hur kan de ... när det är så lätt att lösa genom att...
Men den senaste månaden är det som att mina upprörda känslor helt runnit av mig. Jag blir inte uppeldad av någonting. Jaha, skrev Hanne Kjöller lätt nedlåtande om Vänsterpartiet i dagens DN igen? Jaja, det gör hon ju jämt. Uttalade sig en karl på jobbet nedlåtande om kvinnor? Det är ändå ingen intelligent varelse som kommer att dejta honom. Någonsin.
Jag vet inte vad som tagit åt mig. Har jag blivit blasé för världens orättvisor? Har jag slutat att bry mig? Eller är det det här som kallas att bli vuxen, att man fokuserar på de frågor man faktiskt kan lösa i stället för att vilja rädda världen varje dag?
Jag undrar helt enkelt, kommer min ilska och passion komma tillbaka eller har jag för evigt klivit över till vuxenvärlden och i och med det stängt dörren helt till Landet Ingenstans?
External locus of control
Efter middagen i går kväll gjorde jag yoga och O skrev teatermusik. Men efter en timme tappade jag koncentrationen. Det är lätt hänt när man hör en man sjunga "Håll käft din gaphals, håll din trut" i falsett om och om igen. Och igen.
Där står jag med händerna på samma linje som fötterna och strävar framåt och nedåt och så hör jag "HÅLL KÄFT DIN GAPHALS!" från arbetsrummet.
Ja, då får man nog ge upp.
Men vilken lycka ändå, att få tillbringa kvällen på samma plats som O. Det är faktiskt det bästa jag vet.
Hope
Lovisa: Hej doktorn!
Doktorn: Nej men hej igen Lovisa!
Lovisa: Jo, det är så här, att jag får så fasligt ont i magen när jag springer.
Doktorn: Spring inte då.
Lovisa: ... Men, jag vill verkligen kunna springa.
Doktorn: Fick du inte ont av det?
Lovisa: Jo.
Doktorn: Gör inte det då.
Fasiken!
Jag hoppas att min doktor är snällare än så, att hon förstår att det inte är i själva springandet problemet ligger, utan i min mage. Hoppas hopas!
Help
Idag cyklade jag 11,4 km på 32 minuter. Det är jag ganska nöjd med. Vad jag inte är nöjd med är att man, enligt maskinen och min app på telefonen, bränner mindre när man cyklar jämfört med när man springer.
Det känns ruggigt surt. Så jag måste verkligen gå till doktorn och få bukt med mitt löparbukproblem.
Hoppas doktorn kan hjälpa mig bara, de har en tendens att inte kunna det på vårdcentralen...
För att det gör mig lycklig
Just nu är mitt må-bra-recept väldigt enkelt: En och en halv timmes ashtangayoga.
Jag blir i skick som ny av det. Svettas som en gnu, men hjärnan blir tom och ren och det känns fjäderlätt att hålla drishti.
Nu har jag börjat på ashtanga mot maisur, vilket i princip innebär att man ska lära sig sina asanas utantill och köra på i egen takt. Det passar mig väldigt bra. Att få göra som JAG vill. Och så har jag fasligt lätt för att lära mig saker utantill. Det kanske är min absolut starkaste sida, att memorera saker. Låttexter, repliker eller koreografier. De åker in i huvudet och sätter sig som berget nästan direkt.
Skönt, då har jag rett ut det.
Idag har jag på mig det första smycket storasyster M gjorde till mig. Ett brett silverarmband med svarta läderremmar och som har mian initialer och "Divine." stämplat på sig. Så nedrans snyggt.
Och det ska cyklas på lunchen. Långt!
Böcker
Det finns en fin bokaffär här i Sundbyberg, en fristående butik som bara har ett eller två exemplar av varje titel. De som jobbar där inne är lite långsamma, men väldigt trevliga och riktiga. Jag gillar dem skarpt.
Fast när jag frågar efter en "inte så deppig bok" och jag får förslaget att läsa Haruki Murakami, en författare som i den senaste boken jag läste av honom beskriver hur man flår en människa (som en persika tydligen), så blir det ju lite fel.
Gick därifrån med "Shantaram" och "Människor helt utan betydelse" i alla fall. Kan nog bli bra.
Det är faktiskt väldigt svårt att hitta glada böcker som inte är fjantiga, i mitt tycke alltså. Jag vill ha sådana böcker som "Tillsammans är man mindre ensam" till exempel. Främlingar som är snälla mot varandra. Det gillar jag.
Sämmänfättnäng
På lördag morgon kom mor och plockade upp oss för färd till Aspö. Satans vad kallt det var i skärgården, men vi bar och hade oss i flera timmar och fick välförtjänt träningsvärk dagen efter. Jag åt sex våfflor med hallonsylt och grädde. Fy fan vad gott det är med våfflor. Det är nog det bästa jag vet. Och sparris. Men inte tillsammans.
Jag och O hade en toppenkväll i går också, vi såg en må-bra-film, Switch, åt popcorn och drack apelsinjuice. Popcorn kan också vara det godaste jag vet. Och jag uttalar det INTE pocorn utan p som L hävdade. Jaja.
En hel till vecka framför oss nu grabbar, hur känner vi inför det?
Fatjit
nwt.se
Som sagt, både roligt och sorgligt.
Utantill schmutantill
- Du har ju axlar och det kan ju inte jag fixa, sa hon.
Låter vettigt.
För några helger sen var jag och lillebror på Emmaus och jag köpte då en senpasgul blus och en kleinblå blus. Idag har jag på mig den blå blusen och har nu bestämt att om jag någon gång gifter mig ska det vara i en klänning i den här färgen. För jisses vad kommentar jag fått redan.
Det behövs, en gråmulen dag som idag, när man helst vill vara lite sjuk, ligga i soffan, äta glass och titta på Romy and Michele's High School Reunion. Eller Sound of Music. Den ville jag alltid se när jag var sjuk när jag var liten. Inspelningen på VHS-bandet hackade under hela förtexten och under delen där Maria springer runt på kullarna och sjunger "The hills are alive, by the sound of muuuuuusiiiiic". Men det gjorde mig inget, så länge jag fick se Julie Andrews rusa ner för kullen, komma på att hon glömt sin hätta, kutar upp igen, ner i klostret, vaskar lite vatten i ansiktet, kutar förbi alla nunnor och...skäms.
Sound of music är en av de filmer som jag kan precis utantill, varje nickning, varje steg. Verkligen något som är bra att kunna också känner jag. Ah, well.
Deep inside of me
Jag gillar verkligen lägenheten där jag och O bor.
Den är ljus och lugn och kändes som hemma redan på visningen. Den är helt enkelt vår. Jag har nog undermedvetet alltid tänkt att jag ska bo i villa när jag blir stor och har barn och hela den grejen. Eftersom jag ju är uppväxt i villa. O också. Men de senaste åren har jag insett att vi nog aldrig kommer att ha råd med det, om vi inte vill flytta till Köping, och det vill vi inte.
Och det bästa med den insikten är: jag bryr mig inte. Jag behöver inte bo i en villa med en egen trädgård, jag kan ha kolonilott i Orhem i stället. Och barnen behöver faktiskt inte ha ett eget rum, för jag känner personer som har delat med sina syskon och de har växt upp och blivit särdeles fina människor. Och morgonkaffet smakar nästan lika gott på en balkong som det gör på en solvarm trapp mitt i Nackareservatet. Nästan.
Kanske kan man tro att de här tankarna dyker upp i mig för att jag fyllt 25. Men om sanningen ska fram, och det ska den väl, så har jag gått och funderat på just denna min framtid sen jag var ungefär elva. Jag har inte, i ärlighetens namn, drömt om lata dagar på en paradis-ö lika mycket som jag har fantiserat om hur jag ska komponera ett smart system för min framtida hall så att den inte ska bli kaos.
Ja, sådan är jag. Innerst, innerst inne.
Sömntuta 1 och 2
- Vad vad? sluddrar jag nyvaket.
- Vi har försovit oss, klockan är ÅTTA!
- Oj, nu ska jag sitta på tåget, svarar jag. Lugnt.
För nu för tiden får jag inte panikstress av att försova mig. Det har nog med jobbet att göra, när jag jobbade på Radiosporten och försovit mig var det ju verkligen en livesändning som blev utan liveuppdateringar på webben. Men här på Eurosport har jag inte ett sådant ansvar. Det är ganska skönt.
När jag står i köket och gör kaffe får jag en bild flash i hjärnan av hur jag i total tystnad (jag sover med öronproppar) reser mig halvt ur sängen när mobilklockan ringer, drar "regeln" till vänster och stänger av alarmet, sjunker tillbaka ner på kudden och fortsätter snarka.
Klockan har alltså ringt, jag har bara struntat i att gå upp. Ja, så kan det gå.
O skulle i och för sig gå upp en halvtimme efter mig, men han hade sett fel på siffrorna 6 och 8 när han ställde klockan i går kväll...hehe.
Jag är inte sådär ordentligt preppad utseendemässigt som jag försöker vara när jag ska gå till frisören, men det får vara så länge guld är så dyrt. Och så länge som jag negligerar väckarklockan.
Gnäll, bara lite gnäll
Efter lunchcyklingen är det fastslaget att det är just joggning som ger mig ont i magen. Nedrans alltså. Måste masa mig iväg till läkaren för att kolla vad det kan vara. Typiskt!
Sen har jag har idag blivit påmind om varför jag tycker att det är så extremt irriterande att koda. Jamen just det, det är ju världens pilligaste jobb. Jag HATAR pilliga grejer, jag vill ha det rakt på, lätt, klick klick klick, inte dutt dutt dutt.
Dålig dag helt enkelt.
Två personer på kontoret fyller år och det bjöds på skumpa, criossanter, macroons och biskvier. Men jag ville inget ha. Hade bara alla dumma färgkoder i huvudet.
Lappen jag satte på min avokadopåse i måndags har i alla fall hjälpt. Ingen har hittills norpat min mat!
Nä, jag måste pigga upp mig på något sätt. Kiwirast!
Blidkar gudarna
Hade migrän i går och låg som ett litet knytte och tyckte synd om mig själv hela dagen. Så kan det gå.
Men nog är jag styrelsemedlem i kulturkomittén alltid. Härliga tider.
I dag tänkte jag prova att cykla på lunchen, i stället för att springa. Får ju så fasligt ont i magen nu för tiden, så jag tänkte prova att pedala mig fram lite. Har aldrig varit ett fan av cykelsporten, men när jag var på cykeldagarna med jobbet i höstas började jag så smått förstå varför folk fastnar. Inte riktigt samma sak att sitta på en dassig sadel på gymmet, men en bra början.
Har ni förresten tänkt på att det varit väldigt många soldagar den senaste månaden? Ganska viktigt att tänka på när man har tur också, inte bara när man har otur. Det är mitt hemliga knep med SL-guden också. För varje gång man kutar allt jag har men ändå missar tåget, tänker man ju "åh, typiskt min oturt. Jävla skit!" Men om det är två minuter kvar tills tåget kommer har jag även lagt mig till att tänka "oj, vilken tur! Hurra för SL". För att blidka guden lite, för att guden inte ska tro att jag är otacksam. För att guden ska sända lite extratåg åt mitt håll, just för att jag är en sådan tacksam och god trafikant.
Japp, så fungerar i alla fall min hjärna.
