Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Gårdagens boxning är svår att betygsätta.

Det är ju fasligt roligt att boxas i allmänhet, men varken ledaren eller passet han höll var särskilt skoj.

I morse kom jag på varför.

Under uppvärmningen gjorde vi ett steg som var höga knälyft åt sidan samtidigt som man för armarna över huvudet och sen ner mot knäna.
- Det här steget kan alla tjejer, sa han i sin lilla löjliga mikrofon.

Jaha.

- Men nu ska vi göra det lite manligare, sa han och började slå händerna mot knäna istället för att snudda dem.

Det var misstag nummer ett.

Sen radade han liksom upp dem. Han höll på att tjata om att vi inte fick hata honom, underförstått för att han gjorde det så jobbigt för oss, men det var inte alls jobbigt. Inte det minsta. Då gjorde jag ändå alla övningar dubbla gånger eftersom jag var den enda som inte fick en partner utan fick slåss med honom en runda och sen skuggboxas med mig själv i spegeln när han gick runt och hjälpte folk.

Nä. Box med den här ledaren får tyvärr bara fyra av tio glassbåtar. Om två timmar är det Shape som gäller. Hoppas det shapar upp sig...höhö.

Skylten i Solna business park visar +22 grader.

Men vad är meningen med att inte vara utomhus?

Blir så galet badsugen när solen tittar fram.

Jag har upptäckt att jag tycker om människor lite extra mycket om de uppfyller vissa kriterier.

I går kväll varnade en tjej och en kille mig för att det stack upp en ståltråd ur t-banesätet där jag skulle sätta mig. Det tyckte jag verkligen var hyvens gjort av dem. Dels för att människor ogärna pratar med okända på t-banan och dels för att det inte var världen största ståltråd, men den hade varit obehaglig att få i rumpan.

I morse satt det en tjej på platsen närmast gången och när damen innanför henne skulle gå av vid slussen, lyfte tjejen sin Ordning- och Redapåse från golvet och vred benen på snedden så att damen kunde komma förbi smärtfritt. Precis som jag alltid brukar göra.

För någon minut sen kom den ekonomiansvariga konsulten och frågade om hon fick ta lite laktosfri mjölk av mig för att göra en cappuccino åt en fransk kollega. Hon kunde lika gärna ha tagit lite mjölk, det hade jag inte märkt, men hon frågade.

De här tre sakerna är sådant som gör att jag gillar människor. När de är såhär lite fint omtänksamma mot varandra utan att de måste.

Heja mänskligheten!

I fredags hade jag och O världens mysigaste kväll.

Jag köpte mousserande rosévin och mexikansk öl som vi skålade i på balkongen innan vå åt tacos (jättemycket!) med egengjord salsa. Jag blev så mätt, trodde jag skulle spricka. Men det gjorde jag inte, jag somnade i stället.

På lördagsmorgonen stack jag ut och joggade, fick ont i magen, men kämpade mig fram fem km i alla fall. Jag och O åt storfrukost och promenerade ner till Sickla och åt lunch. Sen gick vi på teater.

Först såg vi en dålig pjäs. Sen såg vi T som var helt fenomenal. Så bra att jag fick rysningar. Jag, O, lillebror och S struttade sedan iväg till musikhögskolan där det var schlagerfest med liveband och öl som kostade 25 kronor.

Jag och O dansade hela natten och jag upptäckte att jag kan precis alla svenska schlagerlåtar. Utantill dessutom. Helt galet. Jag är inget medvetet schlagerfan, men undermedvetet verkar det som att jag är rena rama Björn Kellman. Weird.

Söndagen var grädden på moset och så vidare. Städdag med föreningen i solen, promenad till Enskede krog där vi hittade två platser i lä på deras uteservering, O åt hemmagjord lammkorv och jag åt flundra och mandelpotatis. Proppmätta gick vi genom kärringstan och fantiserade om att ha en trädgård, köpte glass och satte oss på balkongen och drack kaffe och kom fram till att den nya Magnum fruit temptation är en riktig höjdare.

Det här blir säkert världen tråkigaste inlägg, men jag måste få återuppleva den här helgen som helt klart var den bästa i år. När det gått någon timme efter glassen tog O fram öl och chips och så satt vi först på balkongen och sen i soffan och läste dagens tidning. O slängde ihop världen godaste middag samtidigt som jag städade precis hela lägenheten och sen åt vi framför The social network. 

Jag är totalt lycklig efter den här helgen. På riktigt. Solen gör självklart sitt, så även värmen. Men mest av allt är jag tacksam över att jag har O. Det finns ingen i hela världen som han, fy fanken vilket kap jag gjort! 

Har gått tillbaka i bloggarkivet och läst lite från mars, april och maj 2010. Och jag kan dra några paralleller till mitt tillstånd just nu:

Jag kunde inte träna ordentligt då, hade precis kommit igång med styrketräningen efter ett års uppehåll och jag kunde inte jogga.

Jag hade precis slutat äta godis varje dag och kände mig jätteduktig.

Jag var superorolig för pengar och arbete hela tiden, trots att jag sportade minst två olika jobb samtidigt.

Jag visste inte hur Lost slutade.

Jag hade inte varit i Burkina eller Australien.

Slutsatsen är: Jag är otroligt mycket lyckligare i april 2011 än vad jag var i april 2010. Alltså är 2011 än så länge ett bättre år, trots att man väl inte kan säga att det börjat strålande precis.

Min glada, pirriga känsla i magen stämmer alltså överens med verklighetsbilden.

Skönt. Det är ju fasligt skönt.

Ingen lunchträning idag heller, för jag ska gå hem i tid och fortsätta mitt skriväventyr. I stället strosade jag iväg mot parken för att få lite sol på min bleka lekamen.

Jag såg i stället en alldeles ypperlig bänk vid ett av 40-talshusen på Prästgårdsgatan. Det var brunbetsade plankor på vitt järnsmide, kortändarna var formade som ankare med texten "Roslagen". Tjusigt. Jag hann knappt få upp min bok ur handväskan innan en liten dam kom och frågade om hon fick sätta sig bredvid mig. Det fick hon ju såklart.

Och så började hon berätta. Hon brukade minsann plocka fimpar runt bänken, så att det skulle se trevligt ut. Men hon var inte nöjd med att kommunen inte kom och tog bort de gamla löven från rabatterna. Hon var pensionerad gympalärare. "I över 40 år förstår du". Och det förstod jag ju.

- På den tiden hade man ju bara flickor i klassen, det var väldigt trevlig. Nu för tiden har man ju blandad gympa, då sitter 12 flickor på en bänk och pojkarna springer runt och spelar fotboll, sa hon bestämt.
- Oj då, svarade jag som egentligen helst ville läsa min bok. Men så var det i alla fall inte när jag hade gympa, då var alla med.
- Ja, men så är det inte nu. På min tid var det ingen som var rädd för bommarna, förstår du? 

Jag förstod verkligen inte, för jag var görskraj för bommarna när jag var liten. Fy fanken, vem kommer på en sådant idiotiskt redskap? Det gjorde ju asont att slå sig på fotknölarna varje gång man trillade ner. Skräpbommar.

- Då, förr i tiden, då var det ingen som fnyste åt plintar och ringar och trampets. Men det gör man nu.
- Jaha, ja, så kanske det är, sa jag diplomatiskt, log lite och satte näsan djupt i boken.

Men jag kunde inte sluta på den här lilla tanten. Precis sådär vill jag INTE bli när jag blir äldre. Jag vill inte vara helt oförstående för samtiden, jag vill inte tro att alla "moderna människor" bara har grus i huvudet och att barnen är dumma i bollen bara för att de föredrar att spela basket före att hoppa plint. Dessutom vet jag massor av barn som älskar de där satans bommarna, precis lika många som diggar innebandy.

Nä, tanten tyckte helt enkelt inte om att tiderna hade förändrats, det var som att hon sörjde sina glansdagar genom att racka ner på dagens samhälle. Jag gillar det inte. Och det är oerhört oinsatt att tro att alla nya påhitt är av ondo. Men det var väldigt bra av henne att plocka bort fimparna runt den fina bänken. En sådan tant ska jag bli, som går runt och städar lite överallt. 

Känns verkligen trevligt. 

Jag var inte riktigt uppe med tuppen i morse, mer med rådjuren. Kvart i sex skuttade jag ur sängen, snörade på mig joggingskorna och gav mig ut på skogsslingan som går förbi Söderbysjön.

Det kändes som regn i luften, men var helt torrt på marken, lite som att jag drack samtidigt som jag masade mig fram mina fem kilometer.

När jag röd som en tomat klev innanför dörren hade O börjat göra frukost till oss båda. Jag köpte färska spanska jordgubbar i söndags och har använt dem på morgongröten sen dess. Det är så gott att det borde vara förbjudet.

Skänkte sen en stilla tacksamhetstanke till min kropp. För ett halvår sen kunde jag inte springa alls. Nu kan jag jogga fem kilometer utan problem. Det är stort för mig och jag är så glad att jag inte har gått sönder än.

Tjohej!  

Tänk vilken tur jag har som har en sådan fantastisk lillebror. Jag tycker synd om ALLA som inte har en själv, det kan fasiken inte vara ett roligt liv. O har ju tur, för han får dela min lillebror med mig lite, men bara lite, för mest är han MIN lillebror.

Vi möttes upp i Kärrtorp och lagade laxwook med röd quinoa, lillebror gjorde konstverk med grönsakerna och blev lite putt när jag tyckte att han kunde använda mer morot för det skulle tydligen "förstöra hans komposition". Denna lille fis alltså.

Sen gick vi, proppmätta, en promenix till Bagis och tillbaka. Lillebror tyckte också om Bagis, precis som O. Jag är lite mer skeptisk, men det är nog för att mina killkompisar blev nedslagna av Bagisungar vid Ulvsjön när jag gick i högstadiet. Och på grund av det dömer jag en hel stadsdel. Skumt. Jag har ju inte kontakt med någon av dessa slagsmålsglada pojkar nuförtiden, men Bagarmossen ligger bara en station från mitt hem. Borde nog revidera mina känslor och tankar lite där. 

Det kommer.

Vi såg även ett gäng krokusar stå och ha sig vid en husknut, lila och vita, inte en endaste gul. Då är det vår på riktigt. Snödropparna är ju lite larviga, för de kan få för sig att dyka upp när det är snöstorm också, inget säkert vårtecken direkt. Men krokusarna, de är lite mer selektiva. De dyker inte upp när som helst. De har en integritet som snödropparna saknar.

Därför välkomnar jag nu vita och lila krokusar (de gula känns så påskiga och påsken är så ful) och våren de för med sig.

I evigheten, amen.  

Idag cyklade jag 11,4 km på 32 minuter. Det är jag ganska nöjd med. Vad jag inte är nöjd med är att man, enligt maskinen och min app på telefonen, bränner mindre när man cyklar jämfört med när man springer.

Det känns ruggigt surt. Så jag måste verkligen gå till doktorn och få bukt med mitt löparbukproblem.

Hoppas doktorn kan hjälpa mig bara, de har en tendens att inte kunna det på vårdcentralen...

Just nu är mitt må-bra-recept väldigt enkelt: En och en halv timmes ashtangayoga.

Jag blir i skick som ny av det. Svettas som en gnu, men hjärnan blir tom och ren och det känns fjäderlätt att hålla drishti.

Nu har jag börjat på ashtanga mot maisur, vilket i princip innebär att man ska lära sig sina asanas utantill och köra på i egen takt. Det passar mig väldigt bra. Att få göra som JAG vill. Och så har jag fasligt lätt för att lära mig saker utantill. Det kanske är min absolut starkaste sida, att memorera saker. Låttexter, repliker eller koreografier. De åker in i huvudet och sätter sig som berget nästan direkt.

Skönt, då har jag rett ut det. 

Idag har jag på mig det första smycket storasyster M gjorde till mig. Ett brett silverarmband med svarta läderremmar och som har mian initialer och "Divine." stämplat på sig. Så nedrans snyggt.

Och det ska cyklas på lunchen. Långt!