Medelålders män i tågkaoset
Sorgligt.
Det var "tågkaos" idag i Stockholms t-bana. Det kan jag skriva under på, två timmar i kollektivtrafik för att ta mig till jobbet. Hemskt.
Vad som var allra värst:
Människor totala ignorans av sina medresenärer. Jag stod och väntade på ett fullproppat tåg vid Gullmarsplan (tog mig en halvtimme att bara ta mig dit). När de blå vagnarna rullade in backade jag lite så att folk kunde kliva av, vilket är så man gör. Ingen ville kliva av. Folk bakom mig började pressa på min rygg så jag tog ett kliv in i vagnen. Då kommer det ett hav av människor som ska pressa sig ut från vagnen. Så jag blir pressad framifrån och bakifrån och håller på att trilla in i sprickan mellan perrongen och t-banan.
- Men kan ni sluta att putta ner mig på spåret, skriker jag till slut.
Ingen reagerar. Ingen slutar putta. Ingen hjälper mig från att snubbla till. Ingen tittar ens på mig.
Och inte är det unga killar eller ignoranta pensionärer som låtsas som att jag inte finns och att de inte precis har armbågat mig i magen. Det är bara medelålders män. En hel klunga med Göran och Kent som skiter högaktningsfullt i att en tjej knuffas ner på marken i trängseln.
Som inte ens reagerar när jag skriker till av smärta.
Nästa gång det händer kommer jag att ta fram min vassaste knoge och panga till alla dem som gör så att jag fastnar i avståndet som t-baneföraren sagt åt mig att se upp för. Pang rakt på näsan.
Våld kanske inte löser något, men kan kanske få några idioter att märka att jag finns?
Det här är vad jag tycker
Det finns inget land som har EN kultur. Alla länder är ihopblandningar av olika kulturer. Iran, Afghanistan, Storbritannien, USA, Sydafrika, Ryssland, Finland och så vidare.
Grundinställningen är ungefär densamma hos alla människor, oavsett kultur. De flesta vill behandla sina medmänniskor med respekt och gör också så.
Alla människor är lika mycket värda. Oavsett var man är uppväxt eller inom vilken kultur. Det finns inte ett svar som är rätt och det finns inte ett svar som är fel. Det finns olika svar på samma frågor. Därför är kulturer, länder och människor också olika och unika.
Jag tycker att man ska ha grundsynen att alla människor är lika värda och att man inte ska döma innan man försökt förstå.
Och sist: De som tycker att den svenska kulturen blir "överkörd" av andra kulturer kan ha förtröstan i att det inte finns EN svensk kultur som behöver skyddas. Det finns inte EN typ av svensk medborgare, det finns nio miljoner. Så sluta vara rädda. Ingen är ute efter att radera er från kartan eller ICA-kön.
Livet är alldeles för kort för att vara inskränkt och inte lära sig nya saker. Tycker jag.
SD struntar i vad som är "svenskt"
Idag publicerade dn.se en artikel med namnet "Inget svenskt utan invandring".
Jag förstår ju precis varför man skriver sådana här texter och varför man tycker att det är ett argument emot SD:s hela politiska grund.
Men jag tror inte riktigt att det biter.
För de invandrade som SD nämner i sina pamfletter som låg och skräpade i min hall inför valet är inte de som kommer från Österrike (Josef Frank) eller Italien (Lucia).
Det är de som kommer från länder utanför Europa. Från Afrika, Mellanöstern, Asien och så vidare. Australiensare räknas inte heller som "lika" invadrade i SD:s värld.
För gör inte Italien precis det som SD vill? Italienarna stänger sina gränser, jämnar romska läger med marken, skickar iväg flyktingar från de afrikanska länderna och de rasistiska (vägrar använda ordet främlingsfientligt, det är ett ord som förminskar det som partierna faktiskt står för och vill genomföra) partierna växer sig större och större. Huvudstaden styrs av en borgmästare som har visat sitt stöd för fascismen.
Så som sagt, jag tror inte att artiklar om att köttbullarna i grunden är från Turkiet kommer att göra att folk ser det absurda i att rösta på ett parti som SD. För de har själva sagt att de vill ha maten, men inte människorna, i landet.
Har ännu inte hört en bra förklaring till varför dock. Men jag tror på min egen förklaring: Allt är i grund och botten en klassfråga, precis som vanligt, och den kampen kommer blossa upp igen. Utrota klassklyftorna=SD försvinner. Det är vad jag tror. Vad tror ni?
Skäll blev till kärlek
Igår kväll kändes det som om någon gått loss med ett rivhjärn i strupen och nu sitter jag på jobbet och känner hur bomull och kaos tar över min hjärna.
Tjejen som O kompade i fredags heter Monica Perreira och hade en otrolig publikkontakt.
Hon är ursprungligen från Guinea Bissau, men bor i Paris.
Hennes kusin Mario bor i Sverige och det var på grund av honom som hon var här i helgen. Det första som hände henne när hon kom till Sverige för en vecka sen var att hon blev rånad. På allt. Plånbok, pass, rubbet.
Det andra som hände efter att hon landat i landet Lagom var att SD kom in i riksdagen.
Jag vågar inte ens tänka på vad hennes bild av vårt avlånga land är. I fredags stoppade hon bandet efter några låtar för att säga till publiken att nu får ni ta och börja dansa! Så det gjorde vi. I stället för stela, stolpande personer tryckta längst med väggarna förvandlades vi med hjälp av hennes musik till ett rum fyllt av kärlek.
Så kan det också gå till i vårt land. Men det ska satan att någon måste skälla på oss först!
Bosättningar
Och det är bara måndag.
Vad mer kan den här veckan innehålla för att massakrera mitt psyke?
En veckas klet
Idag betalade jag min medlemsavgift i ett politiskt parti.
Storasyster flyttar till villa, jag och O tvättar våra täcken och livet går vidare.
Men ändå känns det inte som att det någonsin kommer bli detsamma.
En vän berättade historier från andra sidan jorden, vi sitter fast i vårt klet i Sverige och vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det med glädjen och orken i behåll.
Så känns det i alla fall.
Men de dagar när kämpaglöden tryter kan man ju alltid storstäda lägenheten, dammsuga, svabba, tvätta sex tvättar och tänka på sin framtid.
Det gör att kampen blir än mer attraktiv. Kan jag lova.
Nu är det helg - länge leve arbetet
Det känns som en evighet.
Det här ämnet har splittrat vänner, arbetsplatser och familjer känns det som. Alla som har skrikit ut sin frustration på Facebook den här veckan har fått höra att de ska lägga av och inse att det här är demokrati.
Och jag håller med.
Men det betyder inte att jag tänker sluta skrika. Jag tänker inte sluta att diskutera och resonera och tydliggöra och klarlägga och allt det man måste göra för att ändra på saker i samhället.
Jag hoppas bara att det här webbaserade engagemanget kommer att smitta av sig på verkligheten också. Att fler går med i partier eller oberoende organisationer, spelar ingen roll vilket, bara fler sätter igång att arbeta för förändring.
Som sagt, snart helg. O spelar på Mosebacka med en sångerska från Guinea Bissau i kväll på bartömningen, det kommer vara så bra så att klockorna stannar.
Kom dit eller var en fyrkant.
Strages ironi - pricket över i
En av dessa saker är Fredrik Strages krönika om SD. Det är ett öppet brev till Jimmie Åkesson där Strage ger bort Morrissey till det nyinvalda riksdagspartiet.
"Glöm inte att läsa skötselråden på kartongen. Morrissey ska matas med ekologiska grönsaker, te och rostat bröd samt påskliljor. Undvik animaliska produkter. Käka inte varmkorv i närheten av honom. Han hatar köttätare lika mycket som han hatar svartskallar. Förlåt, nu uttryckte jag mig klumpigt. Morrissey är inte rasist. Han tycker bara, precis som du, att det är fel att människor från olika kulturer blandas."
Det är så genialiskt uttryckt att jag blir förbannad, för att vissa människor kan uttrycka precis det jag tänker bättre än jag själv.
Därför länkar jag till texten och hoppas att jag om ett tag har förmågan att förklara världen på ett lika självklart sätt.
Jag håller tummarna.
Lika politiker leka bäst
Socialdemokraterna tappade inte lika mycket i kommunerna som de tappade i riksdagen, läste jag i en artikel på dn.se.
Som ni märker är jag inne ganska ofta på dn.se. Jag gillar att gå in och scanna av om det har hänt något nytt och sen läser jag det jag har lust med utspritt på hela dagen.
Då får jag inte för mycket information på en gång, utan hinner bearbeta den, och jag sköter mitt arbete ordentligt.
Men just den här nyheten gör mig så förtvivlad. För i artikeln är en av analyserna till att folk röstat på M att de diggar Reinfeldt, karln som ser så beklämd och känslosam ut att folk faktiskt tror att han är det.
Enligt mig är Reinfeldt inte någon som vill bevara den svenska välfärden. Välfärden för mig är att så många som möjligt ska ha samma rättigheter till bra vård, skola och omsorg. Inte att privata sjukförsäkringar ska behövas för att slippa köerna på de få offentliga vårdanrättningar som finns kvar. Inte att människor som är sjuka på riktigt ska tvingas ut i socialbidragskarusellen. Inte att elever ska ha ordningsbetyg som sätter en stämpel på dem redan i småbarnsåldern.
Men, det verkar som att svenska folket blir övertygade om hans snällhet enbart för hans stora ögons skull. Kanske skulle Mamma Mu få fler röster än M om hon ställde upp? Sälj ut ALLT som staten äger, men utåt fladdrar hon med sina koögnfransar och pratar om det nya arbetarpartiet...
Igår kom jag förresten på två personer som också är lika:
Niclas Alexandersson och Richard Dean Anderson/MacGyver.
Visst?
Tack för detta initiativ!
Idag har jag försökt lära ut delar av migg jobb till en annan tjej som ska sköta det när jag är i Australien.
Känner mig lite snurrig i huvudet av lärarrollen, kan bero på att jag ätit en halv påse smågodis under tiden.
Läste på dn.se att det ska startas en tidning som ska heta Feministiskt perspektiv och som.. ja, ska HA just det, feministiskt perspektiv på vanliga nyheter.
Jag tycker att det är ett fantastiskt feministiskt initiativ (ursäkta ordvitsen).
För en kommentar på nyheten var nämligen denna:
"Snälla nån, det sista vi behöver är en sådan här produkt. Feminismen har sedan länge svämmat över alla sina breddar och drivs numera av ren och skär misandri. De enda dessa kvinnor egentligen vill är att skaffa sig så mycket makt och pengar som möjligt. Riktig jämställdhet är de över huvud taget inte intresserade av."
Det är skrivet av Jocke.
Jag önskar att Jocke fick leva som tjej i sitt nästa liv och ha just den kommentaren tatuerad på kinden, så att det inte går en dag utan att han/hon då blir påmind om sitt tidigare, dumma jag.
Om människor som Jocke går omkring och tror att kvinnor, och män för den delen, inte är intresserade av att få ett jämlikt samhälle kan de inte ha särskilt mycket kontakt med resten av världen. För visst, vi har haft en jämställdhetsminuster, Nyamko Sabuni, som inte har velat kalla sig feminist. Men människor i hela Sverige kommer att resa ragg så fort du säger att deras dotter in KAN hjälpa till att lyfta de tunga plintarna eller att deras son inte FÅR gråta. Men de vill ändå inte kalla sig för feminister. Vilket otroligt bakslag för Sverige att då ha en jämställdhetsminister utan både stake och ordförståelse.
Men men.
Min grundinställning är att alla är feminister, men att alla inte är medvetna om det hela tiden. Därför behövs en tidning som denna, för att trigga igång det där genustänket hos oss alla de stunder då vi släpper fokus och trillar in i normtänkandet igen.
Så: TACK!
Rösträkningen går fel
Jag tar ju liksom för givet att allt ska gå rätt till, att min röst och alla andras också kommer hela vägen fram så att säga.
Hur kan det gå fel i ett land som skryter om att vi är bäst på ordning och reda?
Kanske ska Fredrik Lindström återupprepa sitt tal om den mänskliga faktorn, att det bara är i Sverige som det uttrycket enbart har en negativ klang. Så fort människor är inblandade blir det fel, tycker svenskar.
Synd att det verkar som att vi får rätt igen...
Vi väntar på svar
Aldrig har väl så många människor gått och väntat på ett valresultat så här spänt?
Tänk om utlandsrösterna ger Alliansen egen majoritet?
Ja, de här dagarna kommer jag nog minnas så länge jag lever.
Först den "svarta måndagen". Jag satt som en stenstod hela dagen och märkte att jag fått migrän av att gnissla tänder av ilska.
Så i går när jag var arg och gick med i politiska partier för att jobba bort de iskalla högervindarna.
Till sist idag, när jag sitter och f5:ar mig igenom samtliga svenska nyhetssajter för att få reda på hur det blir till slut. Valmyndigheten har mycket att göra, tycks det. Hoppas de är klara snart.
Känner mig som ett barn på julafton när jag inte vet om jag ska få pest, kolera eller ett brutet skenben i present.
Så röstade de hos mig
Växte upp i Kolarängen i Älta i Nacka.
Där finns det många villor och några få radhus.
Där har 27 personer röstad på SD, 645 på Moderaterna och 128 på Socialdemokraterna. 90 procent av 1431 röstade.
Nu bor jag i valdistrikt Skarpnäck 10. Där har 1819 personer fått rösta, 82 procent gjorde det.
464 röstade på Sossarna, 251 på MP, 286 på Reinfeldt och 77 på SD.
Jag känner mig mer hemma där jag bor nu, men 77 personer som är "fientliga mot främlingar"?
Det är för många.
Jag skäms igen.
Om att ta fajter
Jag gillar texten, och tesen. Men jag blir samtidigt förvånad. Jag trodde att hela meningen med att skriva var att man på något sätt ville förändra sin samtid på något sätt. Att det låg i grunden för varje författares skapande.
Det finns ju inget som sätter fart på tankeverksamheten så mycket som en bra bok, film, pjäs eller konstutställning. Och det är ju den yttersta makten, att få människor att tänka på en fråga man själv tycker är viktig, utan att skriva dem på näsan eller tvinga dem att göra det. Att inspirera till eget, kreativt tänkande och sen förhoppningsvis handlande.
Jag hade en professor när jag läste svenska på Södertörns Högskola, jag har för mig att hon hette Magdalena Grandinson. Hon var den mest inspirerande människa jag någonsin träffat. Oavsett var hon stod politiskt och vilka åsikter hon kanske propagerade för, lämnade jag alltid klassrummet med huvudet fullt av böcker jag måste läsa och nya synsätt på gamla kunskaper.
Det är lite så jag önskar att politiker kunde prata och agera också. Med visioner, passion och förtroende för befolkningens egen hjärnkapacitet.
För jag tror verkligen, att om man lägger upp fakta och visar att invandrade i Sverige inte bara får och får (så som SD vill få det att låta) utan ger precis lika mycket som alla andra, så kan alla människor ta till sig det.
Men det krävs att några är villiga att ta fajten fram till mål.
Jag vet att jag och många med mig är det. Och inte bara i några dagar eller veckor. Vi kommer fortsätta i fyra års tid. Utan tvekan och med glöd.
Varmt på t-banan
På t-banan på väg hem från jobbet i går, började föraren prata med oss trötta resenärer.
- Ja, det är så att t-banan fyller år i år och därför tänkte jag att vi skulle ha en liten frågetävling.
Alla slutade knappa på sina mobiler och tittade upp från det regnvåta golvet. Vad gör karln?
- Jag vill att ni svarar på följande: Vilket stationsnamn är det längsta på t-banekartan och vilken station ligger längst ner under jord. Svaren kommer efter Stadshagen.
Skrattandes började de normalt så tysta stockholmarna att prata med varandra, kors och tvärs i vagnen.
Väl framme vid Stadshagen spetsade vi öronen.
- Sundbybergs centrum är det längsta stationsnamnet, sa föraren och alla applåderade för det ligger på blå linjen som ju var just den linje som vi alla satt på.
- Och den som ligger djupast under marknivå är *trumvirvel* Kungsträdgården. Också blå linjen alltså. Så nu kan ni vara stolta över att ni varje dag får möjlighet att åka på en sådan rekordstark sträcka.
Gemenskapen i vagnen var total. Han visste verkligen vad han gjorde, den där föraren, för i det nu kallare Sverige kändes det plötsligt lite varmt igen.
Palme om demokrati och fördomsfrihet
F-kassan och problemen
Sen de nya reglerna började gälla har många vittnat om att något är galet med dem.
En annan Annica berättar i Dalademokraten om sin historia.
"Hon blev utförsäkrad trots att hon är fast anställd och, betonar hon, ett 100-procentigt stöd från arbetsgivaren" skriver reportern Kristina Vahlberg.
Jag är inte sakkunnig i försäkringsfrågor. Mitt enda ärende hos Försäkringskassan var för fyra år sedan då jag fick 300 kronor för tre månaders missat arbete på grund av att jag hoppade på kryckor i ett halvår. Jag fick inte mer eftersom jag inte hade schemalagda tider för mer än en vecka, trots att min kontrakt var skrivet för tre månader.
- Men du behöver ha exakt schema också, sa handläggaren.
Det var en skarl sommar för mig och O. Som tur är har jag ett skyddsnät och var bara ansvarig för mig själv. Vågar inte tänka på hur det skulle kännas att vara ensamstående förälder och råka ut för samma sak. Det borde finnas en lösning på det som uppenbarligen har blivit ett problem. Eller?
Alla människors lika värde - angående Poohls essä
Han skriver bland annat att vår självbild har krossats i och med att tiden utan ett högerpopulistiskt parti i parlamentet är förbi.
Och att de som röstat på Sverigedemokraterna (demokrati för de som är svenskar, inte för andra) har gjort det för att de håller med om partiets verklighetsbeskrivning, inte för att de vill rösta emot det så kallade etablissemanget.
Han har nog rätt, Poohl.
Men jag undrar vilka det är. Som har röstat emot mångkultur. Emot varje människas rätt till fritt val inom i princip vilka ämnen som helst så länge det inte bryter mot lagen. Emot allt det som så många av oss står för.
Vilka är ni?
Känner jag er? Är jag vänner med er på Facebook? Gick vi i samma mellanstadieklass? Var det du som la grus i min ryggsäck för att jag hade en "rör-inte-min-kompis"-knapp? Var fick ni lära er att människor är olika mycket värda?
För det är det jag känner att det handlar om, allt detta. Människors lika värde. Och det är en djupt filosofisk fråga, en irriterande svår sådan. Är man mindre värd när man dödat någon? Är man mindre värd om man begått grova brott? Var går i så fall gränsen för grova brott?
Vad som är en enkel fråga är detta: Alla människor är i grunden lika mycket värda. Och om det är grunden, då borde det innebära att alla människor har lika rätt i samhället. Det är SD emot. Och det är ologiskt, eller bara hatfullt.
SD om solidaritet i Dagens arbete
Han säger att han inte tror på mångkultur för att det minskar solidariteten i samhället...:
Reporter: "Hur ser Sverige ut utan mångkultur då, menar du?"
PB: "Ja, det är väl kanske det, att då blir det en mer gemensam identitet. Men jag vill inte ge mig in i det.
Men mångkultur, det tror jag inte på. Framför allt så är det en rörelse mot mångkultur som ökat. Om den rörelsen fortsätter så kommer det att minska solidariteten och sammanhållningen."
Kanske skulle de etablerade partierna tagit tag i SD redan från 2006 för det syns tydligt att man med enkel logik kan knäcka deras argumentation ganska så enkelt. För om det är solidaritet och sammanhållning SD vill ha, är det ju Vänsterpartiet de ska sälla sig till.
Eller är det inte så, som vi alla misstänker, att SD vill välja ut vilka de vill känna solidaritet med? Man ska alltså inte vara solidarisk med hela mänskligheten, bara den vita delen...
SD vill styra om kulturpolitiken
Jag gillar mångkultur och är intresserad av att lära mig nya saker av människor som jag inte känner, som ett exempel.
Ett annat exempel finner vi i kulturpolitiken.
Enligt Sveriges Radios program kulturnytt vill SD ha en mer styrd kulturpolitik i Sverige. Hembyggdsföreningar, folkdanslag och spelmanslag ska få mer pengar. Kultur som chockar eller provoserar ska inte få några pengar alls, detta enligt en artikel i dn.
För mig är en stor del av kulturyttringar just att provocera publiken så att man tänker i nya banor. Att se en pjäs som gör att man tänker och funderar flera dagar efteråt utvecklar ju mig som människa. Sen är det självklart kul att uppleva sådant som bara får en att må bra också.
Bäst tycker jag om det som är en blandning av dessa båda.
Men att ett politiskt parti vill gå in och styra om kulturpolitiken så att de konstnärer som provocerar eller chockar inte får några statliga bidrag, det skulle jag vilja kalla censur.
Vad tycker ni?
Jag tjatar
Hemskt ledsen om de tycker att vi tjatar, men en demokrati är också att demonstrera och med demokratiska krafter se till att ett odemokratiskt parti inte får styra den politiska agendan i Sverige.
Jag och många med mig kommer att fortsätta tjata.
Tycker också att Reinfeldt ska sluta lägga ansvaret för SD:s inflytande i riksdagen på Miljöpartiet, som ju faktiskt ingår i den rödgröna alliansen och därför inte kan hoppa över till de borgerliga bara för att mr Hush Puppy kallar.
Och min dröm är fortfarande ett humanare samhälle.
Försäkringskassan står fast
Idag står det klart att Försäkringskassan inte ändrar beslutet.
Det blåser en kall vind genom Sverige. Tur att jag lärt mig att sticka!
Det är så sant som det är sagt
True story.
Allt kändes ändå ganska bra igår på dagen. Jag och O vandrade iväg till vår vallokal. Där var det kö till just det rum som vi skulle vara i. Vi stod i den kön i 25 minuter. För att få rösta.
Jag har aldrig sett en sådan kö i Sverige. Det brukar mest vara på bilder från u-länder som man ser hur köerna ringlar sig genom öknen när folk ska rösta. Och i Kärrtorp tydligen.
Sen åkte vi in till stan och gick på fotografiska och Annie Leibovitz. Där var det också kö. Det var så mycket folk att det knappt gick att komma fram till konstverken.
Lätt frustrerande. Vad som också var irriterande var att jag inte var särskilt imponerad av själva utställningen. Varför smäller man upp 3x3 meter stora bilder på skummet från vattenfall i svartvitt?
Nu har jag sådan migrän att jag ser suddigt. Var det verkligen värt det, alla puckon som röstade på sd? Nu har ni gett mig migrän till råga på allt. Skäms!
Lite perspektiv
Skrev: Vilken deprimerande dag det är idag. Är du ledig nästa vecka?
Fick tillbaka: Ja, visst är det tråkigt väder! Är absolut ledig.
Det ger mig lite distans.
Visst, jag är omringad (eller vore om jag bodde i Skåne) av människor som tycker illa om invandrare. Och de små svinen har kommit in i Riksdagen. Men vädret är ju också dåligt och går att klaga på.
Så ryck upp dig ur dvalan nu Lovisa och kom ihåg att vi dessutom går mot höst med gråmulna himlar och regnvåta skor.
Kanske ska man göra som min chef sa nyss: Ska man nu bo i ett land där det sitter fascister i Riksdagen, så kan det väl lika gärna vara ett varmt land.
Italien, here I come!
Nu tar jag över
Och jag kommer fram till följande:
1. När den ekonomiska krisen slog till mot västvärlden borde de med samlad stämma ställt sig upp och sagt; Vad var det vi sa! Om vi hade bestämt så hade bankerna inte fått den här totala friheten, se vad som händer när marknaden ska styra sig själv, allt gå åt pipsvängen. Och nu vill de ha statlig hjälp för att överleva!
2. De har inte talat till sina väljare. De har talat om de svaga i samhället som behöver hjälp, alla offer för yttre omständigheter. Men väldigt få människor vill tänka på sig själva som offer. Därför har de i min ålder, alltså 80-talisterna och vi är jävligt många, tänkt att om jag har kämpat mig upp från absolut noll, varför ska mina pengar då gå till dem som är för slöa för att kämpa? Och så har de rödgröna tappat ännu fler röster. För att de inte förstått vilka människor som har kunnat tänka sig att rösta på dem.
3. Kommuniktationsansvariga, pressinformatörer, marknadsexperter och resten av de som ska se till så att åsikter och ställningstaganden går ut på rätt sätt har inte gjort sitt jobb. I över huvud taget. Det har varit nästintill pinsamt att se tomrummet så fort Alliansen gjort ett utspel. Som en larvig, efterhängsen småtjej har de rödgröna då sagt: Ja, alltså, det tycker vi också...eh... Så vinner man inga röster. Man vinner röster på att vara tydliga, sakliga och ha en EGEN vision. Om det nu råkar vara så att moderaterna har tagit er vision, se till att profilera en ny!
Jag har så mycket mer känslor och tankar kring det här så att jag knappt kom i säng igår, var tvungen att berätta för O exakt vad jag tyckte om precis allting som skett de senaste fyra åren.
Förra helgen pratade jag och O om att jag nog egentligen skulle ha blivit politiker.
I lördags fick jag höra det igen.
Nu har jag bestämt mig.
Från och med idag kommer jag att jobba aktivt för att förändra Sverige de kommande fyra åren.
Steg ett: Få tag på lillebror så att han kan förklara för mig hur jag ska gå till väga.
Steg två: Ta över världen.
Vad hände med oss?
Rasisterna fick tillräckligt många.
Kristian Luuk behandlar svinet Åkesson som en Idol-deltagare.
Majoriteten av Sverige saknar empati.
Majoriteten av Sverige röstar med plånboken.
Men många i Sverige skäms idag över sitt land.
Jag är en av dem.
Det smäller
Men andra saker ska lösas innan dess.
Som vem som kommer vinna kvällens fajt, Alfons eller spädgrisen?
Kommer bostadsrättsföreningen slänga min cykel på lördag trots att det sitter en lapp på den, just för att lappen är skriven med väldigt konstig handstil?
Och vad döljer sig egentligen bakom den röda fläcken på plåstret på min arm?
Men som sagt.
På söndag smäller det på riktigt.
Brev från en höginkomsttagare
Ett brev om en höginkomsttagare som säger att hon och hennes man inte behöver mer pengar över till nya kläder, skor och utlandsresor.
"Jag betalar tusen gånger hellre mer skatt och är delaktig i ett samhälle där alla får plats och där alla individer behövs!"
Önskar att alla så kallade liberala folkpartister (jag fnyser åt detta, man är inte liberal när man vill ha diciplin och regler) och "nya" smygblå kunde känna den sortens empati.
Vi som hade det lätt i skolan klarar oss alltid, det är inte vi som behöver massa extra resurser, det är de som har det tufft som behöver få en chans att välja om via till exempel komvux. Ett samhälle där bara de starka räknas som värdiga medborgare är inte ett samhälle jag vill leva i.
Alliansen får underkänt i skolfrågan, som vanligt
Det var vad som var budskapet i skolfrågan, diciplinen.
Har de alldeles glömt bort hur det är att gå i skolan? Hur det är att vara utlämnad till en enda lärares tycke och smak om dig och dina klasskompisar? Att den personen alltså kan bestämma vad som händer med ditt liv.
Det är som om man på en arbetsplats skulle ha en enda chef för alla anställda och ingen personalansvarig. Hur bra tror ni stämningen blir?
Diciplin.
Har det någonsin löst något? Lusten att lära växer inte, i alla fall inte för mig, ur lydnad.
Att en elev som är stökig eller bråkig tvingas byta skola löser inte heller några problem, min kära Allians. För eleven är inte en ond person som ska gömmas undan. Om de som begått brott får tillgång till rehabilitering och terapi, varför ska barn och ungdomar inte få samma möjlighet? Nej, dem ska man flytta på.
Det liknar lite SD:s lösning på brottsligheten, att utvisa alla invandrade som brutit mot lagen.
Av många anledningar tycker inte jag att det är en särskilt bra lösning.
Om vi vill ha demokrati i resten av samhället, varför ska just skolan omvandlas till en diktatur?
Jag skäms över Sverige
I Sverige behandlar vi tydligen våra svaga såhär.
Fy fan för Alliansen.
Det är enkelt att riva ner saker, det är mycket svårare att bygga upp dem igen.
Och det är precis vad de sysslar med, Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och BJÖRKLUND. De river ner det som generationer av människor varit med och byggt upp. De river ner en välfärd som var en vision för 60 år sen. De bygger om Sverige till ett samhälle som saknar empati och som tycker att diciplin är något eftersträvansvärt.
Som sagt. Välvärden var en sorts vision, vems vision är otrygghet, segregation och klassklyftor?
Jättespindel
Äntligen hände det.
O fick prova den eritreanska restauraten i Rådhusets t-banestation, jag också såklart.
Och det var gott!
Man äter med händerna, vilket ju är en väldigt suspekt sak för någon som är uppväxt med kniv och gaffel och kladdfria händer. Men det var bara att hugga in, brödpannkaka och massa goda röror och grejer. Blev alldeles glad i magen.
Dit ska vi gå fler gånger.
Vaknade mitt i natten av att en jättespindel försökte ta sig in genom vårt sovrumsfönster. När jag skakat sömnen ur ögonen upptäckte jag att det inte var en jättespindel (total chock!) utan regn som var så hårt att det lät som en jättespindel. Tur att det inte var en jättespindel. Då hade jag blivit uppäten, vilket hade varit helt fel taktik när man ska ta sig till jobbet och göra viktiga grejer.
På t-banan i morse satt en jättestor kille och tog upp allt mitt benutrymme. Men det var något med den där imaginära jättespindeln som gjorde att jag förlät honom. Tur för honom va?
Australien, one month away!
Om en månad och en dag åker jag och mor till Australien.
Jag blir alldeles nipprig i pallet när jag tänker på det.
Vad ska vi göra där? Hur jetlaggad kommer jag att vara? Finns det något som Lovisa kan äta i köttälskarnas rike? Tänk om jag ser en haj, vad tar jag mig till då? (Jag kommer skrika till och sen självdö) Hur många australiensare behövs det egentligen för att skruva i en glödlampa? (inga, för det är sol hela tiden down under yey yey) Kommer australinesarna bli lika upprörda som nyzeeländare blir om man misstar dem för australiensare om jag misstar dem för nyzeeländare?
Otaliga frågor som kräver svar.
Frågor som får mig att tänka på första versen av den fantastiska sång jag fick från T och O på min födelsedag för många år sen. Första versen var så här:
Alla vet att Lovisa är rädd för hajar
så vi sjunger inte om dom
inte ens små, söta och grå
fina monsterhajar som kan tugga påååå
Lovisa o-o-o-oooo, här är vår Lo-Visa, vår Lo-Visa till dig.
Gummistövlar och smarta skor
Efter middagen i går kväll hade jag redan bestämt att jag skulle gå och träna.
Jag tittade ut genom fönstret. Där var det grått. Jag övervägde att ta bilen till gymet, men det kändes dels fel rent miljömässigt och dessutom skulle jag förlora min parkeringsplats. Så kan man inte ha det.
Så jag drog på mig mina merchendice-stövlar (Det står Bonde söker fru på dem...) och traskade iväg över Nypan. Det regnade, men av någon anledning ville jag inte ha paraply, det kändes mer vildmark utan.
Klafs klafs klafs sa det om fötterna. Men jag tog mig fram med torra trumpor. Väl inne på gymmet stirrade de motionscykeltrampande dårarna på mig mer än vanligt. Gummistövlar liksom. Vem har det när man är äldre än sex år?
Jo jag. Det är fruktansvärt praktiskt med gummistövlar har jag märkt. Från att ha gått runt med gympadojjor året runt, som på vintern förstärkts med raggsockor, har jag börjat årstids- och väderleksanpassa mina footwear. Och jag måste säga att det var en väldigt bra idé.
Storasyster K sa för några år sen att det inte är förrän man blir förälder som man börjar ha på sig skidbyxor och ordentliga vantar, för man kan inte leka med sina barn i snön iklädd jeans och boots. Men jag tror att jag börjar redan nu. Kängorna jag har köpt är toppen, mina fötter är varma och glada hela tiden, trots att det bara är september. Och gummistövlarna kommer bli min ständiga vapen mot vätan.
Undrar om det är lite känslan av att fortfarande vara 15 som gör att jag och andra annars envisas med att ha gympadojjor året om? Eller om vi 80-talister helt enkelt är för fattiga för att köpa ordentliga vinterskor? Men hur fanken har 90-talisterna råd att modeblogga då egentligen? Nä, tankarna går runt.
Men gummistövlarna, de står stadigt på jorden. Hipp hipp hurra!
Reinfeldt, hör upp!
Lite skönt ska det bli när det är över. Eftersom jag är en av dem som följer politiken även när det inte är valår, blir hela valrörelsen i princip ett enda stort: JAG VET!
Alla utspel, debatter och valaffischer, jag vet redan vad partierna står, vad de har jobbat för och emot under den senaste mandatperiodenn, vilka som sitter i stadshuset (vilket skrämmande få stockholmare verkar veta) och allt sådant.
Den sak som gör mig mest förbannad av alla under den här valrörelsen, förutom Sverigedemokraterna, är Moderaternas försök att göra sig själva till Sveriges nya arbetarparti.
"Bara ett riktigt arbetarparti kan fixa jobben", sjungs det från valaffischerna i t-banan. Om inte en av mina stora rädslor skulle vara att bli påkörd av ett blått tåg, skulle jag hoppa över spåren och börja klösa sönder Reinis nylle med bara händerna!
Så lyssna nu, kära herr statsminister: Ett arbetarparti är inte det parti som fixar nya jobb, ett arbetarparti är ett parti FÖR ARBETARE! Det är två skilda saker. Helt skilda. Men det kanske inte partiet som röstade emot a-kassa och åtta timmars arbetsdag kan se. Då hjälper jag dig nu Fredrik, öppna ögonen och läs:
Förenade Moderaterna är INTE ett arbetarparti, har definitivt aldrig varit ett arbetarparti och kommer aldrig någonsin bli ett arbetarparti.
Sluta upp med att ta arbetarrörelsens politik och vokabulär och stå för vad ni är: ett borgerligt parti som tycker att de med privata sjukförsäkringar ska gå före alla andra i vårdköerna.
Slut på meddelandet.
Essinger solar
Och bra blev det! Här en saxning ur gårdagens repertoar.
Landet
O hade spelning i Linköping i fredags och efter mycket om och men drog vi äntligen iväg ut till skärgården på lördagen.
Det regnade inte trots gråa moln och vid tretiden kom solen och himlen blev alldeles höstblå. Vi lagade lunch som vi åt uppe på ett berg medan vi spejade ut över havet på jakt efter valfläsk. Vi hittade inget. Det hade stannat kvar hos moderaterna i Stockholm.
Efter maten drog jag på mig en gammal oljerock och släpade ut en 60-talsfåtölj på tomten för att ge den en ny kostym. Den blev isblå. Väldigt läckert. O satt och spelade gitarr under tiden, han sjöng mest om mygg.
När kvällen kom tände vi en brasa och jag satte igång min höststickning.
Om blåbärspannkakorna kan jag säga så här: De rockade!
De var blålila i färgen och med vaniljglass till var det som att äta godis i fullkornsvariant.
Jag vill inte vara i stan längre. Jag vill bosätta mig i skärgården och isolera mig från resten av världen, bara elda brasa, hugga ved och prata med koltrasten. Kan jag inte bara få göra det?
Lady kött
Bland det första jag gör nu på morgonen är att läsa och kolla på detta, Lady Gaga iförd en köttklänning på MTV-galan.
Det är så äckligt att jag vet inte vad jag ska ta vägen. Och så snackas det ännu mer om en obetydlig artist som tillfört musikvärlden ungefär lika mycket som Jan Björklund tillfört skolvärlden.
Det vill säga ingenting av nytta, men mycket av skitkvalitet.
Så himla måndag idag.
Tjohej
Men det skiter jag i. Jag har precis kollat upp hur man rundstickar på nätet, så nu är det dags för crafting-Lovisa att sätta sig i en 60-talsstol ute på en ö och bara rela-la-laxa. Adios La Stockholmo!
Vi ska göra blåbärspannkakor idag också. Bara så nivet. Tjohej!
Typisk tårta
Jag är inget fan av tårta. Grädde är inte min grej. Jag mår så fasligt illa av det.
Men jag vill inte vara tjejen som inte äter av tårtan, så jag tog mig en liten bit idag.
Svartskogstårta (Schwarzwaldtårta) består av väldigt mycket grädde, för den som inte visste det.
Resultatet för Lovisa?
Jag mår illa. Jätteilla. Och jag som ska gå ut ikväll. Typiskt!
Svart lunch
I morse trodde jag att jag kunde ha på mig en klänning, som det sen visade sig var för liten. Då var jag redan lite sen, för jag försökte få mitt hår att ligga likadant på båda sidorna.
Mitt hår ville inte det, mitt hår vill stå rakt ut på ena sidan och ligga helt platt på den andra sidan. Och så detta med klänningen som inte längre var i min storlek.
Så jag fick ta till en klänning som alltid fungerar, men som jag har haft så ofta att jag börjar tro att jag föddes i den.
På grund av allt detta gick jag ut på lunchen för att försöka hitta någon slags stylingprodukt för mitt hår som kunde göra underverk, samt en till klänning som alltid fungerar.
Det finns inga stylingprodukter som kan påverka mitt hår i rätt riktning, så att säga. Men jag hittade två klänningar och en tjocktröja. Vill ni veta färgen? Svart såklart. Helt otippat.
Men jag har märkt, att eftersom jag vet att jag dras till svarta kläder per automatik, försöker jag alltid göra tvärtom när jag är ute och shoppar. Vilket innebär att jag sitter där med plagg i allsköns färger men bara längtar efter att sätta på mig något svart. Det är därför klänningen som alltid fungerar är just svart. Med vita prickar. Det är för att svart alltid är bra i mitt huvud, även på sommaren.
Så i stället för att som vanligt vara "Lovisa-tvärtemot", tänker jag följa min inre smakguru och bara gå på känslan från och med nu. Och känslan är och förblir svart. I dig it!
Prä
Nu i helgen ska jag och O ut till Aspö. Det ska bli så härligt. Vi ska äta blåbärspannkakor och jag ska provmåla en stol. Längtar så mycket så att jag är alldeles nipprig!
Möbel
Hur mycket möbler kan en människa behöva? frågar ni.
Ja, inte så särskilt många egentligen. Men om man innehar en viss möbel som man hatar, då kan det behövas en annan möbel för att man ska bli av med den första möbeln. Så tänker jag.
Sen har jag och storasyster K bestämt att vi ska tapetsera några möbler i oktober. Hon till sina två barn, jag en till mig själv. Bara till mig själv! Det är nämligen en bänk/byrå som jag KANSKE ska införskaffa ikväll. Den är mörkbrun, men ska efter tapetseringen få någon färggrann yta. Jag tänker gult och rött, kanske med fåglar eller fjärilar på. Definitivt någon liten blomjävel.
Men vi får se, kanske är den ful och kanske får den inte plats i Lilla Fjun. Man ska inte underskatta storleken på den lilla blå bilen, en gång åkte jag och O (och han är ändå nästan 2 meter lång!) tillsammans med en byra, en bokhylla, tre krukväxter och diverse småpruttlar hem från det stora varuhuset. Och vi fick plats.
Så kanske, kanske blir jag med möbel igen. Var länge sen sist.
Frukosten får inte ta slut!
Egentligen vill jag inte att mornarna ska ta slut och bli arbetsdagar.
Det är så fasligt mysigt att gå upp och göra fiberhavregrynsgröt med linfrön, kanel och äpple och dricka O:s goda kaffe (han gör så förbannat gott kaffe!) och läsa tidningen tillsammans.
- Läser du något intressant, kan jag fråga honom.
- Ja, just nu läser jag den här recensionen om bla bla bla, svarar han ofta, för jag läser alltid A-delen och han får nöja sig med kulturen, sporten och ekonomin.
Så har vi delat upp det. På helgerna kan det bli tvärtom, då läser jag gärna kulturen först, om lusten får bestämma liksom. Annars vill jag ha nyheter i systemet så fort jag kan så att jag har koll på vad som händer i världen.
Ibland läser jag något högt för O, en puckad ledare eller intressanta nyheter från Sydamerika.
Men klockan tickar obönhörligt vidare och det blir alltid till slut dags för mig att gå ifrån matbordet och göra mig i ordning för en dag på kontoret.
Det känns inte bra. Jag vill hellre vara kvar i värmen och ha samtal om böcker, musik och religion. Jag skulle kunan utbilda mig till frukostcoach och komma hem till folk och lära dem äta nyttigt samtidigt som jag konverserar dem i utvecklande ämnen.
Tror att det skulle vara poppis.
Paulsen och Patricia
- The Bouquet recidence, lady of the house speaking!
- The Paulsen recidence, madam of the European parliament speaking.
No tennis
Robin Söderling möter Roger Federer för 14:e gången i karriären i natt. Kvartsfinal i US Open och allt kan hända. Eller kan det?
Federer har 12-1 på Söderling i matcher. Det är en svidande statistik i svenskens ögon. Men å andra sidan är Tibrosonen på väg upp och Federer ser ut att vara på väg ner. Den förut så oslagbare schweizaren håller faktiskt på att bli gammal. Väldigt konstigt.
Men jag sätter ingen klocka i natt. På natten vill jag sova, inte titta på tennis. Så enkelt är det.
Brrr
Balkongchock!
Vi satt på hennes balkong för vädret var ju så härligt. Plötsligt märker jag att L inte lyssnar på mig längre, hon ser över min axel och höjer på ögonbrynen.
Jag vänder mig om.
På balkongen bredvid står en kille i vår ålder. Han ler stort och stirrar på oss. Han vinkar och säger hej. Han är naken.
Både jag och L tycker att detta är väldigt obehagligt, vi hade precis börjat prata om livets svårigheter och visste inte hur länge han sått där och stirrat på oss. Jag vänder mig om igen. Han står kvar. Och ler. Och är naken.
Efter ett tag kommer en till människa ut på balkongen, en kille i samma ålder med stora, tjocka dreads. Jag och L sitter knäpptysta, vi andas knappt.
Sen går de båda killarna in i lägenheten igen. Jag och L bestämmer oss för att vi ändå vill se slutet av Sverige-San Marino. Okej att grannen snett under min lägenhet har en gammal fejk-orientalisk matta och tomburkar på sin balkong. Han är ändå inte naken.
Man får vara glad för det lilla. Inte för att jag har något emot nakna människor, det är mer obehaget av att någon har stirrat på en en längre tid utan att man märkt det. Sen blir det såklart inte bättre av att de är nakna.
Lite fel på dn.se
Foto: Themba Hadebe / AP Bilden visar strejkande sydafrikaner mot slutet av augusti
Min franska kollega del 2
De senaste två veckorna har man hållt på att bygga om kontoret, men hittills har det varit hantverkare här en dag. Då rev de en vägg. Sen gick dem och har inte synts till sen dess.
Så min franska kollega har ingenstans att sitta.
Idag sitter han bredvid mig. I morse åt han tyvärr ingen croissant men däremot en dubbel Twix. Det är en ovanlig frukost och jag vet inte ens om den är särskilt fransk.
När han inte äter Twix visslar han mellan tänderna och säger "beep beep" eller "tweet tweet" med jämna mellanrum. Jag har en känsla av att min franska kollega skulle passa alldeles utmärkt i boken Loranga, Mazarin och Dartanjang. Han skulle kunna vika som morfarn som bor i ett träd i skogen och bara vill äta fågelfrön. Eller som suset i öronen som egentligen är tigrar. Eller som giraffen som sover på sophögen.
Fast han är inte lika lång såklart. Han är ju från Frankrike för guds skull.
Skjut dem
Blå linjen är egentligen inte byggd för att människor ska färdas på den.
Blå linjen är dit själar går för att dö.
Blå linjen är grunden för varje emotionellt gripande mardröm.
Blå linjen borde skjutas.
Nu.
De som borde skjutas efter att man skjutit Blå linjen är de människorna på rullbandet som väljer att gå i den snabba "filen" (till vänster) men som går lika långsamt som de i den långsamma filen (till höger).
Jag hatar verkligen dessa människor. De gör nästan alltid så att jag missar Skarpnäcktåget på väg hem från jobbet så att jag måste vänta 12 minuter på nästa tåg i rusningstid. De gör också så att jag missar Hjulstatåget på mornarna och måste stå och vänta på den kalla perrongen med de kalla bänkarna som luktar kräks.
Dessa långsamma människor som av någon anledning oftast vaggar från sida till sida så att man inte kan dyka upp i deras synfält så att de fattar att de ska flytta sig.
Jag gillar dem inte. De borde skjutas. Eller åtminstone få böter för långsamt kollektivtrafiksbeteende. Ashöga böter.
Hägglund liknar prinsen
Skrämmande likt Björklund
Är vi gamla?
I fredags var jag med T och S på Tiki room vid St Eriksplan.
Jag har aldrig varit där, senast jag var ute på en pub som INTE låg på Söder var nog två år sen. Helt sjukt vilket vanedjur man är.
Tiki room är tydligen (?) kända för sina drinkar, och eftersom jag skulle på bröllop dagen efter och inte kunde stanna ute hela natten så passade jag på att ta en drink så att kvällen skulle bli minnesvär dändå. Den var grön och stor och smakade tandkräm. Det var gott.
På väg till baren hade jag förklarat för damerna vilken uppoffring jag gjorde som inte såg till att vi satte oss i en sportbar eftersom Sverige spelade EM-kval på Råsunda. De höll inte med mig, de tyckte jag var knäpp och att jag borde tacka dem för att de såg till att vi inte BEHÖVDE se på fotboll.
Efter ett tag påpekade S att vi pratat om graviditeter och bröllop i två timmar. Då blev vi rädda och började prata om samhällets utseendefixering och kom fram till att vi ska sluta prata om andra människors utseenden. Och så kände vi oss ännu mognare.
Det slår mig att tiden går fasligt fort, för ett halvår sen pratade vi inte om bebisar eller giftemål särskilt ofta. Nu kommer det upp lite titt som tätt i våra konversationer.
Efter bröllopet i lördags känner jag återigen glädje och förnöjsamnhet när jag tänker på att jag är barnlös. Men det hade varit gött att ha någon att skylla på när man inte orkar dansa längre. Helt klart.
Hush Reinfeldt, hush!
Och här nedanför ser ni anledningen. Han är skrämmande lik mina skor!
Den svenska modellen går i kras
Nu blire socker
Ett ganska mörkt, typ plommonfärgat. Men Åhléns i Sumpan har inga bra märken.
Så jag kom tillbaka från lunchen med ett par kängor i stället.
De kommer inte se så snygga ut i mitt ansikte och de är snarare gjorda för att walka allover någon annans mun än min egen.
Får se om de fungerar ikväll.
För när O ska vara förband till Stefan Sundström dansar Lovisa på något bord kring St Eriksplan. Antagligen.
Om ni inte redan märkt det så är det fredag. Och jag vet vad vi får till fredagsfikat idag! Doughnuts, min svagaste svaghet i onyttigaste kategorin av onyttigheter.
Bring of the sugar, long live fridays!
Trött Lovisa - Pigg Elin
I morse pratade jag och O om att det är väldigt troligt att Stjärnflottan (the Starfleet) eller Independence day-rymdskeppet kommer att välja Nytorps gärde eller Skogskyrkogården att landa på om de skulle komma till Sverige.
Från vårt kök har vi en bra utsikt över skogen och Nypan, och alltså kommer vi sitta på första parkett när vi blir invanderade. Vi kommer att vara de som bor i en bil ute i öknen och bländas av de stora strålkastarna på skeppens undersida, som säger "Now that's a big problem" och andra putslustiga saker som ingen hör för vrålet från tusenhästarsmotorerna som byggts i en fjärran galax dränker precis allt.
Det pratade vi om i morse.
När jag huttrande stod och väntade på tåget på väg in till jobbet kom det en tjej i gymnasieåldern och ställde sig bredvid mig.
Hon åt en isglass, Piggelin för att vara exakt.
Först tänkte jag att hon var galen. Sen att hon var knäpp. Och till slut var jag tvungen att gå därifrån för att jag rös så fasligt av knastrandet när hon tuggade sig igenom isen.
Jag gillar inte när man tuggar i isglass, eller isbitar heller för den delen.
Så hur kallt jag än tycker att det är, finns det alltså människor som äter Piggelin klockan åtta på morgonen. Rymdvarelsernas tid är här hörni...
Sjuk onsdag
I tisdags kväll var jag inte att räkna med.
Feber och yrsel, ingen bra kombo.
Så jag var hemma från jobbet i går, och det är inte särskilt roligt.
För där ligger man i dimman och mår dåligt för att man är hemma, i stället för att slappna av och försöka bli riktigt frisk springer man runt och vill göra nytta.
Idag är jag tillbaka vid mitt skrivbord, men inte helt tillbaka i hjärnan. Snörvel snörvel. Tur att det inte höll i sig längre, gillar inte att vara sjuk.
Framförallt inte för att O tjatar på mig att ta medicin hela tiden. Jag vill inte ta medicin! Jag tycker inte om medicin! Jag klarar mig utan medicin!
Den envisa lilla skitungen i mig blir gigantisk när jag är sjuk. Jag bli inte gnällig, men sätter mig på tvären precis hela tiden.
- Lovisa, har du tagit din zinktablett?
- Har jag kanske...
- Lovisa?!
- Men jag vill inte HA någon sinktablett!
- Du kommer må bättre av dem...
- Hur vet du det?
- ...Jo men... jag blir det!
- Jaha, du ja. Men det betyder inte att jag blir det. Jag tänker INTE ta dem.
Sådan är jag när jag är sjuk. Jävligt irriterande. Till skillnad från när jag är frisk. Då är jag som ett litet lamm...
Henrik Dorsin om Jan Björklund
Idag skrattar jag åt den här. Ni kan skratta åt texten, men det sorgliga är att denna karl utan fantasi eller medmänsklighet ska bestämma i vilken värld era barn växer upp. Och det är inget annat än skrämmande.
Skrämmande!
