Lärdomar
Helgens slutsatser:
De RIKTIGA, gamla Star Wars-filmerna håller fortfarande, vilka otroliga mästerverk!
Det är ALLTID för kallt med jeansjacka på Valborgsmässoafton.
Lovisa och M hittar bäst till Movitz, L och lillebror gick vilse... Vi tröstade dem med Fish n' chips. Och öl.
Att bli sju år innebär tydligen att man blir hur stor som helst. Galet.
Småkakor är olidligt gott.
Bengt Göransson är en hejdundrande talare. Inspirerande och intelligent.
Är vi redo för en ny vecka?
De RIKTIGA, gamla Star Wars-filmerna håller fortfarande, vilka otroliga mästerverk!
Det är ALLTID för kallt med jeansjacka på Valborgsmässoafton.
Lovisa och M hittar bäst till Movitz, L och lillebror gick vilse... Vi tröstade dem med Fish n' chips. Och öl.
Att bli sju år innebär tydligen att man blir hur stor som helst. Galet.
Småkakor är olidligt gott.
Bengt Göransson är en hejdundrande talare. Inspirerande och intelligent.
Är vi redo för en ny vecka?
Betyg på shape-passet
Shape-passet får tio av tio glassbåtar.
Underbart jobbigt, på rätt sätt. Jag svettas så otroligt mycket när jag tränar, det verkar inte som att någon annan har det problemet, men det är lugnt för mig. Jag droppar ju inte på någon annan än golvet. Och mig själv.
Shape gick ut på att man hade en stepbräda, en skivstång, ett gummiband, en viktplatta, två hantlar och en matta. Sen gjorde vi tåhäv, benböj, axellyft, rörlighetsövningar och grodhopp tills det skrek i kroppen. Då gjorde vi magövningar i 20 minuter.
Ay caramba.
Inte riktigt lika jobbigt som corepulsen, men väldigt skoj för jag hängde med mycket bättre. Kändes lite vemodigt att det antagligen blir mitt sista pass på ett tag. Har verkligen njutit av att få göra annat än styrketräning och joggning.
Fast jag har verkligen löparabstinens. O har förbjudit mig att springa i helgen. Det är nog bra. Jag kan inte riktigt gå normalt på grund av all träningsvärk, då kanske det är dumt att jogga runt i skogen en halvtimme?
Folk på jobbet tror att jag har skadat mig, men det är vanlig simpel träningsvärk som gör att jag går som en liten gubbe. Stappel stappel.
Underbart jobbigt, på rätt sätt. Jag svettas så otroligt mycket när jag tränar, det verkar inte som att någon annan har det problemet, men det är lugnt för mig. Jag droppar ju inte på någon annan än golvet. Och mig själv.
Shape gick ut på att man hade en stepbräda, en skivstång, ett gummiband, en viktplatta, två hantlar och en matta. Sen gjorde vi tåhäv, benböj, axellyft, rörlighetsövningar och grodhopp tills det skrek i kroppen. Då gjorde vi magövningar i 20 minuter.
Ay caramba.
Inte riktigt lika jobbigt som corepulsen, men väldigt skoj för jag hängde med mycket bättre. Kändes lite vemodigt att det antagligen blir mitt sista pass på ett tag. Har verkligen njutit av att få göra annat än styrketräning och joggning.
Fast jag har verkligen löparabstinens. O har förbjudit mig att springa i helgen. Det är nog bra. Jag kan inte riktigt gå normalt på grund av all träningsvärk, då kanske det är dumt att jogga runt i skogen en halvtimme?
Folk på jobbet tror att jag har skadat mig, men det är vanlig simpel träningsvärk som gör att jag går som en liten gubbe. Stappel stappel.
Göm inte undan sweatshopnyheter
Skrik, hojta, skapa rabalder!
Den här rapporten ska väl inte bara ligga som en notis på SvD, den ska väl kommenteras av politiker, näringslivstoppar och påven! Som konsument vill jag veta: Vilka är märkena som använder sig av sweatshops? Vilka anställda på dessa företag är det som fattar besluten om var produktionen ska ligga?
Jag blir så otroligt förvånad över att inte fler blir upprörda. Över hur västvärldens konsumtionslystnad sätter uutvecklingsländer i en beroendeställning där mänskliga rättigheter kränks precis hela tiden.
Målet ska väl ändå vara att alla ska leva under drägliga förhållanden? Någon annan MÅSTE inte må dåligt för att du ska ha det bra. Det är inte okej att utnyttja människor, man är inte mindre värd för att man är född i ett annat land där arbetsmarknadslagarna är lika utvecklade som de var på romartiden.
Är man stor måste man också vara snäll.
Den här rapporten ska väl inte bara ligga som en notis på SvD, den ska väl kommenteras av politiker, näringslivstoppar och påven! Som konsument vill jag veta: Vilka är märkena som använder sig av sweatshops? Vilka anställda på dessa företag är det som fattar besluten om var produktionen ska ligga?
Jag blir så otroligt förvånad över att inte fler blir upprörda. Över hur västvärldens konsumtionslystnad sätter uutvecklingsländer i en beroendeställning där mänskliga rättigheter kränks precis hela tiden.
Målet ska väl ändå vara att alla ska leva under drägliga förhållanden? Någon annan MÅSTE inte må dåligt för att du ska ha det bra. Det är inte okej att utnyttja människor, man är inte mindre värd för att man är född i ett annat land där arbetsmarknadslagarna är lika utvecklade som de var på romartiden.
Är man stor måste man också vara snäll.
Boxbetyg
Gårdagens boxning är svår att betygsätta.
Det är ju fasligt roligt att boxas i allmänhet, men varken ledaren eller passet han höll var särskilt skoj.
I morse kom jag på varför.
Under uppvärmningen gjorde vi ett steg som var höga knälyft åt sidan samtidigt som man för armarna över huvudet och sen ner mot knäna.
- Det här steget kan alla tjejer, sa han i sin lilla löjliga mikrofon.
Jaha.
- Men nu ska vi göra det lite manligare, sa han och började slå händerna mot knäna istället för att snudda dem.
Det var misstag nummer ett.
Sen radade han liksom upp dem. Han höll på att tjata om att vi inte fick hata honom, underförstått för att han gjorde det så jobbigt för oss, men det var inte alls jobbigt. Inte det minsta. Då gjorde jag ändå alla övningar dubbla gånger eftersom jag var den enda som inte fick en partner utan fick slåss med honom en runda och sen skuggboxas med mig själv i spegeln när han gick runt och hjälpte folk.
Nä. Box med den här ledaren får tyvärr bara fyra av tio glassbåtar. Om två timmar är det Shape som gäller. Hoppas det shapar upp sig...höhö.
Det kryper och krälar
Vissa dagar blir det liksom ingenting av. Man sätter upp mål och saker som ska avklaras, men blir inte tillfredsställd av att det går som man planerat.
Idag är en sådan dag. Torsdagar är ofta sådana dagar för mig. Självklart beror det på många saker, men jag tror att mina drömmar i natt har spelat in.
Jag drömde nämligen att jag hade löss. Att jag hade ansvar för mina båda systerdöttrar och att vi var i något fattigt, kallt land där jag inte talade språket. Vi sprang omkring i skogen, det var hur mycket folk som helst, som att vi alla flydde från något. Och jag såg ner på de underbara barnen och såg hur det kröp i deras hår. Små svarta prickar. Och jag förde upp handen mot mitt eget huvud och kände hur det rörde sig.
Paniken. Var är vi på väg? Hur mycket löss har jag? Hur ska jag hjälpa A och E?
Fy fanken. Mitt i all denna röra vaknade jag av fågelkvitter och det kändes som att jag hade kryp i hårbotten under hela frukosten.
Nä. Nu ska jag gå och boxas. Bang bang, det kan bara bli bättre!
Idag är en sådan dag. Torsdagar är ofta sådana dagar för mig. Självklart beror det på många saker, men jag tror att mina drömmar i natt har spelat in.
Jag drömde nämligen att jag hade löss. Att jag hade ansvar för mina båda systerdöttrar och att vi var i något fattigt, kallt land där jag inte talade språket. Vi sprang omkring i skogen, det var hur mycket folk som helst, som att vi alla flydde från något. Och jag såg ner på de underbara barnen och såg hur det kröp i deras hår. Små svarta prickar. Och jag förde upp handen mot mitt eget huvud och kände hur det rörde sig.
Paniken. Var är vi på väg? Hur mycket löss har jag? Hur ska jag hjälpa A och E?
Fy fanken. Mitt i all denna röra vaknade jag av fågelkvitter och det kändes som att jag hade kryp i hårbotten under hela frukosten.
Nä. Nu ska jag gå och boxas. Bang bang, det kan bara bli bättre!
Ögondropp
Pollen. Vilket jäkla hittepå. Varför liksom?
Min allergimedicin hjälper inte alls lika bra i år som den gjorde förra året, så i går var jag och köpte ögondroppar för att åtminstone lindra kliet lite.
Det var inte förrän jag stod inne på toaletten på jobbet med den lilla flaskan i högsta hugg som jag kom på hur svårt det är att droppa något i sitt eget öga. "Kanten på flaskan får inte under några omständigheter nudda ögonfransar eller öga" stod det i anvisningarna.
Okej. Så jag står och drar i det nedre ögonlocket med huvudet bakåtlutat och försöker mig på att fylla ögat med vätska. Dropp. Bredvid. Dropp igen. Under ögat.
Ska försöka en gång till. Märker att jag står och blundar. Känner mig dum. Försöker titta. Blundar igen.
Alltså, att det ligger så djupt rotat i mitt väsen att inte få saker i ögat att jag inte för mitt liv kan titta när jag ska ge mig själv medicin.
Dumma jag.
I morse droppade jag fem droppar nedanför höger öga och tre utanför på vänster innan jag fick in en ynka droppe. Och då kan jag säga, att de egentligen inte gick in. De hamnade i ögonfransarna och jag blinkade som en dåre för att få vätskan att rinna in på själva globen.
Idioti.
Min allergimedicin hjälper inte alls lika bra i år som den gjorde förra året, så i går var jag och köpte ögondroppar för att åtminstone lindra kliet lite.
Det var inte förrän jag stod inne på toaletten på jobbet med den lilla flaskan i högsta hugg som jag kom på hur svårt det är att droppa något i sitt eget öga. "Kanten på flaskan får inte under några omständigheter nudda ögonfransar eller öga" stod det i anvisningarna.
Okej. Så jag står och drar i det nedre ögonlocket med huvudet bakåtlutat och försöker mig på att fylla ögat med vätska. Dropp. Bredvid. Dropp igen. Under ögat.
Ska försöka en gång till. Märker att jag står och blundar. Känner mig dum. Försöker titta. Blundar igen.
Alltså, att det ligger så djupt rotat i mitt väsen att inte få saker i ögat att jag inte för mitt liv kan titta när jag ska ge mig själv medicin.
Dumma jag.
I morse droppade jag fem droppar nedanför höger öga och tre utanför på vänster innan jag fick in en ynka droppe. Och då kan jag säga, att de egentligen inte gick in. De hamnade i ögonfransarna och jag blinkade som en dåre för att få vätskan att rinna in på själva globen.
Idioti.
Värk värk värk
Men träningsvärkshelvete!
Du måste försvinna, jag ska boxas ikväll!
Tror inte det hjälpte att jag och L drack vin till sena kvällen i går, men själen mådde i alla fall bättre efteråt.
Jag har enorma svårigheter med att resa mig, sätta mig och gå idag. Min rumpa vet att den lever, om jag säger så.
Tur att man inte boxas med rumpan! Armarna är det inget fel på. Än.
Du måste försvinna, jag ska boxas ikväll!
Tror inte det hjälpte att jag och L drack vin till sena kvällen i går, men själen mådde i alla fall bättre efteråt.
Jag har enorma svårigheter med att resa mig, sätta mig och gå idag. Min rumpa vet att den lever, om jag säger så.
Tur att man inte boxas med rumpan! Armarna är det inget fel på. Än.
Mitt nya jobb
Jag har kommit på vad jag vill att mitt framtida yrke ska vara.
Det ska vara "passtestare".
Jag ska helt enkelt få betalt av någon lämplig människa för att åka runt i Sverige och testa olika träningspass. Sen skriver jag en liten rolig text om dem och betygsätter.
Det kanske inte låter som ett heltidsjobb, men jag har redan löst det problemet.
Under mina andra 50% av arbetsveckan ska jag testa glass.
Jag vill helst testa roliga dansklasser och kokosglass.
Tack.
Det ska vara "passtestare".
Jag ska helt enkelt få betalt av någon lämplig människa för att åka runt i Sverige och testa olika träningspass. Sen skriver jag en liten rolig text om dem och betygsätter.
Det kanske inte låter som ett heltidsjobb, men jag har redan löst det problemet.
Under mina andra 50% av arbetsveckan ska jag testa glass.
Jag vill helst testa roliga dansklasser och kokosglass.
Tack.
Betyg på corepulse-passet
Sats core pulse var fruktansvärt.
Det jobbigaste jag gjort på väldigt, väldigt länge.
Underbart helt enkelt.
Jag ger corepulse-passet tio glassbåtar av tio möjliga.
För jag har nämligen två stora muskler på min kropp. De sitter på mina lår. Det brukar vara omöjligt för mig att bli trött i benen, förutom när jag åker skidor, men den här klassen tog knäcken på mig. Fantastiskt.
Om jag var en rikare människa skulle jag skaffa kort på den där nedrans gymkedjan utan att blinka. Jag blir så otroligt lycklig när jag kör slut på kroppen på riktigt och framförallt när man gör det i grupp.
Svettig och röd, då mår Lovisa som allra, allra bäst.
Det jobbigaste jag gjort på väldigt, väldigt länge.
Underbart helt enkelt.
Jag ger corepulse-passet tio glassbåtar av tio möjliga.
För jag har nämligen två stora muskler på min kropp. De sitter på mina lår. Det brukar vara omöjligt för mig att bli trött i benen, förutom när jag åker skidor, men den här klassen tog knäcken på mig. Fantastiskt.
Om jag var en rikare människa skulle jag skaffa kort på den där nedrans gymkedjan utan att blinka. Jag blir så otroligt lycklig när jag kör slut på kroppen på riktigt och framförallt när man gör det i grupp.
Svettig och röd, då mår Lovisa som allra, allra bäst.
Tummen ner för gårdagens pass
Jag var så otroligt pepp inför dansaerobicsklassen i går. Sats Medborgarplatsen var otroligt virrigt med trappor och dörrar och olika rum till höger och vänster, men jag såg så mycket fram emot att få träna att jag ignorerade det.
Men. När jag väntade utanför salen satt två danstjejer och snackade ätstörningar som om de vore middagstips samtidigt som de kollade snett på alla i sin omgivning. Och när läraren kom fick jag genast en sned feeling. Han var lite för... löjlig. Han förklarade att han skulle prova ett nytt pass och alla tjoade sådär brudigt ni vet. "Wohoo" liksom.
Jag hade ju inte varit med om att köra det gamla passet, men det nya passet innehöll i princip bara massa snurrar. Chassé på chassé och så piruett. "Steg höger vänster snurr chassé och snurr snurr". Men hallå! Hur trött i benen blir man av att snurra? Hur mycket få man upp flåset av att snurra? Är det någon som blir slut i kroppen av att åka karusell?
Nej.
Jag gick efter 40 minuter.
Så här i efterhand har jag arbetat fram en tes. Jag tror att han var en dansare som inte hade fått jobb på någon dansstudio för att han höll lite för låg nivå. Men han fick jobb på Sats. Och därför tog han tillfället i akt att göra en dansklass och struntade i aerobicsen helt och hållet.
Puckat.
Idag står Corepulse på schemat. Hoppas det blir roligare. Vilket betyder jobbigare. Jag vill vara slutkörd!
Men. När jag väntade utanför salen satt två danstjejer och snackade ätstörningar som om de vore middagstips samtidigt som de kollade snett på alla i sin omgivning. Och när läraren kom fick jag genast en sned feeling. Han var lite för... löjlig. Han förklarade att han skulle prova ett nytt pass och alla tjoade sådär brudigt ni vet. "Wohoo" liksom.
Jag hade ju inte varit med om att köra det gamla passet, men det nya passet innehöll i princip bara massa snurrar. Chassé på chassé och så piruett. "Steg höger vänster snurr chassé och snurr snurr". Men hallå! Hur trött i benen blir man av att snurra? Hur mycket få man upp flåset av att snurra? Är det någon som blir slut i kroppen av att åka karusell?
Nej.
Jag gick efter 40 minuter.
Så här i efterhand har jag arbetat fram en tes. Jag tror att han var en dansare som inte hade fått jobb på någon dansstudio för att han höll lite för låg nivå. Men han fick jobb på Sats. Och därför tog han tillfället i akt att göra en dansklass och struntade i aerobicsen helt och hållet.
Puckat.
Idag står Corepulse på schemat. Hoppas det blir roligare. Vilket betyder jobbigare. Jag vill vara slutkörd!
Skoj
Får träna en vecka på Sats och jag drog i gång med streetdance igår. Det var ruggigt roligt, men oj vad det märks att det var två år sen jag gick på ett pass.
Jag såg med ögonen vilka steg läraren gjorde, men hjärnan och framförallt fötterna (jäkal fötter!) ville inte riktigt hänga med. Kick-ball-change sitter ju som en smäck i mig, jag vet ju exakt hur steget ska kännas, men i kombination med en pas de bourrée och två slides såg det mest ut som att jag stog och ryckte lite i ett hörn.
Men jag hade roligt, det är det som räknas.
I kväll ska jag på dansaerobics, det pass jag tyckte var absolut roligast när jag hade gymkort på Sats förut. Kan ha haft att göra med att hon som ledde klassen i Sickla var en 1,80 lång amazon-kvinna som var så sjukligt vältränad och snygg att det verkade som att hon skulle klara av precis allt i livet. Och sådan ville jag vara. Det var jag och åtta andra tjejer som vågade gå på det här passet, för man var så slut efteråt att vi bara orkade släpa oss ur salen innan vi föll ihop i små högar när passet var slut.
Så, lite pirrigt känns det. Men roligt!
Jag såg med ögonen vilka steg läraren gjorde, men hjärnan och framförallt fötterna (jäkal fötter!) ville inte riktigt hänga med. Kick-ball-change sitter ju som en smäck i mig, jag vet ju exakt hur steget ska kännas, men i kombination med en pas de bourrée och två slides såg det mest ut som att jag stog och ryckte lite i ett hörn.
Men jag hade roligt, det är det som räknas.
I kväll ska jag på dansaerobics, det pass jag tyckte var absolut roligast när jag hade gymkort på Sats förut. Kan ha haft att göra med att hon som ledde klassen i Sickla var en 1,80 lång amazon-kvinna som var så sjukligt vältränad och snygg att det verkade som att hon skulle klara av precis allt i livet. Och sådan ville jag vara. Det var jag och åtta andra tjejer som vågade gå på det här passet, för man var så slut efteråt att vi bara orkade släpa oss ur salen innan vi föll ihop i små högar när passet var slut.
Så, lite pirrigt känns det. Men roligt!
Many thanks
Världens bästa påskhelg.
Bara det.
Jag har fått massor av fräknar. Jag har suttit på balkongen och ätit mat, druckit öl och pratat med vår granne Harald (4 år) om påskägg.
O och jag har inlett vår Star Wars-månad och ätit sjukliga mängder popcorn. Och i går var jag och dansade trible-house vilket har gett mig otrolig träningsvärk i nacken och revbenen.
Är så otroligt tacksam över den här ledigheten. Tack till kristendomen för att den gett oss röda dagar. Och tack ödet för att du gett mig ett jobb att vara ledig från. Och så till slut: Tack vädergudarna. Jag skulle offra ett litet lamm i er ära om jag inte tyckte att det kändes överdrivet, äckligt och taskigt mot lammet.
Tack!
Bara det.
Jag har fått massor av fräknar. Jag har suttit på balkongen och ätit mat, druckit öl och pratat med vår granne Harald (4 år) om påskägg.
O och jag har inlett vår Star Wars-månad och ätit sjukliga mängder popcorn. Och i går var jag och dansade trible-house vilket har gett mig otrolig träningsvärk i nacken och revbenen.
Är så otroligt tacksam över den här ledigheten. Tack till kristendomen för att den gett oss röda dagar. Och tack ödet för att du gett mig ett jobb att vara ledig från. Och så till slut: Tack vädergudarna. Jag skulle offra ett litet lamm i er ära om jag inte tyckte att det kändes överdrivet, äckligt och taskigt mot lammet.
Tack!
Solna
Skylten i Solna business park visar +22 grader.
Men vad är meningen med att inte vara utomhus?
Blir så galet badsugen när solen tittar fram.
Min morgon med hund
Upp och hoppa i solskenet och göra 45 minuter yoga.
Gå in och väcka O och upptäcka att han bara sovit tre timmar eftersom han var på releasefest hela natten.
Äta frukost.
Strosa till t-banan och inte känna sig det minsta stressad.
Känna värmen slå emot mig när jag kommer ut i solen nere på torget. Ångra lite att man jobbar dagtid.
Sätter mig på tuben och tar fram min bok. En tjej med stora, långa dreads och en hund i koppel kliver på vid Björkhagen. Jag tänker: Det är alltid en människa med dreads som kliver på i Björkhagen. Jag gillar dreads. Jag gillar Björkhagen.
Tjejen och hunden sätter sig mitt emot mig. Nej, fel. Hunden lägger sig på mina fötter och över min matlåda. Jag tittar ner på den. Det är en ytterst smutsig hund, svart och vit med mörka ögon, men det gör ingenting. Att den är smutsig. Jag känner inte igen rasen. Kanske en blandis. Hunden tittar på mig. Han/Hon reser sig upp och nosar på min hand, jag klappar den över huvudet och kliar bakom de slappa öronen.
Hunden fattar tycke för mig och försöker hoppa upp i mitt knä. Hundens matte föser ner den på golvet igen, hunden masar sig lite närmre mig och lägger sig återigen över mina fötter.
Där får den ligga. Det blir lite varmt, men det är okej. När jag ska kliva av vid t-centralen sätter sig hunden upp och nosar på min matlådepåse. Den nafsar lite, tittar upp på mig och verkar vilja haka på till Sumpan. Det får den inte.
Jag vinkar hejdå till hunden.
Och tänker: Kanske hade jag också haft en hund i ett annat liv. Då hade jag velat ha en strävhårig tax och döpt den till Birger. För jag, till skillnad från många andra, gillar när djur har människonamn, men inte tvärtom. Alltså när människor har djurnamn.
Har väldigt svårt att se att jag skulle kunna lita på en chef som heter Karo till exempel. Eller Black Beauty heller för den delen.
Gå in och väcka O och upptäcka att han bara sovit tre timmar eftersom han var på releasefest hela natten.
Äta frukost.
Strosa till t-banan och inte känna sig det minsta stressad.
Känna värmen slå emot mig när jag kommer ut i solen nere på torget. Ångra lite att man jobbar dagtid.
Sätter mig på tuben och tar fram min bok. En tjej med stora, långa dreads och en hund i koppel kliver på vid Björkhagen. Jag tänker: Det är alltid en människa med dreads som kliver på i Björkhagen. Jag gillar dreads. Jag gillar Björkhagen.
Tjejen och hunden sätter sig mitt emot mig. Nej, fel. Hunden lägger sig på mina fötter och över min matlåda. Jag tittar ner på den. Det är en ytterst smutsig hund, svart och vit med mörka ögon, men det gör ingenting. Att den är smutsig. Jag känner inte igen rasen. Kanske en blandis. Hunden tittar på mig. Han/Hon reser sig upp och nosar på min hand, jag klappar den över huvudet och kliar bakom de slappa öronen.
Hunden fattar tycke för mig och försöker hoppa upp i mitt knä. Hundens matte föser ner den på golvet igen, hunden masar sig lite närmre mig och lägger sig återigen över mina fötter.
Där får den ligga. Det blir lite varmt, men det är okej. När jag ska kliva av vid t-centralen sätter sig hunden upp och nosar på min matlådepåse. Den nafsar lite, tittar upp på mig och verkar vilja haka på till Sumpan. Det får den inte.
Jag vinkar hejdå till hunden.
Och tänker: Kanske hade jag också haft en hund i ett annat liv. Då hade jag velat ha en strävhårig tax och döpt den till Birger. För jag, till skillnad från många andra, gillar när djur har människonamn, men inte tvärtom. Alltså när människor har djurnamn.
Har väldigt svårt att se att jag skulle kunna lita på en chef som heter Karo till exempel. Eller Black Beauty heller för den delen.
Barack Obamas mama
Om ni ska göra en sak under påsken så är det att läsa den här (långa) artikeln om Barack Obamas mamma i NY Times.
Journalistik när den är som allra, allra bäst.
Journalistik när den är som allra, allra bäst.
Svoooosch
Pang pang pang.
Jag har så otroligt mycket energi idag!
Pang pang pang.
Om ni inte fattar det så är "pang pang pang" att jag skjuter med pistoler i luften som en redig cowbojsare. För att jag helt enkelt känner att jag skulle klara av nästan precis vad som helst.
Jag tror till exempel att det är dags för en redig sortering av kläderna i klädkammaren. När jag går in i den känns det som att väggarna lutar sig mot mig och att jag vilken sekund som helst kommer att bli begraven i gamla stuvbitar och O:s gamla skjortor.
Pang pang pang.
Städa klädkammaren.
Nja, det lät ju inte sådär jätteskoj direkt. Men, inget uppdrag är för svårt för mig idag. Inget!
Jag har så otroligt mycket energi idag!
Pang pang pang.
Om ni inte fattar det så är "pang pang pang" att jag skjuter med pistoler i luften som en redig cowbojsare. För att jag helt enkelt känner att jag skulle klara av nästan precis vad som helst.
Jag tror till exempel att det är dags för en redig sortering av kläderna i klädkammaren. När jag går in i den känns det som att väggarna lutar sig mot mig och att jag vilken sekund som helst kommer att bli begraven i gamla stuvbitar och O:s gamla skjortor.
Pang pang pang.
Städa klädkammaren.
Nja, det lät ju inte sådär jätteskoj direkt. Men, inget uppdrag är för svårt för mig idag. Inget!
O och jag
Det är nästan så att det är orättvist.
Jag har kämpat och svettats för att få upp min kondis och för att klara av att springa fem kilometer. Och så kommer O och gör det i en handvändning när han inte joggat på två år.
Ja, det är nästan så att det är orättvist.
Men framför allt blev jag så otroligt imponerad av honom. Att han orkade, att han kämpade trots flås flås flås och rädsla för ryggont. Nä, den här morgonjoggen kommer jag nog inte att göra ensam i framtiden.
Det var väldigt kul att ha sällis också. Jag tänkte mindre på min egen trötthet när jag hade O bredvid. Väldigt bra start på dagen, att springa på grusvägar som luktade sommarregn.
Jag har kämpat och svettats för att få upp min kondis och för att klara av att springa fem kilometer. Och så kommer O och gör det i en handvändning när han inte joggat på två år.
Ja, det är nästan så att det är orättvist.
Men framför allt blev jag så otroligt imponerad av honom. Att han orkade, att han kämpade trots flås flås flås och rädsla för ryggont. Nä, den här morgonjoggen kommer jag nog inte att göra ensam i framtiden.
Det var väldigt kul att ha sällis också. Jag tänkte mindre på min egen trötthet när jag hade O bredvid. Väldigt bra start på dagen, att springa på grusvägar som luktade sommarregn.
Om jag visste vad jag skulle få
När jag gick i högstadiet var mitt liv inte alltid så skoj, precis som det är för de flesta tonåringar, för att inte säga alla.
Jag var bland mycket annat helt övertygad om att jag aldrig skulle få en riktig pojkvän och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Mattetimmarna drömde jag bort genom att stirra ut genom fönstret, på björkarna och vassen långt där borta och fantisera om att någon höll mig i handen, såg mig djupt i ögonen och förklarade att jag var värd att älska.
Är osäker på var dessa drömmar kom från. Jag läste inga så kallade tjejtidnigar och böckerna jag konsumerade handlade om allt från vikingatiden till självmord och klasskamp. Men den där odödliga kärleken var ändå viktigare.
När jag läser gamla dagböcker verkar det vara det enda jag tänkte på då, när jag som nykläckt fjortis tyckte att det näst viktigaste i livet var att vara annorlunda (en grej som jag ändå inte helt släppt än...).
Tänk om jag hade fått åka tillbaka i tiden nu. Knacka på min gamla postertapetserade dörr (med bland anant Franska landslaget efter VM-guldet -98 av någon anledning) och berättat för henne med uppvikta jeans och långärmade t-shirtar och dagboksnycklar i örhängena att hon kommer bli tillsammans med världens bästa kille om några år. Jag tror att det hade lugnat ner henne en smula. Kanske hade hon inte varit lika desperat i jakt på acceptans, kanske hade hon till och med varit lite snällare mot sig själv.
Men det kan jag ju inte veta säkert. Jag kunde lika gärna ha blivit precis odräglig om jag fått veta att "allt" skulla ordna sig till slut. Hånat mina polare för att de inte visste vad som skulle ske i deras framtid, inte gett någon snubbe en endaste chans eftersom jag visste att jag skulle bli tillsammans med min dröm ändå.
Och det hade jag ångrat. För även om jag hånglat upp mer än lovligt många idioter så tror jag att de stunderna har lärt mig något. Jag vet bara inte riktigt vad än. För jag har inte fått besök från mitt 40-åriga jag som förklara det för mig.
Än.
Jag var bland mycket annat helt övertygad om att jag aldrig skulle få en riktig pojkvän och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Mattetimmarna drömde jag bort genom att stirra ut genom fönstret, på björkarna och vassen långt där borta och fantisera om att någon höll mig i handen, såg mig djupt i ögonen och förklarade att jag var värd att älska.
Är osäker på var dessa drömmar kom från. Jag läste inga så kallade tjejtidnigar och böckerna jag konsumerade handlade om allt från vikingatiden till självmord och klasskamp. Men den där odödliga kärleken var ändå viktigare.
När jag läser gamla dagböcker verkar det vara det enda jag tänkte på då, när jag som nykläckt fjortis tyckte att det näst viktigaste i livet var att vara annorlunda (en grej som jag ändå inte helt släppt än...).
Tänk om jag hade fått åka tillbaka i tiden nu. Knacka på min gamla postertapetserade dörr (med bland anant Franska landslaget efter VM-guldet -98 av någon anledning) och berättat för henne med uppvikta jeans och långärmade t-shirtar och dagboksnycklar i örhängena att hon kommer bli tillsammans med världens bästa kille om några år. Jag tror att det hade lugnat ner henne en smula. Kanske hade hon inte varit lika desperat i jakt på acceptans, kanske hade hon till och med varit lite snällare mot sig själv.
Men det kan jag ju inte veta säkert. Jag kunde lika gärna ha blivit precis odräglig om jag fått veta att "allt" skulla ordna sig till slut. Hånat mina polare för att de inte visste vad som skulle ske i deras framtid, inte gett någon snubbe en endaste chans eftersom jag visste att jag skulle bli tillsammans med min dröm ändå.
Och det hade jag ångrat. För även om jag hånglat upp mer än lovligt många idioter så tror jag att de stunderna har lärt mig något. Jag vet bara inte riktigt vad än. För jag har inte fått besök från mitt 40-åriga jag som förklara det för mig.
Än.
Äschligt
Jag är den sista människan i världen att läsa "Shantaram" av Gregory David Roberts. Men jag tänker bättre sent än... ännu senare.
Jag har kommit lite mer än halvvägs på en vecka och i morse på väg till jobbet hade jag så kommit fram till det beryktade fängelseavsnittet. Japp. Han kastas i indiskt fängelse och beskriver ingående inte bara alla fruktansvärd misshandel som försigår, utan även hur fångarna vadar i skit för att komma fram till toaletten, att maten består av soppa på lökskal och potatisögon samt hur kroppslössen regerar dag som natt. Just styckena om hur lössen kryper in i alla kläder och förökar sig och hur de varje natt blir bitna av stora parasiter fick mig att (högt) kväljas.
Jag klarar inte av det. Men jag läser lydigt vidare. Mina medresenärer ser på mitt minspel och mina suckar och blä-rop att det inte är några fagra miljöbeskrivningar jag bläddrar mig igenom.
Det som slår mig ju längre in i boken jag kommer är att jag inte känner någon som helst sympati med huvudpersonen. Jag kan förstå varför han gör och har gjort vissa saker, men jag kan inte känna MED honom. Undrar om det är ett medvetet val av författaren, att han inte ville skriva en "tyck-synd-om-mig-bok", eller om jag bara har väldigt svårt att förstå människor som förstör för andra så pass mycket som han gör. Även om han också gör gott.
Kanske vänder det. Min tatuerare sa att ungefär hundra sidor av "Shantaram" var det tråkigaste han läst, men han sa inte var i boken det här tråkiga dyker upp. Än så länge är jag mest äcklad.
Jag har kommit lite mer än halvvägs på en vecka och i morse på väg till jobbet hade jag så kommit fram till det beryktade fängelseavsnittet. Japp. Han kastas i indiskt fängelse och beskriver ingående inte bara alla fruktansvärd misshandel som försigår, utan även hur fångarna vadar i skit för att komma fram till toaletten, att maten består av soppa på lökskal och potatisögon samt hur kroppslössen regerar dag som natt. Just styckena om hur lössen kryper in i alla kläder och förökar sig och hur de varje natt blir bitna av stora parasiter fick mig att (högt) kväljas.
Jag klarar inte av det. Men jag läser lydigt vidare. Mina medresenärer ser på mitt minspel och mina suckar och blä-rop att det inte är några fagra miljöbeskrivningar jag bläddrar mig igenom.
Det som slår mig ju längre in i boken jag kommer är att jag inte känner någon som helst sympati med huvudpersonen. Jag kan förstå varför han gör och har gjort vissa saker, men jag kan inte känna MED honom. Undrar om det är ett medvetet val av författaren, att han inte ville skriva en "tyck-synd-om-mig-bok", eller om jag bara har väldigt svårt att förstå människor som förstör för andra så pass mycket som han gör. Även om han också gör gott.
Kanske vänder det. Min tatuerare sa att ungefär hundra sidor av "Shantaram" var det tråkigaste han läst, men han sa inte var i boken det här tråkiga dyker upp. Än så länge är jag mest äcklad.
Fina människor
Jag har upptäckt att jag tycker om människor lite extra mycket om de uppfyller vissa kriterier.
I går kväll varnade en tjej och en kille mig för att det stack upp en ståltråd ur t-banesätet där jag skulle sätta mig. Det tyckte jag verkligen var hyvens gjort av dem. Dels för att människor ogärna pratar med okända på t-banan och dels för att det inte var världen största ståltråd, men den hade varit obehaglig att få i rumpan.
I morse satt det en tjej på platsen närmast gången och när damen innanför henne skulle gå av vid slussen, lyfte tjejen sin Ordning- och Redapåse från golvet och vred benen på snedden så att damen kunde komma förbi smärtfritt. Precis som jag alltid brukar göra.
För någon minut sen kom den ekonomiansvariga konsulten och frågade om hon fick ta lite laktosfri mjölk av mig för att göra en cappuccino åt en fransk kollega. Hon kunde lika gärna ha tagit lite mjölk, det hade jag inte märkt, men hon frågade.
De här tre sakerna är sådant som gör att jag gillar människor. När de är såhär lite fint omtänksamma mot varandra utan att de måste.
Heja mänskligheten!
