Visst är man en brudjävel
Jorå.
Idag är mycket mer välplanerad än igår. Igår hann jag bara träna och sen jobba.
Idag har vi varit på Ikea och beställt en egenihopsatt garderob, ätit lunch vid Gullmarsplan, handlat på systemet samt städat köket. Nu ska vi gå och träna och vi har bestämt middagsmat. Organiserat värre.
Och seriöst. Men väldigt härligt. Så får det vara.
I morgon är det den kvällen som alla får "ångest" för varje år. Vad ska man göra, hos vem, med vilka? Det är ett jäkla gissel. Alltid är det någon som blir missnöjd/ledsen/lämnad utanför/uttråkad/överkörd/överbelastad/dubbelbokad. Men i år då jävlar... Nä. Jag har ingen prestationsångest över nyårsafton. Trevligast brukar det ju bli när man är avslappnad och inte känner någon stress att hinna dra till den där festen hos någons polares brorsa som tydligen har värsta lägenheten i Hammarby Sjöstad, men vi får bara bjuda tre så resten får dra runt på stan och försöka hitta ett ställe som har öppet och inte kunna hitta taxi och få traska hem i för höga klackar och kalla klänningar för "man skulle ju ändå inte vara utomhus förutom på tolvslaget".
Härliga tider.
Läste något om nyårslöften också. Förra året lovade jag att jag skulle bli mer romantisk och att jag skulle börja åka runt på loppisar och auktioner ute i landet. Det höll jag verkligen inte. Året innan dess skulle jag bli mer välplanerad och göra ALLA läxor i tid. Det höll inte heller. När jag tänker efter är det enda nyårslöfte jag hållit det jag gav när jag var tolv och hade gått ett halvård i sjuan på Stavsborgsskolans första Matte-NO-klass. Jag skulle bli mer tjejig. Prata mer med tjejer, sminka mig mer, ha tajta kläder, börja använda kjol, inte bli kompis med alla killar.
Det har jag hållit jävligt bra. Smart av en tolvåring att ha som nyårslöfte att passa in mer i tjejmallen. Aja, som S sa häromdan: Du har förändrats mycket sen vi lärde känna varandra som 15-åringar, du hatar ju inte tjejer alls lika mycket längre!
Nu kan jag inte sitta längre i min übertajta, högmidjade kjol så nu går jag och tränar.
Toodles!
Idag är mycket mer välplanerad än igår. Igår hann jag bara träna och sen jobba.
Idag har vi varit på Ikea och beställt en egenihopsatt garderob, ätit lunch vid Gullmarsplan, handlat på systemet samt städat köket. Nu ska vi gå och träna och vi har bestämt middagsmat. Organiserat värre.
Och seriöst. Men väldigt härligt. Så får det vara.
I morgon är det den kvällen som alla får "ångest" för varje år. Vad ska man göra, hos vem, med vilka? Det är ett jäkla gissel. Alltid är det någon som blir missnöjd/ledsen/lämnad utanför/uttråkad/överkörd/överbelastad/dubbelbokad. Men i år då jävlar... Nä. Jag har ingen prestationsångest över nyårsafton. Trevligast brukar det ju bli när man är avslappnad och inte känner någon stress att hinna dra till den där festen hos någons polares brorsa som tydligen har värsta lägenheten i Hammarby Sjöstad, men vi får bara bjuda tre så resten får dra runt på stan och försöka hitta ett ställe som har öppet och inte kunna hitta taxi och få traska hem i för höga klackar och kalla klänningar för "man skulle ju ändå inte vara utomhus förutom på tolvslaget".
Härliga tider.
Läste något om nyårslöften också. Förra året lovade jag att jag skulle bli mer romantisk och att jag skulle börja åka runt på loppisar och auktioner ute i landet. Det höll jag verkligen inte. Året innan dess skulle jag bli mer välplanerad och göra ALLA läxor i tid. Det höll inte heller. När jag tänker efter är det enda nyårslöfte jag hållit det jag gav när jag var tolv och hade gått ett halvård i sjuan på Stavsborgsskolans första Matte-NO-klass. Jag skulle bli mer tjejig. Prata mer med tjejer, sminka mig mer, ha tajta kläder, börja använda kjol, inte bli kompis med alla killar.
Det har jag hållit jävligt bra. Smart av en tolvåring att ha som nyårslöfte att passa in mer i tjejmallen. Aja, som S sa häromdan: Du har förändrats mycket sen vi lärde känna varandra som 15-åringar, du hatar ju inte tjejer alls lika mycket längre!
Nu kan jag inte sitta längre i min übertajta, högmidjade kjol så nu går jag och tränar.
Toodles!
Jag läses, jag läses!
Hihi.
Jag har alltså sju unika page hits idag. Det var väldigt roligt! Tänk att folk orkar läsa det skit jag kläcker ur mig. Tack!
När jag började skriva denna lilla struntblogg var det för att jag märkte att det enda jag skrev var uppgifter för skolan. Jag som alltid brukade skriva hela tiden. Vad som helst. Det var så jag ventilerade och uttryckte mig. Men skolan snodde all känsla, all vilja. Så jag börade helt enkelt skriva för att hålla min egen röst vid liv.
Inte för att bli läst, uppmärksammad eller en del av (mitt HATORD!) bloggosfären.
Jag sitter i alla fall i Radiohuset och skriver om handboll och slalom. Jag ser ut som en liten karamell. Jag har rosa stentvättade jenas, turkos tröja och ceriserosa väska. 80-talet var ju tillbaka... Ja, för tre år sen ja Lovisa! Häng med nu tanten...
Och svaret på det blir väl helt enkelt en Peterklassiker (Family guy):
..............NOPE!
Jag har alltså sju unika page hits idag. Det var väldigt roligt! Tänk att folk orkar läsa det skit jag kläcker ur mig. Tack!
När jag började skriva denna lilla struntblogg var det för att jag märkte att det enda jag skrev var uppgifter för skolan. Jag som alltid brukade skriva hela tiden. Vad som helst. Det var så jag ventilerade och uttryckte mig. Men skolan snodde all känsla, all vilja. Så jag börade helt enkelt skriva för att hålla min egen röst vid liv.
Inte för att bli läst, uppmärksammad eller en del av (mitt HATORD!) bloggosfären.
Jag sitter i alla fall i Radiohuset och skriver om handboll och slalom. Jag ser ut som en liten karamell. Jag har rosa stentvättade jenas, turkos tröja och ceriserosa väska. 80-talet var ju tillbaka... Ja, för tre år sen ja Lovisa! Häng med nu tanten...
Och svaret på det blir väl helt enkelt en Peterklassiker (Family guy):
..............NOPE!
Tillbaka från jullovet
Julen är över och det blev ingen snö.
Inte i år heller.
Men ändå var det svinkallt på Skogskyrkogården när vi tände ljus på farfars grav.
Det var härligt att träffa syster-M och A och det var härligt att se K:s A leka järnet med min O. Tänk att man kan leka kurragömma med bara två gömställen i en hel timme. Who knew?
Jag har fått en symaskin. Jag ska sy allt jag kan. Nu är det snart inga läxor längre, så då har jag tid på kvällarna för att både träna och sy. Undrar hur det känns att vara helt utan skola, det var några år sedan sist.
Det finns mycket att tänka på såhär innan livet sätter igång igen. Som till exempel varför jag alltid somnar klockan två på natten och vaknar elva på morgonen när jag är ledig. Varför vill inte min kropp ha en"normal" dygnsrytm? Var köper man nya persienner eftersom våra faller ihop? Vad finns det egentligen för golv under den fula plastmattan som fyller lägenheten?
Nu ska jag träna och sen är det jobbdags på radion. Mera hockey måntro?
Snabb summering
Jag har inte för vana att skriva något i min blogg på helger. Anledningen är att jag försöker hålla mig så långt bort ifrån datorn som möjligt, om den inte måhända sänder någon väldigt trevlig serie. För om jag gör det, närmar mig, kommer den genast säga till mig att det finns massor att göra. Mail att svara på, saker att planera och viktiga grejer att kolla upp.
Så jag håller mig på tryggt avstånd lördag och söndag.
Men nu är det måndag. Och inte vilken måndag som helst utan dan före dan före dopparedan. Och när allt är klappat (hihi) och klart kan jag inte annat än att se fram emot i morgon.
Då är det rimstuga i Älta som gäller. Rimma simma dimma. Rime, sime, dime, som vi kallar det så att M:s A ska förstå vad vi snackar om. Han är för övrigt en jävel på att rimma på svenska trots att han är från Australien. Bekymmersamt...
Igår såg jag och O filmen Wall-E. Satans alltså, den var faktiskt jävligt bra. Och rolig. Och gullig. Och inte minst tänkvärd. Så ett hett tips är att se den. Trots att det är Disney. Ja, jag vet, skäms.
Nu ska jag dammsuga och sedan bär det iväg till gymmet. Och om två dagar kommer jultomten. Iiiiiiiii!
En del av gruppen
Min sista dag på Bolibompawebben.
Jag blev upphöjd til Bolibompis för evigt och fick en guldpin och ett nyckelband med en drake. En handduk också.
Om alla arbetsplatser vore så måna om det mänskliga som den här skulle livet vara bättre för många. Det är jag övertygad om.
På andra arbetsplatser jag haft har man inte fått uppskattning nån enda gång. På denna mailas det lovord fram och tillbaka dagen lång. På Ica visste min kassachef inte vad jag hette, fast jag jobbade där 8 månader, på denna vet folk jag inte ens hälsat på vem jag är. Helt otroligt.
Undrar hur stämningen är på fyran? Det verkade väldigt kul när jag var där. Men det är ju milsvid skillnad på redaktionernas uppgifter trots allt. Får se hur det blir.
Men av någon anledning känner jag mig inte som en del av det hela. Min naturliga förmåga att dra mig undan så fort folk börjar samlas i grupper sätter in.
- Nej nej, jag vill inte räknas med som en av de andra, jag vill hålla mig på min sida, i mitt eget hörn.
- Åh, Lovisa, du måste hänga med på sittning på fredag.
- Nä, jag kan nog inte.
- Lovisa, häng med på klassfest.
- Jag kan nog inte...
- Lovisa, vill du vara med i våran grupp
- Nej för i helvete!!! Ehm, eller, jag kan nog inte...
Nä, skärpning krävs. Nu ska jag börja hänga med, släppa loss, bli en del av gänget.
Någon som vet hur man gör?
Jag blev upphöjd til Bolibompis för evigt och fick en guldpin och ett nyckelband med en drake. En handduk också.
Om alla arbetsplatser vore så måna om det mänskliga som den här skulle livet vara bättre för många. Det är jag övertygad om.
På andra arbetsplatser jag haft har man inte fått uppskattning nån enda gång. På denna mailas det lovord fram och tillbaka dagen lång. På Ica visste min kassachef inte vad jag hette, fast jag jobbade där 8 månader, på denna vet folk jag inte ens hälsat på vem jag är. Helt otroligt.
Undrar hur stämningen är på fyran? Det verkade väldigt kul när jag var där. Men det är ju milsvid skillnad på redaktionernas uppgifter trots allt. Får se hur det blir.
Men av någon anledning känner jag mig inte som en del av det hela. Min naturliga förmåga att dra mig undan så fort folk börjar samlas i grupper sätter in.
- Nej nej, jag vill inte räknas med som en av de andra, jag vill hålla mig på min sida, i mitt eget hörn.
- Åh, Lovisa, du måste hänga med på sittning på fredag.
- Nä, jag kan nog inte.
- Lovisa, häng med på klassfest.
- Jag kan nog inte...
- Lovisa, vill du vara med i våran grupp
- Nej för i helvete!!! Ehm, eller, jag kan nog inte...
Nä, skärpning krävs. Nu ska jag börja hänga med, släppa loss, bli en del av gänget.
Någon som vet hur man gör?
Morgon i hjärnan
Dimman ligger tät över gärdet. Man kan inte ens se båtarna från mitt fönster idag. Det känns sorgligt.
Idag är sista dagen på praktiken, det känns också lite vemodigt. Samtidigt läskigt att det gick så fort.
Nu är det ovanlig jul, oplanerad nyårsafton och första arbetsdagen på min födelsedag som stundar. Jag fattar inte riktigt hur hösten gick såhär fort. Min sista termin i skolan är snart slut. Poff. Som jag längtat. Äntligen.
En sak jag la märke till idag på min lilla bloggrunda är att på alla snygga modebilder har tjejerna höga klackar. Skyhöga klackar. Inga mysiga gympadojjor eller taxisar, det är stripphöjd på dem. Fast de går i mörkgrått och mocka i stället för svart lack.
Bör jag falla för trycket (det skitsnygga trycket) och köpa ett par eller ska jag faktiskt sluta upp med idiotin som börjar växa i min hjärna (jag skyller allt på The Hills!) och ta mig samman (kvinna!)?
Nä, grönt tänk var det. Och inte är jag i ett skriande behov av ett till par skor?
Hur vågar de blunda?
Igår skrev jag inget för då var jag helt däckad i feber och sov hela dagen.
På kvällen kom min lillebror (hurra) och gav mig middag och berättade om sitt spännande liv i London de tre senaste månaderna. Lille vän, vad stor han blivit. Det är underbart att han äntligen är hemma igen. Jag ska äta middag med honom minst en gång i veckan i vår.
Lille J. När han var liten såg jag det som min uppgift att lära honom allt. För det mesta var jag snäll. Som en vanlig lillebror lärde han sig att reta mig på mest effektiva sätt.
Han har alltid varit ovanlig, inte som grannpojkarna. Han har varit känslig och tyckt om att prata, hatat att slåss eller knuffas eller bli smutsig. När jag tänker på de idiotiska klasskopmisar han hade i låg- och mellanstadiet blir jag så arg så jag ser rött.
Alla pojkarna var små och ville alltid slåss med min stora lillebror, han var en utmaning. Men han ville inte slåss! Han ville inte skada någon, så han backade och då började de retas. Idiotiska ungar! Och idiotiska lärare som låtsas som ingenting.
- Ja jo, visst kan de ibland gadda ihop sig, men det är inget allvarligt.
Nä, just det, visst. Att de kastade sten mot honom på rasten och mina tre år äldre klasskompisar fick jaga iväg dem och rädda honom in i vårt klassrum var inget allvarligt.
I efterhand förstår jag inte hur man som vuxen klarar av att blunda. Det är för fan bara att ingripa! Jag har arbetat som tennistränare i fem års tid, och man märker direkt gruppdynamiken. Och sen är det min uppgift som den vuxna i sammanhanget att reda ut den. Inte genom att säga: Sluta retas, var snälla, för det funkar aldrig.
Nä, men så länge man har en plan och ett gäng stödjande regler så.
Oj, långt inlägg, jag hade visst en hel del ilska i mig idag.
Underligt.
På kvällen kom min lillebror (hurra) och gav mig middag och berättade om sitt spännande liv i London de tre senaste månaderna. Lille vän, vad stor han blivit. Det är underbart att han äntligen är hemma igen. Jag ska äta middag med honom minst en gång i veckan i vår.
Lille J. När han var liten såg jag det som min uppgift att lära honom allt. För det mesta var jag snäll. Som en vanlig lillebror lärde han sig att reta mig på mest effektiva sätt.
Han har alltid varit ovanlig, inte som grannpojkarna. Han har varit känslig och tyckt om att prata, hatat att slåss eller knuffas eller bli smutsig. När jag tänker på de idiotiska klasskopmisar han hade i låg- och mellanstadiet blir jag så arg så jag ser rött.
Alla pojkarna var små och ville alltid slåss med min stora lillebror, han var en utmaning. Men han ville inte slåss! Han ville inte skada någon, så han backade och då började de retas. Idiotiska ungar! Och idiotiska lärare som låtsas som ingenting.
- Ja jo, visst kan de ibland gadda ihop sig, men det är inget allvarligt.
Nä, just det, visst. Att de kastade sten mot honom på rasten och mina tre år äldre klasskompisar fick jaga iväg dem och rädda honom in i vårt klassrum var inget allvarligt.
I efterhand förstår jag inte hur man som vuxen klarar av att blunda. Det är för fan bara att ingripa! Jag har arbetat som tennistränare i fem års tid, och man märker direkt gruppdynamiken. Och sen är det min uppgift som den vuxna i sammanhanget att reda ut den. Inte genom att säga: Sluta retas, var snälla, för det funkar aldrig.
Nä, men så länge man har en plan och ett gäng stödjande regler så.
Oj, långt inlägg, jag hade visst en hel del ilska i mig idag.
Underligt.
Trötter och Allena
Har haft min första dag på fyran idag.
En introdag, det var mycket att ta in. Min hjärna är lite surrig och alla där var jättetrevliga och kom och hälsade och det var många namn att memorera.
Ingen idé att skriva mer ikväll egentligen, det kommer antagligen bli ett försök till att vara rolig och det misstolkas så ofta, jag måste välja mina ord med större försiktighet.
O är på kalas som jag var medbjuden på, men jag är helt enkelt alldeles för trött för att orka röra mig utanför de 47 kvadrat jag önskar att jag hade mer tid att ta hand om.
Ni ser, meningarna blir bara längre och längre och det är ett säkert tecken på att jag inom några små kvartar kommer vara helt nere för räkning och till slut är klockan elva och då blir jag ju pigg igen så då kan jag inte sova utan börjar titta på skräp-tv och det vet vi ju alla hur det brukar gå eftersom vi har comhem och de sänder strunt hela nätterna långa, så jag antar att det bästa jag kan göra just nu är att helt enkelt sluta skriva...
En introdag, det var mycket att ta in. Min hjärna är lite surrig och alla där var jättetrevliga och kom och hälsade och det var många namn att memorera.
Ingen idé att skriva mer ikväll egentligen, det kommer antagligen bli ett försök till att vara rolig och det misstolkas så ofta, jag måste välja mina ord med större försiktighet.
O är på kalas som jag var medbjuden på, men jag är helt enkelt alldeles för trött för att orka röra mig utanför de 47 kvadrat jag önskar att jag hade mer tid att ta hand om.
Ni ser, meningarna blir bara längre och längre och det är ett säkert tecken på att jag inom några små kvartar kommer vara helt nere för räkning och till slut är klockan elva och då blir jag ju pigg igen så då kan jag inte sova utan börjar titta på skräp-tv och det vet vi ju alla hur det brukar gå eftersom vi har comhem och de sänder strunt hela nätterna långa, så jag antar att det bästa jag kan göra just nu är att helt enkelt sluta skriva...
En elva tolv elefanter
Nu har jag ätit lunch, qornbitar med qinoa, broccoli och paprika. Sen gick jag ut och promenerade en halvtimme, det hann jag för jag slängde i mig lunchen.
Det var underbart att känna solen mot huden, trots att man blev frostbiten på kuppen.
Och nu när jag åter satt mig vid den lilla gråa (datorn) har ett stort moln lagt sig över solen så att Gärdet åter dväljs under skugga. Tur för mig att jag snabbade mig ut i tid!
Ikväll ska jag på jobbfest/praktikplatsfest på Berns. Det ska bli spännande, men vid tiden som hoolabaloot går av stapeln kommer jag vara så död av hunger att jag inte kommer komma in för vakterna vill inte släppa in lik.
Därför ska jag äta en redig middag innan middagen.
Sån är jag.
Jaså är jag?
Japp.
Nu: dags för The Hills avsnitt 11 och 12. Jodå, så är det.
Är det?
Japp!
Det var underbart att känna solen mot huden, trots att man blev frostbiten på kuppen.
Och nu när jag åter satt mig vid den lilla gråa (datorn) har ett stort moln lagt sig över solen så att Gärdet åter dväljs under skugga. Tur för mig att jag snabbade mig ut i tid!
Ikväll ska jag på jobbfest/praktikplatsfest på Berns. Det ska bli spännande, men vid tiden som hoolabaloot går av stapeln kommer jag vara så död av hunger att jag inte kommer komma in för vakterna vill inte släppa in lik.
Därför ska jag äta en redig middag innan middagen.
Sån är jag.
Jaså är jag?
Japp.
Nu: dags för The Hills avsnitt 11 och 12. Jodå, så är det.
Är det?
Japp!
Sol sol sol
Min helg har varit lite magisk.
Och på måndagmorgonen kom solen fram. Det var om möjligt ännu härligare än gårdagens opyssliga pysselkväll. Det var mest prat igår, men så jäkla bra slut på helgen!
Det var jag, O, M och B. Och vi alla gjorde en varsin sak. O sin fotoläxa vid datorn, M skrev julrim, B läste Doktor Glas och jag virkade, gjorde julkort och drack vin. Det var verkligen en guldkväll, det är väldigt sällan jag går och lägger mig klockan två på söndagar.
I lördags köpte jag nästan alla mina julklappar. Bara O och far min kvar. Men jag vet vad de ska få, hehe.
När solen är framme visar sig Gärdet verkligen från sin bästa sida. Tänk vad vackert det ser ut med det gulgröna gräset och nattens frost som inte smält undan mellan tuvorna.
Jag vill uuuuuut!
Och på måndagmorgonen kom solen fram. Det var om möjligt ännu härligare än gårdagens opyssliga pysselkväll. Det var mest prat igår, men så jäkla bra slut på helgen!
Det var jag, O, M och B. Och vi alla gjorde en varsin sak. O sin fotoläxa vid datorn, M skrev julrim, B läste Doktor Glas och jag virkade, gjorde julkort och drack vin. Det var verkligen en guldkväll, det är väldigt sällan jag går och lägger mig klockan två på söndagar.
I lördags köpte jag nästan alla mina julklappar. Bara O och far min kvar. Men jag vet vad de ska få, hehe.
När solen är framme visar sig Gärdet verkligen från sin bästa sida. Tänk vad vackert det ser ut med det gulgröna gräset och nattens frost som inte smält undan mellan tuvorna.
Jag vill uuuuuut!
Fira natten lång
Idag har jag fått ett jobb.
Det var en varm känsla.
Och nu känner jag äntligen att jag kan fira.
Fira att jag klarade projektarbetet på sex dagar (vikade hela perioden man hade på sig), klarade examensarbetet (tillsammans med E) på bara 3-4 veckor, fick en jättebra praktikplats på Bolibompa, fick jättefina komplimanger av redaktören för min audition (skrev det igår) och nu scorat ett jobb på fyran.
Jag har inte firat nåt av det och ikväll är det nog dags. Jag är riktigt, riktigt glad över mig själv.
Äntligen får O vara glad för min skulle också. Han har försökt gratta mig i nästan ett års tid, men jag tycker inte om att fira förrän ALLT är fixat. Nu känns det som att det är det. I alla fall för ett tag.
yey.
Det var en varm känsla.
Och nu känner jag äntligen att jag kan fira.
Fira att jag klarade projektarbetet på sex dagar (vikade hela perioden man hade på sig), klarade examensarbetet (tillsammans med E) på bara 3-4 veckor, fick en jättebra praktikplats på Bolibompa, fick jättefina komplimanger av redaktören för min audition (skrev det igår) och nu scorat ett jobb på fyran.
Jag har inte firat nåt av det och ikväll är det nog dags. Jag är riktigt, riktigt glad över mig själv.
Äntligen får O vara glad för min skulle också. Han har försökt gratta mig i nästan ett års tid, men jag tycker inte om att fira förrän ALLT är fixat. Nu känns det som att det är det. I alla fall för ett tag.
yey.
Stackars mamma!
På bussen till jobbet satt jag på sätena bakom barnvagnsplatsen. Där stod en mamma med sitt, skulle jag gissa, 1-åriga barn.
Åh, va skönt tänkte jag, ett barn som inte skriker när det åker buss, då slipper mammam känna sig stressad över oljudet och alla passagerare kan hålla sig lugna.
Det höll i sig i cirka tio sekunder. Sen börjar ungen att slå sin mamma. Och inte lite på ret och skoj, utan verkligen slå. Med knytnävarna. I ansiktet. Rakt på näsan, munnen och ögonen. Vad gör mamman? Säger hon emot? Tillrättavisar hon sitt barn?
Nej. Hon pussar det lätt på örat och försöker få det att sluta på det sättet. Lugn lugn, slå inte mamma, mamma är snäll, vysch vysch.
Jag har inte haft barn, så jag vet inte hur det är. Men det logiska borde väl för guds skull vara att säga: Nej, sluta! Man får inte slåss! med en skarp röst.
Jag undrar så vad ungen kommer göra på dagis, med dagisfröknarna och de andra barnen. Slåss så klart. För mamman kramar om när det skadar henne. Vysch vysch, såja, inte slå mamma blodig nu lilla vän.
Borde man inte ha större självrespekt än att bli slagen oavbrutet i 20 minuter av sitt eget barn? Man behöver absolut inte skrika, men åtminstone låta ungen veta att det han/hon gör är fel. Jag är heller inte så säker på att alla pappor där ute skulle acceptera knytnävar i ögonen klockan halv nio på morgonen.
Aja. Synd att man inte får uppfostra hela världen. Jag skulle va asbra på det.
Åh, va skönt tänkte jag, ett barn som inte skriker när det åker buss, då slipper mammam känna sig stressad över oljudet och alla passagerare kan hålla sig lugna.
Det höll i sig i cirka tio sekunder. Sen börjar ungen att slå sin mamma. Och inte lite på ret och skoj, utan verkligen slå. Med knytnävarna. I ansiktet. Rakt på näsan, munnen och ögonen. Vad gör mamman? Säger hon emot? Tillrättavisar hon sitt barn?
Nej. Hon pussar det lätt på örat och försöker få det att sluta på det sättet. Lugn lugn, slå inte mamma, mamma är snäll, vysch vysch.
Jag har inte haft barn, så jag vet inte hur det är. Men det logiska borde väl för guds skull vara att säga: Nej, sluta! Man får inte slåss! med en skarp röst.
Jag undrar så vad ungen kommer göra på dagis, med dagisfröknarna och de andra barnen. Slåss så klart. För mamman kramar om när det skadar henne. Vysch vysch, såja, inte slå mamma blodig nu lilla vän.
Borde man inte ha större självrespekt än att bli slagen oavbrutet i 20 minuter av sitt eget barn? Man behöver absolut inte skrika, men åtminstone låta ungen veta att det han/hon gör är fel. Jag är heller inte så säker på att alla pappor där ute skulle acceptera knytnävar i ögonen klockan halv nio på morgonen.
Aja. Synd att man inte får uppfostra hela världen. Jag skulle va asbra på det.
Komplimange och knak
Åh.
Jag fick precis en fullständigt fantastisk och sprakande komplimang. Det är nog en av de bästa saker jag hört i hela mitt liv. Glorius!
Det handlade inte om mitt utseende, inte alls, utan om något jag presterat och en uppmuntran att fortsätta.
Oj oj oj. Trots att solen inte varit framme på tre veckor nu (seriöst!) blev jag alldeles varm i magen. Och i själen.
För övrigt känns hjärnan som mos, men det är för att jag var hos mr. chiropractor och han upptäckte att en av mina stora ryggkotor rört sig framåt och utåt. Den skulle ha sätta på plats, inåt och nedåt. Satans!
Det var INTE skönt. Så jag är snurrig som tusan. Men det känns mycket bättre...
Jag kommer nog leva på den här komplimangen i många månader. En sån där grej att berätta för barnbarnen. Herre min je vad jag blåser upp detta. Inte helt klokt egentligen.
Nä, nu ska jag photoshoppa vidare!
Jag fick precis en fullständigt fantastisk och sprakande komplimang. Det är nog en av de bästa saker jag hört i hela mitt liv. Glorius!
Det handlade inte om mitt utseende, inte alls, utan om något jag presterat och en uppmuntran att fortsätta.
Oj oj oj. Trots att solen inte varit framme på tre veckor nu (seriöst!) blev jag alldeles varm i magen. Och i själen.
För övrigt känns hjärnan som mos, men det är för att jag var hos mr. chiropractor och han upptäckte att en av mina stora ryggkotor rört sig framåt och utåt. Den skulle ha sätta på plats, inåt och nedåt. Satans!
Det var INTE skönt. Så jag är snurrig som tusan. Men det känns mycket bättre...
Jag kommer nog leva på den här komplimangen i många månader. En sån där grej att berätta för barnbarnen. Herre min je vad jag blåser upp detta. Inte helt klokt egentligen.
Nä, nu ska jag photoshoppa vidare!
Söder om stan
Jobbade till halv tolv igår.
Alltså försov jag mig lite idag, men kom konstigt nog bara 20 minuter sent... Skumt.
Ska på arbetsintervju idag, det ska bli spännande!
När vi var på "den fina festen" i lördags och det var dags att åka hem bestämde vi oss för att ta en taxi. För första gången i mitt liv fick jag se så kallade taxivärdar, två anställda som stod utanför huset och ordnade taxis och arrangerade resesällskap som skulle åt samma håll osv.
Jag och O kom först ut, men ingen taxi fanns där. Värdarna var jättesnälla och sa att fler bilar var på väg. Kön började fyllas på av fulla, pälsbeklädda, Chanelväskebärande, champagne-på-Stureplan-sugna människor. De kastade sig fram mot taxivärdarna och sa: hörrudu, en bulle rapido, vi ska te Stures. Och så flinade de lite nöjt över sina kunskaper om hur man fixar en taxi snabbt.
- Absolut sa värdarna, men ställ er i kön.
Så jävla sköna!
När vår taxi kom stolpade en karl med magen större än frugans bak fram och sa att nog var det välan hans bil va?
Nä, sa jag, det är faktiskt våran!
Han frågade vart vi skulle, om vi åkte norrut?
O sa att nej, vi ska faktiskt Söderut.
- Vart då om man får fråga?
- Hammarbyhöjden.
Han gapade, tittade skrämt på O:s skäggiga ansikte och mitt kortklippta hår och sa: Oj då, ja, då får ni passa er!
- Det är lugnt, svarade O, vi är riktigt gettovana...
Framåtblick
Jag fyller 23 om några veckor.
Det slog mig precis.
23. Det är ganska så stort. 22 kommer man liksom undan med.
- OJ, är du bara 22, säger folk då.
Säger man att man är 23, ja, det är liksom mer troligt.
- Jaså, 23, ja, du är väl var du borde vara.
Eftersom jag började skolan ett år tidigare har jag liksom alltid haft ett år på mig. Ett år extra att hinna med grejer som andra i min ålder inte gjort än. Jag har alltid fått höra förvånade kommentarer om min ålder, att folk tror jag är MYCKET äldre än vad jag är. Och det har känts skönt på ett sätt, för då har jag alltid legat i framkant. Jag har aldrig känt någon stress eller press att uppnå saker vid en viss ålder, för jag har alltid varit yngst och ändå vart på samma nivå som resten.
Men nu fyller jag alltså 23 och utexamineras ungefär samtidigt och det är ju helt normalt, inte före alla andra på något sätt. Det tycker jag är jobbigt.
Fast när jag var liten och lekte "tuff tjej" (min vanligaste lek by the way), då var jag alltid 17 eller 23. Det var TUFFA åldrar i mitt huvud. Och väldigt vuxna åldrar. Mitt år som 17-åring sög eftersom alla fyllde 18 och kunde gå ut och jag smet in genom nödutgången på Sound clash (nu Hot company) för att få titta på Stockholms uteliv.
Hoppas mitt år som 23-åring blir bättre.
Fast med Sven-Otto Littorins undebara uttalande i tankarna ser jag det inte som någon fet chans...
Det slog mig precis.
23. Det är ganska så stort. 22 kommer man liksom undan med.
- OJ, är du bara 22, säger folk då.
Säger man att man är 23, ja, det är liksom mer troligt.
- Jaså, 23, ja, du är väl var du borde vara.
Eftersom jag började skolan ett år tidigare har jag liksom alltid haft ett år på mig. Ett år extra att hinna med grejer som andra i min ålder inte gjort än. Jag har alltid fått höra förvånade kommentarer om min ålder, att folk tror jag är MYCKET äldre än vad jag är. Och det har känts skönt på ett sätt, för då har jag alltid legat i framkant. Jag har aldrig känt någon stress eller press att uppnå saker vid en viss ålder, för jag har alltid varit yngst och ändå vart på samma nivå som resten.
Men nu fyller jag alltså 23 och utexamineras ungefär samtidigt och det är ju helt normalt, inte före alla andra på något sätt. Det tycker jag är jobbigt.
Fast när jag var liten och lekte "tuff tjej" (min vanligaste lek by the way), då var jag alltid 17 eller 23. Det var TUFFA åldrar i mitt huvud. Och väldigt vuxna åldrar. Mitt år som 17-åring sög eftersom alla fyllde 18 och kunde gå ut och jag smet in genom nödutgången på Sound clash (nu Hot company) för att få titta på Stockholms uteliv.
Hoppas mitt år som 23-åring blir bättre.
Fast med Sven-Otto Littorins undebara uttalande i tankarna ser jag det inte som någon fet chans...
Färdig!
Nu har jag verkligen uppnått ett och annat!
Förra veckan började jag spela The Hills-programmen från mtv:s sida i mina gigantiska hörlurar!
Och nu är jag klar.
Fyra säsonger av rejäl skräp-tv rakt in i min lilla hjärna! Gode gud, jag känner mig som en del av Holywood-scenen, mina tankar kretsar runt fashion shows, events, girls night out och drama drama drama.
Nej.
Jag blir nog bara mer och mer korkad med åren. Vid 30 kommer jag bara vilja prata om plastbröst och botox...
Förra veckan började jag spela The Hills-programmen från mtv:s sida i mina gigantiska hörlurar!
Och nu är jag klar.
Fyra säsonger av rejäl skräp-tv rakt in i min lilla hjärna! Gode gud, jag känner mig som en del av Holywood-scenen, mina tankar kretsar runt fashion shows, events, girls night out och drama drama drama.
Nej.
Jag blir nog bara mer och mer korkad med åren. Vid 30 kommer jag bara vilja prata om plastbröst och botox...
Dagboken
Igår fyllde far min år. Så det bar iväg till Älta med paket under arm. På plats fanns även mina små systerdöttrar varav den ena har blivit en riktig liten matbordsdjävul.
Hon sitter snällt på sin stol och slänger mat precis överallt. Det ser ut som en Jackson Pollack-tavla på golvet när hon är färdig. Kära barn. Ingen säger till henne, de låter henne hållas och jag gör mitt bästa för att inte titta dit. Men det är svårt för hon vill ha uppmärksamhet och hon skriker tills man kikar dit och ler. Hon är för söt för sitt eget bästa helt enkelt. Bådar inte gott för framtida barnvaktssittning...
Jag hittade min gamla dagbok i helgen. Jag var 17 när jag skrev den. Hade helt glömt bort att den fanns. Så det blev min kvällslektyr igår och satan vad roligt det var att blicka tillbaka!
Så igår köpte jag en ny dagbok med den bestämda uppfattningen att bloggen är en offentlig vent, men inte passar sig för djupare analyser av det egna psyket.
Tror nog alla skulle må bra av att skriva dagbok lite då och då. För när saker och ting är nedskrivna kan man liksom inte komma undan. Och alldeles för många kommer till slut undan...
Hon sitter snällt på sin stol och slänger mat precis överallt. Det ser ut som en Jackson Pollack-tavla på golvet när hon är färdig. Kära barn. Ingen säger till henne, de låter henne hållas och jag gör mitt bästa för att inte titta dit. Men det är svårt för hon vill ha uppmärksamhet och hon skriker tills man kikar dit och ler. Hon är för söt för sitt eget bästa helt enkelt. Bådar inte gott för framtida barnvaktssittning...
Jag hittade min gamla dagbok i helgen. Jag var 17 när jag skrev den. Hade helt glömt bort att den fanns. Så det blev min kvällslektyr igår och satan vad roligt det var att blicka tillbaka!
Så igår köpte jag en ny dagbok med den bestämda uppfattningen att bloggen är en offentlig vent, men inte passar sig för djupare analyser av det egna psyket.
Tror nog alla skulle må bra av att skriva dagbok lite då och då. För när saker och ting är nedskrivna kan man liksom inte komma undan. Och alldeles för många kommer till slut undan...
Helgsammanfattning
Det har verkligen varit en bissy helg.
Lördagen började med hundpromenad på Kungsholmen och slutade med en finfest på Vinterviken. Där hade det satsats järnet. Jag räknade till 12 Chanelväskor bland de i min ålder. Övriga hade Gucci...
Igår bakade jag och mamma lussebullar. Mycket lussebullar! Det blev bara 51 stycken till slut, men de är precis hur stora som helst, så hade vi bakat normalstora hade det varit minst 80...
Minst.
Lördagen började med hundpromenad på Kungsholmen och slutade med en finfest på Vinterviken. Där hade det satsats järnet. Jag räknade till 12 Chanelväskor bland de i min ålder. Övriga hade Gucci...
Igår bakade jag och mamma lussebullar. Mycket lussebullar! Det blev bara 51 stycken till slut, men de är precis hur stora som helst, så hade vi bakat normalstora hade det varit minst 80...
Minst.
Nothing to do
Jag sitter och exporterar de små filmerna och varje liten snutt tar sina modiga 15 minuter.
Så jag passar på att titta på skräp-tv på min lilla dator.
Det är ganska okej, men jag är lite rädd för att min hjärna ska ruttna.
Fast det kanske den bara blir bättre av.
Jag läser en väldigt bra bok just nu, den heter "what I loved" av Siri Hustvedt. Man får följa med huvudpersonen under hela hans vuxna liv, från och med att han och hans fru flyttar in i en lägenhet på Manhattan i början av 80-talet och sedan framåt. Den är verkligen sorlig, men klart värd läsandet. Språket är otroligt, så många engelska ord jag aldrig hört, så språket utvecklas också.
Gärdet är tveklöst stengrått idag. Inte många hundar ute och går heller, däremot kom det en skata med en halv råtta i näbben och satte sig utanför mitt fönster. Läbbigt!
Så jag passar på att titta på skräp-tv på min lilla dator.
Det är ganska okej, men jag är lite rädd för att min hjärna ska ruttna.
Fast det kanske den bara blir bättre av.
Jag läser en väldigt bra bok just nu, den heter "what I loved" av Siri Hustvedt. Man får följa med huvudpersonen under hela hans vuxna liv, från och med att han och hans fru flyttar in i en lägenhet på Manhattan i början av 80-talet och sedan framåt. Den är verkligen sorlig, men klart värd läsandet. Språket är otroligt, så många engelska ord jag aldrig hört, så språket utvecklas också.
Gärdet är tveklöst stengrått idag. Inte många hundar ute och går heller, däremot kom det en skata med en halv råtta i näbben och satte sig utanför mitt fönster. Läbbigt!
Jag kräver space
Det känns som att jag sovit en timme i natt. Det var nog ett par till, men de gav liksom ingen effekt.
På bussen från Slussen satte jag mig brevid en kille i 30-årsåldern. Han läste DN, ledarsidan, och satt bredbent med armarna i en rät vinkel utåt. Trots att jag kom så flyttade han inte in sig, han försökte inte göra sig själv mindre så att vi båda kunde sitta bekvämt.
Nej då. Varför skulle han göra det? Han satte sig ju först.
Så jag sätter mig lite längre ut och lutar mig liksom ut i gången, för att vi inte ska sitta ihoptryckta som sillar hela vägen till Radiohuset. Men efter ett tag blir jag riktigt irriterad. Varför kan han inte bara flytta in? Varför kan han inte bara vara lite trevlig och snäll en fredagmorgon som denna, och sätta benen i kors i stället för bredbent. Så jag skiter i konventionen och sätter mig mitt på sätet, rak i ryggen, fortfarande stirrandes rakt fram.
Oj vad arg han blev.
- Grrr, hörde jag honom dovt morra.
Men han gav sig inte. Han stod upp för sitt överdrivna benspace och jag vek inte ner mig heller. Trångt och dant satt vi alltså hela vägen till Djurgårdsbron där han hoppade av.
Jag log så sött så sött när han reste sig och gick.
- Hej hej, hehe.
Det är kul att inte ge efter, värst vad förvånade folk blir.
På bussen från Slussen satte jag mig brevid en kille i 30-årsåldern. Han läste DN, ledarsidan, och satt bredbent med armarna i en rät vinkel utåt. Trots att jag kom så flyttade han inte in sig, han försökte inte göra sig själv mindre så att vi båda kunde sitta bekvämt.
Nej då. Varför skulle han göra det? Han satte sig ju först.
Så jag sätter mig lite längre ut och lutar mig liksom ut i gången, för att vi inte ska sitta ihoptryckta som sillar hela vägen till Radiohuset. Men efter ett tag blir jag riktigt irriterad. Varför kan han inte bara flytta in? Varför kan han inte bara vara lite trevlig och snäll en fredagmorgon som denna, och sätta benen i kors i stället för bredbent. Så jag skiter i konventionen och sätter mig mitt på sätet, rak i ryggen, fortfarande stirrandes rakt fram.
Oj vad arg han blev.
- Grrr, hörde jag honom dovt morra.
Men han gav sig inte. Han stod upp för sitt överdrivna benspace och jag vek inte ner mig heller. Trångt och dant satt vi alltså hela vägen till Djurgårdsbron där han hoppade av.
Jag log så sött så sött när han reste sig och gick.
- Hej hej, hehe.
Det är kul att inte ge efter, värst vad förvånade folk blir.
Snälle jag
I morse var jag hos kiropraktorn igen.
- Sådär rak har jag aldrig sett dig! sa han stolt när han tagit sig en titt på min rygg.
Nähä.
Det kändes skönt i alla fall, det är på rätt väg. Och han förklarade att den totala smärtan och yrseln jag kände hela förra veckan var min kropp som inte riktigt fattade vad som hände där ryggragen plötsligt satt som den skulle.
Lilla kropp, den är inte så smart den.
Trots att han tog det väldigt piano med mig idag, har jag ändå varit däckad fram till nu. Men det är okej. Nu är det en hantverkare i mitt kök och sätter in 0,5 kvadratmeter ekbänkskiva över diskmaskinen. Det blir nog fint trot jag. Han är väldigt snäll. I början ville jag stå och titta hur han gjorde, jag tycker sånt är lite spännande, men efter ett tag kändes det som att jag stod där för att se till att han gjorde sitt jobb. Som en övervakare. Och sån vill jag inte va!
Så nu sitter jag snällt här och låtsas att jag gör något annat. Så att han inte känner sig stressad.
Jag är så snäll så snäll.
Hantverkarskor i min hall!
- Sådär rak har jag aldrig sett dig! sa han stolt när han tagit sig en titt på min rygg.
Nähä.
Det kändes skönt i alla fall, det är på rätt väg. Och han förklarade att den totala smärtan och yrseln jag kände hela förra veckan var min kropp som inte riktigt fattade vad som hände där ryggragen plötsligt satt som den skulle.
Lilla kropp, den är inte så smart den.
Trots att han tog det väldigt piano med mig idag, har jag ändå varit däckad fram till nu. Men det är okej. Nu är det en hantverkare i mitt kök och sätter in 0,5 kvadratmeter ekbänkskiva över diskmaskinen. Det blir nog fint trot jag. Han är väldigt snäll. I början ville jag stå och titta hur han gjorde, jag tycker sånt är lite spännande, men efter ett tag kändes det som att jag stod där för att se till att han gjorde sitt jobb. Som en övervakare. Och sån vill jag inte va!
Så nu sitter jag snällt här och låtsas att jag gör något annat. Så att han inte känner sig stressad.
Jag är så snäll så snäll.
Hantverkarskor i min hall!
Önska vad du vill
Vad kan man ge till folk i julklapp?
Vad vill de ha?
Ska man ge sånt de behöver, eller sånt som man själv tycker att de behöver? Något de riktigt kan njuta av eller något som de inte ens visste om att de gillade?
De flyger drakar på Gärdet idag. Det ser roligt ut, verkar vara nåt slags experiment. De är säkert från KTH.
Vad har jag själv önskat mig i julklapp egentligen?
Jo:
En minisymaskin
bidrag till en garderob
gröna jeans
fina tröjor
En kort lista. Men den brukar fyllas på med tiden och min födelsedag är ju bara två veckor senare..
Just det, jag önskar mig handdukar också.
Wow, min lista är
så
himla
praktisk
oj
Vad vill de ha?
Ska man ge sånt de behöver, eller sånt som man själv tycker att de behöver? Något de riktigt kan njuta av eller något som de inte ens visste om att de gillade?
De flyger drakar på Gärdet idag. Det ser roligt ut, verkar vara nåt slags experiment. De är säkert från KTH.
Vad har jag själv önskat mig i julklapp egentligen?
Jo:
En minisymaskin
bidrag till en garderob
gröna jeans
fina tröjor
En kort lista. Men den brukar fyllas på med tiden och min födelsedag är ju bara två veckor senare..
Just det, jag önskar mig handdukar också.
Wow, min lista är
så
himla
praktisk
oj
Dum morgon
Ännu en morgon tvingas jag springa till t-banan, trots att jag gick upp tidigare idag. Jag tror det är för att jag vägrar stressa i mig frukosten. JAG VÄGRAR!
Jag sitter i lugn och ro mittemot O och vi pratar om vad som står i tidningen och jag blir oftast upprörd över idiotiska politiker/skribenter/andra idioter. Och så pang är det dags att gå.
Häromdan läste jag att mannen som satt upp kameror och filmat kvinnor på offentliga toaletter blivit friad i två instanser. Det är, enligt Sveriges domstolar, inte sexuellt ofredande att filma folk i smyg när de gå på toa. Det låter som något från medeltiden. Nog borde det väl finnas någon annan liten lag som hindrar människor från att sätta upp kameror lite här och var. Det finns det säkert, men uttalandena efter rättegången var att man skulle se över lagarna och få till en förändring.
Jaha.
Så ofattbart att jag först blir förvånad istället för arg. Nu är jag mest arg igen.
Jag sitter i lugn och ro mittemot O och vi pratar om vad som står i tidningen och jag blir oftast upprörd över idiotiska politiker/skribenter/andra idioter. Och så pang är det dags att gå.
Häromdan läste jag att mannen som satt upp kameror och filmat kvinnor på offentliga toaletter blivit friad i två instanser. Det är, enligt Sveriges domstolar, inte sexuellt ofredande att filma folk i smyg när de gå på toa. Det låter som något från medeltiden. Nog borde det väl finnas någon annan liten lag som hindrar människor från att sätta upp kameror lite här och var. Det finns det säkert, men uttalandena efter rättegången var att man skulle se över lagarna och få till en förändring.
Jaha.
Så ofattbart att jag först blir förvånad istället för arg. Nu är jag mest arg igen.
Upptäckt
Hela dagen har jag suttit och klippt små filmer. Och en sak slog mig.
Jag tycker att det är riktigt roligt.
Att arbeta med ljud och bild, lägga till och ta bort, det är fan skitskoj. Det upptäcker jag alltså nu, när min utbildning är slut om en månad. Alla de filmkurser jag haft som jag hasat mig igenom kunde jag istället använt till att utveckla min kreativa ådra. Hm. Vilket slös.
Morgonregn
Nog hann jag med rätt tåg i morse. Det var varken sent eller tidigt.
Min klampa-runt-granne går alltid upp en halvtimme tidigare än vad jag gör, vilket har lagt grunden till ett irritationsmoment på morgonen. Men jag snabbade mig i morse, som satan.
Jag flyger ut ur porten och märker först då, med två minuter tills tåget går, att det SPÖregnar. Det öser ner helt enkelt och jag strumpebyxor och läserskor. Idiotiskt. När gummistövlarna står torra och rena i hallgarderoben.
Jag kutar till t-banan och hinner med 30 sekunders marginal. Inne i vagnen är det fuktigt och en bredrövad kvinna tror att hon äger hålla-i-sig-stolpen. Det gör hon inte. Jag grabbade tag i den trots att hon lutade sig och hade det skönt. Arg såg hon ut. Du äger inte pinnen! ville jag skrika. Men jag såg bara dryg ut och höjde ett ögonbryn. Charmiga Lovisa.
Gärdet är brungrönt med en regntung himmel som går i grått.
Själv har jag randig balongklänning och ribbade strumpbyxor.
Tisdagar är de onödigaste av alla dagar, men ikväll ska jag pyssla ännu lite till och det gör att mörkret blir mysigt. Det passar till vintermys.
Helt ärligt.
Min klampa-runt-granne går alltid upp en halvtimme tidigare än vad jag gör, vilket har lagt grunden till ett irritationsmoment på morgonen. Men jag snabbade mig i morse, som satan.
Jag flyger ut ur porten och märker först då, med två minuter tills tåget går, att det SPÖregnar. Det öser ner helt enkelt och jag strumpebyxor och läserskor. Idiotiskt. När gummistövlarna står torra och rena i hallgarderoben.
Jag kutar till t-banan och hinner med 30 sekunders marginal. Inne i vagnen är det fuktigt och en bredrövad kvinna tror att hon äger hålla-i-sig-stolpen. Det gör hon inte. Jag grabbade tag i den trots att hon lutade sig och hade det skönt. Arg såg hon ut. Du äger inte pinnen! ville jag skrika. Men jag såg bara dryg ut och höjde ett ögonbryn. Charmiga Lovisa.
Gärdet är brungrönt med en regntung himmel som går i grått.
Själv har jag randig balongklänning och ribbade strumpbyxor.
Tisdagar är de onödigaste av alla dagar, men ikväll ska jag pyssla ännu lite till och det gör att mörkret blir mysigt. Det passar till vintermys.
Helt ärligt.
Pysselutvärdering
Igår var det äntligen pysselkväll. Som jag har längtat. Och planerat Och skrivit listor på pyssel som jag ska göra.
Jag hann faktiskt med en hel del. Det var väldigt mysigt.
Har suttit och virkat nu under kvällen också, jag har verkligen saknat att göra något craftigt.
Julbroschdekoration i filttyg, Julkort, virkad garnpåse som ska hänga i granen med nötter/godis i
O:s lertomtar
Det var våra samlade verk. Det är ju kanske tydligt vem av oss som har den konstnärliga begåvningen och vem av oss som bara tycker att det är roligt. O kan verkligen göra fina, rolliga grejer, jag sitter mest och pryttlar runt med mina små garn och trådar och pärlor.
Nu ska jag betala räkningar, för det är så varje lyckad måndag avslutas.
And that's the truth, maestro!
Knippan
Jag tog med mig O:s nycklar till jobbet i morse. De slank ner i min ficka och där låg de och myste ända tills han ringde med panik i rösten och undrade vad som hade hänt med hans knippa?
Hehe.
Det blev ingen morgonlektion för honom inte. Fast det var inte mitt fel.
För hans klasskompisar ringde och meddelade att lektionen var inställd. Så det var BRA av mig att plocka med mig nycklarna. Så nu är jag hemma för att lämna över dem så att han kan komma iväg och jag passar även på att äta lunch.
Tack så mycket herr knippa för att jag får hemlagat till mat i dag!
