Lovisa Giertta – such a fortunate fool

I fredags hade jag och O världens mysigaste kväll.

Jag köpte mousserande rosévin och mexikansk öl som vi skålade i på balkongen innan vå åt tacos (jättemycket!) med egengjord salsa. Jag blev så mätt, trodde jag skulle spricka. Men det gjorde jag inte, jag somnade i stället.

På lördagsmorgonen stack jag ut och joggade, fick ont i magen, men kämpade mig fram fem km i alla fall. Jag och O åt storfrukost och promenerade ner till Sickla och åt lunch. Sen gick vi på teater.

Först såg vi en dålig pjäs. Sen såg vi T som var helt fenomenal. Så bra att jag fick rysningar. Jag, O, lillebror och S struttade sedan iväg till musikhögskolan där det var schlagerfest med liveband och öl som kostade 25 kronor.

Jag och O dansade hela natten och jag upptäckte att jag kan precis alla svenska schlagerlåtar. Utantill dessutom. Helt galet. Jag är inget medvetet schlagerfan, men undermedvetet verkar det som att jag är rena rama Björn Kellman. Weird.

Söndagen var grädden på moset och så vidare. Städdag med föreningen i solen, promenad till Enskede krog där vi hittade två platser i lä på deras uteservering, O åt hemmagjord lammkorv och jag åt flundra och mandelpotatis. Proppmätta gick vi genom kärringstan och fantiserade om att ha en trädgård, köpte glass och satte oss på balkongen och drack kaffe och kom fram till att den nya Magnum fruit temptation är en riktig höjdare.

Det här blir säkert världen tråkigaste inlägg, men jag måste få återuppleva den här helgen som helt klart var den bästa i år. När det gått någon timme efter glassen tog O fram öl och chips och så satt vi först på balkongen och sen i soffan och läste dagens tidning. O slängde ihop världen godaste middag samtidigt som jag städade precis hela lägenheten och sen åt vi framför The social network. 

Jag är totalt lycklig efter den här helgen. På riktigt. Solen gör självklart sitt, så även värmen. Men mest av allt är jag tacksam över att jag har O. Det finns ingen i hela världen som han, fy fanken vilket kap jag gjort! 

Har gått tillbaka i bloggarkivet och läst lite från mars, april och maj 2010. Och jag kan dra några paralleller till mitt tillstånd just nu:

Jag kunde inte träna ordentligt då, hade precis kommit igång med styrketräningen efter ett års uppehåll och jag kunde inte jogga.

Jag hade precis slutat äta godis varje dag och kände mig jätteduktig.

Jag var superorolig för pengar och arbete hela tiden, trots att jag sportade minst två olika jobb samtidigt.

Jag visste inte hur Lost slutade.

Jag hade inte varit i Burkina eller Australien.

Slutsatsen är: Jag är otroligt mycket lyckligare i april 2011 än vad jag var i april 2010. Alltså är 2011 än så länge ett bättre år, trots att man väl inte kan säga att det börjat strålande precis.

Min glada, pirriga känsla i magen stämmer alltså överens med verklighetsbilden.

Skönt. Det är ju fasligt skönt.

Ingen lunchträning idag heller, för jag ska gå hem i tid och fortsätta mitt skriväventyr. I stället strosade jag iväg mot parken för att få lite sol på min bleka lekamen.

Jag såg i stället en alldeles ypperlig bänk vid ett av 40-talshusen på Prästgårdsgatan. Det var brunbetsade plankor på vitt järnsmide, kortändarna var formade som ankare med texten "Roslagen". Tjusigt. Jag hann knappt få upp min bok ur handväskan innan en liten dam kom och frågade om hon fick sätta sig bredvid mig. Det fick hon ju såklart.

Och så började hon berätta. Hon brukade minsann plocka fimpar runt bänken, så att det skulle se trevligt ut. Men hon var inte nöjd med att kommunen inte kom och tog bort de gamla löven från rabatterna. Hon var pensionerad gympalärare. "I över 40 år förstår du". Och det förstod jag ju.

- På den tiden hade man ju bara flickor i klassen, det var väldigt trevlig. Nu för tiden har man ju blandad gympa, då sitter 12 flickor på en bänk och pojkarna springer runt och spelar fotboll, sa hon bestämt.
- Oj då, svarade jag som egentligen helst ville läsa min bok. Men så var det i alla fall inte när jag hade gympa, då var alla med.
- Ja, men så är det inte nu. På min tid var det ingen som var rädd för bommarna, förstår du? 

Jag förstod verkligen inte, för jag var görskraj för bommarna när jag var liten. Fy fanken, vem kommer på en sådant idiotiskt redskap? Det gjorde ju asont att slå sig på fotknölarna varje gång man trillade ner. Skräpbommar.

- Då, förr i tiden, då var det ingen som fnyste åt plintar och ringar och trampets. Men det gör man nu.
- Jaha, ja, så kanske det är, sa jag diplomatiskt, log lite och satte näsan djupt i boken.

Men jag kunde inte sluta på den här lilla tanten. Precis sådär vill jag INTE bli när jag blir äldre. Jag vill inte vara helt oförstående för samtiden, jag vill inte tro att alla "moderna människor" bara har grus i huvudet och att barnen är dumma i bollen bara för att de föredrar att spela basket före att hoppa plint. Dessutom vet jag massor av barn som älskar de där satans bommarna, precis lika många som diggar innebandy.

Nä, tanten tyckte helt enkelt inte om att tiderna hade förändrats, det var som att hon sörjde sina glansdagar genom att racka ner på dagens samhälle. Jag gillar det inte. Och det är oerhört oinsatt att tro att alla nya påhitt är av ondo. Men det var väldigt bra av henne att plocka bort fimparna runt den fina bänken. En sådan tant ska jag bli, som går runt och städar lite överallt. 

Känns verkligen trevligt. 

Jag var inte riktigt uppe med tuppen i morse, mer med rådjuren. Kvart i sex skuttade jag ur sängen, snörade på mig joggingskorna och gav mig ut på skogsslingan som går förbi Söderbysjön.

Det kändes som regn i luften, men var helt torrt på marken, lite som att jag drack samtidigt som jag masade mig fram mina fem kilometer.

När jag röd som en tomat klev innanför dörren hade O börjat göra frukost till oss båda. Jag köpte färska spanska jordgubbar i söndags och har använt dem på morgongröten sen dess. Det är så gott att det borde vara förbjudet.

Skänkte sen en stilla tacksamhetstanke till min kropp. För ett halvår sen kunde jag inte springa alls. Nu kan jag jogga fem kilometer utan problem. Det är stort för mig och jag är så glad att jag inte har gått sönder än.

Tjohej!